Över ett torg i Bagdad cirklar en Apache-helikopter med några amerikanska soldater i. Inget har hänt där, men soldaterna i helikoptern tror att de ser beväpnade upprorsmän. I själva verket är det en ung fotograf från nyhetsbyrån Reuters och hans assistent – deras kamerautrustning kanske ser ut som vapen i soldaternas ögon? I alla fall skjuter de ner dem. Det är inte så noga, några andra blir också träffade. Man kan höra soldaterna prata med varandra – det är som att lyssna på ett par tonåringar som spelar dataspel.

– Se på de döda jävlarna, säger den ena soldaten.

– Fint, säger den andra.

Det kommer en bil med människor som ska ta hand om de döda och sårade. Soldaterna i helikoptern skjuter dem också, och de två barnen i bilen. Elva personer dör och flera, däribland de två barnen, blir skadade. Sedan hemligstämplas filmen.

Men någon i armén tyckte att allmänheten borde få veta. Chelsea Manning – som då hette Bradley Manning – överlämnade den här filmen och en massa annat till Wikileaks, som släppte det till medier och allmänhet i hela världen nästan tre år efter att det hade hänt.

Det gick ett sus över världen. Kanske inte ett sus av förvåning över hur det gick till i Irak och Afghanistan, men att man kunde se det, att någon kunde och vågade släppa ut det. Och så det låga och vidriga i det hela. I samma anda som några andra unga killar tio år senare skulle pissa på dem de har rånat sitter de här soldaterna i helikoptern och hånar sina offer där de cirklar över torget.

I Pentagon och Vita huset var det mer som ett dån än ett sus. Ett dån av prestigeförlust och hämndbegär. Wikileaks skulle krossas och Julian Assange, dess talesman och en av dess grundare, skulle åtalas. Det mumlades om livstid eller rent av dödsstraff.

Wikileaks hade problem med att hitta en säker plats för sina servrar, men de tänkte sig att Sverige skulle funka med sin grundlagsskyddade pressfrihet, och att Julian Assange skulle vara säker här. Så sommaren 2010 kom han till Stockholm, men sedan gick det inte som han hade tänkt sig. Han gjorde bort sig, blev anmäld för ett antal sexbrott, bland annat våldtäkt, och höll sig sedan borta. Han misstänkte nämligen att Sverige annars skulle utlämna honom till USA.

Vad som hade hänt om han hade stannat och medverkat i utredningen av sexbrotten är oklart. Kanske hade han dömts till några år i fängelse. Istället tillbringade han tio år, omväxlande frivilligt instängd och ofrivilligt fängslad, i Storbritannien, bland annat sju år på Ecuadors ambassad. Just nu avtjänar han ett kort fängelsestraff för brott mot de brittiska borgenslagarna, och nästa vecka börjar Storbritannien och USA förhandla om vad som ska hända sedan.

USA kräver att han utlämnas, anklagad för spioneri och 17 andra brott. Om han skulle dömas till det hårdaste straffet för varje brott blir det 175 år – så blir det troligen inte, men med tanke på att Assange är 48 år riskerar han i alla fall livstid. Inte för sexbrotten, utan för att ha hjälpt Chelsea Manning att sprida en sida av sanningen om USA:s krig i Iran och Afghanistan som vi annars aldrig hade fått se.

Det finns inte mycket vi kan göra åt saken nu. Men Sverige kan i alla fall, bättre sent än aldrig, begära att Storbritannien inte utlämnar Julian Assange. Inte för att Assange är en hyvens kille – det finns mycket som tyder på att han är tämligen odräglig. Men det han är anklagad för, och det Chelsea Manning satt i fängelse för, var ju rätt, och det sista vi behöver är att USA vänjer sig vid en omvärld som går i koppel.