Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på aktivisten och författaren Naomi Kleins nya bok I lågor. Hela boken går som en följetong måndagar, onsdagar och fredagar på tidningensyre.se eller i Syreappen.
Augusti 2018:
På söndag kommer hela New York Times Magazine att bestå av en enda artikel ägnad åt ett enda ämne: misslyckandet med att konfrontera den globala klimatkrisen på 1980-talet, en tid då vetenskapen var otvetydig och politikerna tycktes ha uppnått konsensus. Detta historiska verk, skrivet av Nathaniel Rich och fyllt av insideravslöjanden om de vägar som inte valdes, fick mig vid flera tillfällen att svära högt. Och för att föregripa alla som helst tvivel om den förkrossande vidden av detta misslyckande interfolieras Richs text av flygbilder i helsidesformat, tagna av George Steinmetz, som hjärtskärande dokumenterar de planetära ekosystemens massiva kollaps, från det forsande vattnet där Grönlands is fanns förut till massiv algblomning i Kinas tredje största sjö.
Essän, som är lång som en kortroman, representerar det slags medieengagemang som klimatkrisen länge har förtjänat men nästan aldrig fått. Vi har alla hört de olika ursäkterna till varför en petitess som att hindra vårt enda hem från att förstöras helt enkelt inte utgör en bra nyhetsstory: »Klimatförändringarna ligger för långt bort i framtiden.« »Det är oanständigt att tala om politik när människor mister livet i orkaner och bränder.« »Journalister skapar inte nyheterna, de bara skriver om dem – och politikerna för inte klimatförändringarna på tal.« För att inte tala om »Varje gång vi försöker slår upplagan i botten.«
Ingen av dessa ursäkter kan dölja pliktförgätenheten. De större mediabolagen har alltid haft möjligheten att själva bestämma sig för att rubbningen av planetens jämvikt är en gigantisk nyhetsstory, utan tvekan den mest avgörande i vår tid. De har alltid haft förmågan att utnyttja sina reportrars och fotografers färdigheter för att koppla samman abstrakt vetenskap med levda extrema väderhändelser. Och om de konsekvent hade gjort det skulle journalisterna inte ständigt behöva ligga steget före politiken, eftersom en allmänhet som är informerad om både hotet och de lösningar som finns inom räckhåll manar på sina folkvalda representanter att vidta djärva åtgärder.
Det var därför det var så spännande att se New York Times lägga hela sin redaktionella kraft på Richs opus – lägga ut krokar genom en promotionsvideo, köra igång det hela med en live-tillställning på Times Center och tillhandahålla medföljande utbildningsmaterial. Det är också därför det är så fruktansvärt upprörande att textens huvudtes är så spektakulärt felaktig.
Enligt Rich präglades åren mellan 1979 och 1989 av en allmän förståelse för och godtagande av de grundläggande klimatvetenskapliga rönen. Det partipolitiska gapet hade ännu inte uppstått, fossilbränsleföretagen hade ännu inte fullt ut inlett sin desinformationskampanj och det fanns ett starkt globalt politiskt stöd för en djärv och bindande internationell överenskommelse om minskade utsläpp. Rich beskriver den avgörande perioden i slutet av 1980-talet i följande termer: »Förutsättningarna för att lyckas kunde inte ha sett bättre ut.«
Och trots det lät vi det gå i stöpet – »vi« här förstått som mänskligheten, som uppenbarligen är alltför kortsynt för att trygga sin egen framtid. Och utifall vi skulle ha missat poängen med vem och vad som ska anklagas för det faktum att vi nu håller på att »förlora jorden« presenteras Richs svar i form av ett utrop i helsidesformat: »Vi hade alla fakta, och inget stod i vägen. Inget förutom vi själva, vill säga.«
Jajamen, du och jag. Inte, enligt Rich, de fossilbränsleföretag som satt med vid alla stora policyförhandlingar som beskrivs i artikeln. (Ponera att den amerikanska regeringen vid upprepade tillfällen skulle ha bjudit in vd:ar för tobaksbolagen för att komma fram till åtgärder för att förbjuda rökning. Skulle vi, då dessa möten inte resulterade i något meningsfullt, dra slutsatsen att skälet helt enkelt var att mänskligheten vill dö? Eller skulle vi kanske snarare dra slutsatsen att det politiska systemet är korrupt och trasigt?)
Sedan artikeln publicerades på nätet har många klimatvetare och historiker pekat på denna feltolkning. När Rich utvidgade artikeln till en bok 2019 korrigerade han detta utelämnande.
Andra har kommenterat det högst enerverande åkallandet av den »mänskliga naturen« och användningen av pluralis majestatis för att beteckna en himmelsskriande homogen skara amerikanska makthavare. Inte någonstans i Richs skildring får vi höra något från den globala söderns ledare, som under denna avgörande period yrkade på bindande löften om handling och som senare – trots att de var människor – lyckades värna framtida generationer. Vad gäller de kvinnliga rösterna i Richs text är de nästan lika sällsynta som iakttagelser av den utrotningshotade elfenbensnäbben, och när vi damer får ordet är det oftast i egenskap av tragiskt heroiska mäns tålmodiga fruar.
Eftersom alla dessa brister redan har varit föremål för ingående kommentarer tänker jag inte gå igenom dem här. Mitt fokus ligger på artikelns huvudpremiss: att det i slutet av 1980-talet förelåg förutsättningar som »inte kunde ha varit bättre« för djärva klimatåtgärder. I själva verket går det knappast att föreställa sig ett mindre fördelaktigt läge i den mänskliga evolutionen för oss att ställas inför den bistra sanningen – nämligen att den moderna konsumtionskapitalismens bekvämligheter ledde till att pla neten blev allt mindre beboelig. Varför? För att det sena 80-talet utgjorde den absoluta höjdpunkten för nyliberalismens korståg, ett ideologiskt zenit för det ekonomiska och sociala projekt som uttryckligen syftade till att nedvärdera kollektiv handling till förmån för att på alla plan lösgöra »den fria marknaden« från några som helst restriktioner. Men Rich nämner inget om denna parallella omstörtning av det ekonomiska och politiska tänkandet.
När jag för några år sedan satte mig in i klimatförändringarnas historia kom jag, liksom Rich, fram till att det kritiska ögonblick då det i hela världen fanns ett ökande stöd för ett strängt, vetenskapsbaserat globalt avtal var 1988. Det var då som James Hansen, den dåvarande ledaren för NASA:s Goddard Institute for Space Studies, inför kongressen vittnade om att han var »övertygad till nittionio procent« om en »verklig uppvärmningstrend« kopplad till mänskliga aktiviteter. Senare samma månad höll hundratals forskare och makthavare den historiska World Conference on the Changing Atmosphere (Världskonferensen om atmosfärens förändringar) i Toronto, där de första målen för minskade utsläpp diskuterades. I slutet av det året, i november 1988, höll FN:s klimatpanel, den främsta internationella vetenskapliga rådgivningsgruppen i klimatfrågor, sin första sammankomst.
Men klimatförändringarna var inte bara något som politiker och nördar brydde sig om på den tiden – det var något som det talades om på fikapauser, till den grad att Time Magazine-redaktörerna 1988 valde »Årets planet: en jord i fara« när »Årets person« skulle utnämnas. Omslaget pryddes av en bild på jordklotet som hölls ihop av snören, med en ödesmättad solnedgång i bakgrunden. »Det finns ingen enskild individ, ingen händelse, ingen rörelse som någonsin har fängslat fantasin eller dominerat rubrikerna mer«, förklarade journalisten Thomas Sancton, »än denna klump av sten och jord och vatten och luft som utgör vårt gemensamma hem.«
(Intressant nog skyllde Sancton, till skillnad från Rich, inte på den »mänskliga naturen« för detta planetariska övergrepp. Han gick längre tillbaka, och spårade det till missbruket av det judisk-kristna begreppet »herravälde« över naturen, och det faktum att detta begrepp utmanövrerade den förkristna föreställningen att »jorden betraktades som en mor, en fruktbar livgiverska. Naturen – jorden, skogen, havet – tillskrevs gudomlighet, och de dödliga löd under den.«)
När jag gick igenom klimatrapporteringen från den här perioden tycktes det verkligen som om ett väsentligt skifte låg inom räckhåll. Sedan gled det oss tragiskt nog ur händerna när USA lämnade de internationella förhandlingarna, och resten av världen nöjde sig med icke-bindande överenskommelser som var beroende av opålitliga »marknadsmekanismer« som utsläppshandel och klimatkompensation och, i ett fåtal fall, en mindre koldioxidskatt. Med andra ord: det finns verkligen en poäng i att, som Rich, ställa frågan: Vad i helvete hände? Vad var det som fick den känsla av akut behov och beslutsamhet som alla dessa elitinstitutioner gav uttryck för i slutet av 1980-talet, att gå i stå?
Rich drar, utan att komma med några som helst sociala eller vetenskapliga belägg, slutsatsen att något vid namn »den mänskliga naturen« kickade in och förstörde alltihop. »Människan«, skriver han, »oavsett om vi talar om globala organisationer, demokratier, industrier, politiska partier eller individer, är oförmögen att offra en innevarande bekvämlighet i syfte att avvärja ett straff som drabbar framtida generationer.« Tydligen har vi en inbyggd tendens att »vara besatta vid det innevarande, oroa oss inför det som ligger på inte alltför lång sikt och tränga bort det långsiktiga, som om vi spottade ut något giftigt.«
När jag betraktade samma period drog jag en helt annan slutsats: nämligen att det som till en början såg ut som vår bästa möjlighet till livräddande klimatåtgärder i själva verket hade råkat ut för ett fall avhistoriskt dålig tajming. För det som framstår i all tydlighet när man tittar tillbaka på det här ögonblicket är att den globala nyliberala revolutionen exploderade som en supernova i samma stund som regeringarna höll på att komma överens om att tygla fossilbränslebranschen på allvar. Därmed frontalkrockade såväl klimatvetenskapens som företagsregleringens imperativ med det nya ekonomiska och sociala ombyggnadsprojektet.
Att inte ens i förbifarten ha lyckats referera till denna andra globala trend som utspelade sig under det sena 80-talet kan bara beskrivas som en obegripligt död vinkel i Richs artikel. Och visst, den främsta fördelen med att som journalist återvända till en inte alltför avlägsen period i det förflutna är ju att man kan urskilja trender och mönster som ännu inte var synliga för dem som upplevde dessa omtumlande händelser i realtid. Exempelvis hade klimatrörelsen år 1988 ingen aning om att man stod på randen till den konvulsiviska ekonomiska revolution som skulle leda till en omvälvning av alla stora världsekonomier.
Men det vet vi. Och en sak som blir mycket tydlig om man ser tillbaka på det sena 80-talet är att åren 1988–89 snarare än att erbjuda »förutsättningar för framgång [som] inte kunde ha varit mer fördelaktiga« i stället utgjorde det värsta möjliga ögonblicket för mänskligheten att bestämma sig för att på allvar sätta planetens hälsa framför vinsterna.
Låt oss påminna oss om vilka andra saker som var i görningen. 1988 undertecknade Kanada och USA sitt frihandelsavtal, prototypen för NAFTA och ett oräkneligt antal andra avtal som skulle följa på det. Berlinmuren stod inför sitt fall, en händelse som framgångsrikt skulle tas i anspråk av ultrakonservativa ideologer i USA som bevis på »historiens slut« och berättiga exporten av Reagan-Thatchermodellen för privatisering, avreglering och ekonomiska åtstramningar över hela jorden.
Det var sammanflödet av historiska strömningar – uppkomsten av en global struktur som syftade till att ta sig an klimatförändringarna och uppkomsten av en mycket mäktigare global struktur som syftade till att befria kapitalet från alla restriktioner – som fick det världsomfattande stödet för klimataktion, som Rich med rätta identifierar, att sättas ur spel. Ty, som han också påpekar upprepade gånger: för att kunna bemöta klimatförändringarna hade man behövt införa strikta regleringar för dem som förorenar, samtidigt som man behövde investera i den offentliga sektorn för att förändra vår energiförsörjning, vår urbana tillvaro och våra transporter.
Allt detta var möjligt under 80- och 90-talet – och är det fortfarande än i dag. Men det skulle ha krävt en verklig konfrontation med nyliberalismen, som på den tiden hade deklarerat krig mot blotta idén om en offentlig sektor. (»Det finns inget samhälle«, som Thatcher sade.) Samtidigt ledde de frihandelsavtal som undertecknades under den här tiden till att många förnuftiga och klimatvänliga initiativ (som att subventionera och ge företräde åt lokala gröna industriföretag och säga nej till ett stort antal förorenande projekt som fracking och oljeledningar) blev olagliga enligt internationell handelslagstiftning.
Ordfront förlag 2020
