Efter att SAS för några veckor sedan gick ut och varslade hälften av personalstyrkan har det funnits en debatt om huruvida SAS, eller flygbranschen i sin helhet, ska räddas.

Redan innan har staten gjort vad de kunnat för att hjälpa SAS, och andra. Man har stått för kreditgarantier om 1,5 miljarder kronor direkt riktat mot SAS och flygbolagen kan, precis som alla andra, ta del av permitteringarna  där personal kan arbeta 20 procent och staten går in och täcker upp nästan hela mellanskillnaden. Möjligheten för SAS att övervintra den akuta coronakrisen är alltså tämligen god, men så handlar varslet inte heller om den akuta coronakrisen.

Istället handlar varslet om vad styrelsen ser framför sig kommer hända när vi kommer ut ur det akuta skeendet. I sitt pm skriver man att man förväntar sig att det ”sannolikt kommer ta flera år innan efterfrågan är tillbaka på nivåerna före covid-19”. För att ”rädda SAS” måste man alltså antingen med konstgjord andning pumpa upp efterfrågan, eller betala SAS för att ha dubbelt så många anställda som styrelsen bedömer att de behöver. 

I den diskussionen klampar Pär Holmgren, Alice Bah Kuhnke och Jakop Dalunde, alla representanter för Miljöpartiet i EU-parlamentet, in med ett videoklipp i sociala medier. Klippet är inspelat på en tom flygplats och titeln är Ställ klimatkrav på flygindustrin. Pär Holmgren inleder med att berätta om SAS varsel och förtydligar att ”inget kunde vara mer fel” än att miljöpartister skulle jubla över situationen som uppkommit för flygbranschen, en förvisso tämligen fantasieggande kommentar …

Men några meningar senare fortsätter han med orden: ”Det är ju självklart att vi ska gå in med ekonomiskt stöd till flygbranschen, och andra branscher som har det väldigt väldigt tufft.” Och där börjar vi få djupare problem. Det finns faktiskt ingenting som är självklart här. 

Coronakrisen är ny, inte så att yttre omständigheter inte ställt till problem för marknader förut (läs till exempel världskrig), men den är långt från it-, kredit- eller tulpanbubblor. När det plötsligt inte fanns köpare till de finaste tulpanerna i Nederländerna var det en personlig tragedi för många, ur ett makroperspektiv var det dock en marknad som återställde priserna och sorterade ut de olönsamma verksamheterna.

Men den ekonomiska krisen till följd av pandemin är annorlunda. Inte bara har den de personliga tragedierna utan den har också egenskapen att det kafé som går omkull för att det har för få kunder nu är ett kafé vi vill ha kvar när krisen är över, när vi kan samlas igen. Det gäller många branscher som har det svårt nu. Fjällguider, hotell, kaféer, fik och gym, så fort vi kommer ut igen vill vi besöka dem, precis som innan krisen började, kanske mer. Men inte flygbranschen. Vårt flygande måste minska, det mesta måste bort.

En del vill göra det här till en fråga om flyg mellan Kiruna och Stockholm, och det är sant att flyget är en viktig del av infrastrukturen, men det är faktiskt inte det frågan handlar om nu. SAS klarar absolut de viktiga delarna av vår infrastruktur med de 5 000 anställda de har kvar.

Några meningar in i klippet säger Pär Holmgren: ”Vi vill inte att utsläppen ska minska till följd av en pandemi och ett mer eller mindre ekonomiskt kaos. Vi vill att utsläppen ska minska genom en genomtänkt strategisk grön omställning.”

Ansatsen är skenhelig. Det är ingen som tror att Miljöpartiet, eller något annat parti heller för den delen, jublar över coronaepidemin. Men om det i svallvågorna av den uppstår positiva effekter på klimatet har vi inte råd att kasta bort dem för att inte tappa ansiktet hos flygkramare och klimatförnekare. Tänk om Miljöpartiet insåg att klimatkrisen är nu, inte sen, och att tiden för att vara genomtänkt och strategisk är nu.