Jag är tacksam över att tillhöra dem som kan jobba hemma nu under pandemin. Vi på Syre kan ha möten via nätet och de flesta av oss kan skriva det vi skriver utan att ha direktkontakt med folk. En och annan direktintervju ställs in, men de blir färre och färre ändå i våra digitala tider.
Men för de allra flesta handlar arbetslivet fortfarande om att stämpla in på plats. Vara där för att sälja sitt arbete. Men nu kommer efterfrågan på arbete att minska drastiskt. Även om företag som skickar hem sin personal lovar lön kommer det inte att hålla i längden. Till slut måste någon se till att alla som blir arbetslösa får pengar.
När till slut också skolorna stänger kommer de som har barn ha fullt upp ändå, men vårt samhälle är inte särskilt uthålligt ekonomiskt. Överskottet från människors arbete läggs inte direkt på hög på nåt tryggt ställe för att kunna användas i kristider. Knappast. En liten ekonomisk elit rafsar snarare girigt åt sig det med argument som att de tar risker med sina pengar och måste belönas. Eller att de faktiskt ser till att folk får arbete.
Det är naturligtvis nonsens. De som tar risker är de som arbetar. De som slits ned av hårt arbete. De som utsätter sig för risken att bli sjuka. De som lider av ständig stress eftersom de aldrig får chansen att få en stadigvarande försörjning utan tvingas hoppa från påhäng till påhäng. Att äga miljarder och använda en liten del av dem för att utnyttja det systemet är inte att ta en risk. Det är att understödja systemet för egen vinning.
Och vi andra är tvungna att spela med. Lever från löneutbetalning till löneutbetalning och skulle inte klara många veckor utan lön. Vår samhällsekonomi är lika lite uthållig som vårt förhållande till naturen.
Nu växer oron för ekonomin. Jag förstår den oron. Människors försörjning står på spel. Om det går riktigt illa kommer en massa av oss inte kunna betala våra räkningar. Som så ofta kommer de som har det svårast ekonomiskt att ta de största smällarna. Vräkningar. Kronofogden. Skulder som växer och gör oss alltmer till fångar i systemet. Vilket ju är poängen med det hela. Precis som när brukspatronerna sålde mat till överpris till sina arbetare så att de skuldsattes och inte kunde tjafsa.
Svaret blev folklig organisation. Konsumentföreningar, facket, studieförbund. Socialdemokratin växte fram som en röst för dessa grupper. Själva grejen med sosseriet var att det stora folkflertalets intressen skulle dominera i samhället. Nu sysslar de med att dela ut våra surt förvärvade skattepengar till ägare av miljardföretag i rädsla för att ekonomin ska kantra.
Men en ekonomi kan inte fungera enbart i toppen. Det spelar ingen roll hur många miljarder man delar ut. Pengar är arbete. Ekonomiska värden produceras av människor som gör något som nån annan vill köpa. Det är alla som gör bröd, gör sjukvård och gör hus som skapar välstånd. Det betyder inte att den som inte arbetar är värdelös. Tvärtom. Vi som arbetar arbetar också för dem. För våra äldre släktingar, för våra vänner, för alla som inte kan eller får arbeta.
Det är från oss som de stora skatteintäkterna kommer. Det är vi som håller staten vid liv. Att då dela ut pengar till en liten grupp välbeställda är rena stolleprovet. Det vi behöver just nu är trygghet och stabilitet. Det vi som arbetar för vår försörjning behöver är att veta att vi har mat också nästa månad. Att vi är säkra på att få behålla vår bostad. Jag ryser när jag tänker på konsekvenserna om inte den stabiliteten försvaras.
Nu höjs kraven på basinkomst under pandemin. Jag har länge varit ljum inför idén om basinkomst, men här och nu är det i det närmaste en samhällelig nödvändighet att vi fördelar bördorna rättvist. Det är det det handlar om. Inte om att ge redan rika människor ännu mer pengar. Så från och med nu är jag på i frågan om basinkomst. Helhjärtat.
Det här kommer också att passera.
Tanken att ett extra paket toapapper gör skillnad.
