Ty symboliskt nog råkar Nauru också vara en av de öar i Stilla Havet som hotas av de stigande havsnivåerna. Det är mycket möjligt att dess invånare, efter att ha sett sina hem förvandlas till andras fängelser, själva kommer tvingas att migrera. Morgondagens klimatflyktingar har rekryterats för att tjänstgöra som dagens fängelsevakter.

Vi måste förstå att det som sker på Nauru och det som sker med ön är uttryck för samma logik. En kultur som värderar svarta och bruna liv så lågt att den är villig att låta människor gå under i havets vågor eller tända eld på sig själva i flyktingläger kommer också att låta de länder som bebos av svarta och bruna människor gå under i havets vågor, eller förtorka i outhärdlig hetta.

När det sker kommer man att hänvisa till teorier om mänskliga hierarkier – att vi måste ta hand om våra egna först, att migranterna är ute efter att förstöra »vårt sätt att leva« – för att rationalisera dessa monstruösa beslut. Vi håller redan på med denna rationalisering, om än implicit. Trots att klimatförändringarna på lång sikt kommer att utgöra ett existentiellt hot för hela mänskligheten vet vi att de på kort sikt verkligen diskriminerar.

Klimatförändringarna slår först och värst mot de fattiga, vare sig vi talar om dem som under orkanen Katrina överges på taken till sina hus i New Orleans eller om de trettiosex miljoner människor som enligt FN kommer svälta på grund av torka i södra och östra Afrika.

Det här är ett nödläge: ett nödläge som redan har uppstått, inte ett som kommer att uppstå i framtiden. Men vi beter oss inte som om så är fallet. Enligt Parisavtalet ska uppvärmningen begränsas till under 2 grader. Det målet är fullkomligt huvudlöst. När det presenterades i Köpenhamn 2009 var det många afrikanska delegater som kallade det för »en dödsdom«. Flera låglänta öriken har antagit parollen »1,5 för att överleva«.

I sista minuten skrevs en tilläggsklausul till i Parisavtalet enligt vilken länderna kommer att fortsätta att »anstränga sig för att begränsa temperaturökningen till 1,5 grader«. Inte nog med att detta inte är bindande, utan det är också lögn:
vi gör inga sådana ansträngningar. De regeringar som lovade detta uppmanar nu till mer fracking och mer utvinning av jordens mest koldioxidrika fossilbränslen.

Det är fullkomligt oförenligt med ett tak på 2 graders uppvärmning, för att inte tala om 1,5 grader. Men det sker eftersom de rikaste människorna i världens rikaste länder tror att de kommer att klara sig – att någon annan kommer att få ta de största konsekvenserna, att de kommer att gå säkra till och med när klimatförändringarna knackar på deras dörr.

När det visar sig att så inte är fallet blir allt ännu vidrigare. Vi fick en tydlig inblick i framtiden när flodvattennivån i England höjdes i december 2015, och sextontusen hem drabbades av översvämning. De boende var inte bara tvungna att genomleva den blötaste decembermånad som någonsin dokumenterats.  De var också tvungna att handskas med det faktum att regeringen oupphörligen har reducerat anslagen för de offentliga och lokala myndigheter som har det största ansvaret för åtgärder mot översvämningar.

Föga förvånande fanns det många som ville byta samtalsämne när det sveket kom på tal. Varför, frågades det, lägger England så mycket pengar på flyktingar och bistånd när man borde ta hand om sina egna? »Strunt i bistånd utomlands«, läste vi i The Daily Mail. »Hur vore det med bistånd till oss själva?«

»Varför skulle brittiska skattebetalare fortsätta att betala för översvämningsbekämpning utomlands när pengarna behövs här?« frågar en ledartext i Telegraph. Inte vet jag – kanske för att England uppfann den koldrivna ångmaskinen och har förbränt fossilbränslen i industriell skala längre än något annat land i världen? Nå, bäst att återgå till ämnet. Poängen är att detta skulle ha kunnat hjälpa oss att förstå att vi alla påverkas av klimatförändringarna och måste agera tillsammans, i solidaritet med varandra.

Men så blev det inte, för klimatförändringarna handlar inte bara om hur allt blir varmare och blötare: i vår nuvarande ekonomiska och politiska ordning handlar de också om hur allt blir elakare och otäckare.

Den viktigaste läxa vi kan lära av det här är att det inte går att konfrontera klimatkrisen som ett isolerat teknokratiskt problem. Den måste förstås i sammanhanget av sociala nedskärningar och privatiseringar, kolonialism och militarism och de olika system av andragörande som krävs för att rättfärdiga allt detta. Kopplingarna och skärningspunkterna mellan dessa fenomen är uppenbara. Ändå tycks de som kämpar mot dem behandla dem som separata företeelser. De som protesterar mot nedskärningarna talar sällan om klimatförändringarna, de som talar om klimatförändringarna talar sällan om krig eller ockupation.

Alltför många bland oss tycks blunda för kopplingen mellan de vapen som kostar svartas liv på amerikanska storstadsgator och i polisförvar, och de mycket större krafter som utplånar så många svarta liv på uttorkad mark och i bräckliga båtar runtom i världen.

Jag menar att den mest angelägna uppgiften för alla som bryr sig om social och ekonomisk rättvisa är att ta sig bortom dessa åtskillnader, och förstärka banden mellan våra olika frågor och rörelser. Det är det enda sättet att skapa en motkraft tillräckligt stark för att vinna mot de intressen som skyddar ett mycket lukrativt men allt mer ohållbart status quo.

Klimatförändringarna har en pådrivande effekt för många av våra sociala missförhållanden (ojämlikhet, krig, rasism, sexuellt våld), men de kan också vara en pådrivande kraft för motsatsen: för de krafter som verkar mot militarism, och för ekonomisk och social rättvisa. Klimatkrisen ställer mänskligheten inför ett existentiellt hot, och ger oss en fast och obeveklig vetenskapligt grundad deadline. Men just därför kanske den i själva verket kan bli den katalysator som vi behöver för att förena en mängd kraftfulla rörelser vars gemensamma nämnare är tron på alla människors inneboende värde och betydelse: rörelser som förenas i avvisandet av en mentalitet som går ut på att offra folkslag och platser.

Vi står inför så många överlappande och sinsemellan korsande kriser att vi inte har råd att ta itu med dem en i taget. Vi behöver integrerade lösningar, lösningar som leder till radikalt minskade utsläpp samtidigt som de skapar mängder av bra jobb (med starka fackföreningar). Det måste också vara lösningar som gottgör dem som har farit mest illa och varit mest exkluderade i den nuvarande utvinningsbaserade ekonomin.

Said dog samma år som Irak invaderades, och fick därmed se landets bibliotek och museer plundras – och dess oljedepartement troget skyddas. Men mitt i dessa skändligheter fann han hopp i den globala antikrigsrörelsen och i nya former av gräsrotskommunikation som möjliggjorts av tekniken. Han noterade »över hela världen uppkomsten av alternativa gemenskaper som hämtar kunskap ur alternativa nyhetskällor och är starkt medvetna om miljöfrågor, mänskliga rättigheter och jakten på frihet: allt det som förenar oss på denna pyttelilla planet.« Ja, »miljöfrågor« – i hans vision fanns det till och med plats för trädkramare.

Jag påmindes nyligen om dessa ord när jag läste in mig på översvämningarna i England. Bland allt syndabockstänkande och fingerpekande stötte jag på ett inlägg av en man vid namn Liam Cox. Han var upprörd över hur vissa i media utnyttjade katastrofen för att elda på främlingsfientligheten, och det sade han också:

Jag bor i Hebden Bridge, ett av de områden som drabbades hårdast av översvämningarna. Det är skit, allt har blivit rejält genomblött. Men … jag lever. Jag är utom fara. Min familj är utom fara. Vi behöver inte frukta för våra liv. Ingen skjuter på oss. Inga bomber exploderar. Jag tvingas inte att fly från mitt hem och jag blir inte avvisad av världens rikaste land eller kritiserad av dess invånare.

Alla ni idioter som spyr ut er främlingsfientlighet … om att pengarna endast borde gå till »våra egna« bör ta en rejäl titt på er själva i spegeln. Jag ber er att ställa en väldigt viktig fråga till er själva … Är jag en anständig och hedervärd människa? För hemma innebär inte bara Storbritannien, hemma är överallt på jorden.

Det är, i mitt tycke, en väldigt fin avslutning.

Ordfront förlag 2020