Förra veckan drunknade 54 människor i ett skeppsbrott utanför Tunisiens kust. På sociala medier sprider nu flyktingaktivister, inspirerade av Black Lives Matter-protesterna, budskapet om att EU:s gränspolitik kväver flyktingar.

Medelhavet tar andan ur människor. Det menar flyktingaktivister, människorättsorganisationer  och akademiker med en hänvisning till de stora Black Lives Matter-protesterna.  De senaste veckorna har de plockat upp orden ”I can’t breathe”,  (jag kan inte andas). De menar att det är de sista orden som den som, på grund av EU:s gränspolitik, drunknar i Medelhavet också yttrar.

”Tro mig, Medelhavet tar också andan ur dig”, skriver Francesco Strazzari, italiensk statsvetare och professor vid Sant’Anna School of Advanced Studies i Pisa, på twitter. 

Bilder på hjälplösa händer som sträcks upp ur havet, sjunkande båtar och livlösa kroppar har spridits via konton och sidor på internet de senaste veckorna.

I förra veckan inträffade ett stort skeppsbrott när en båt med flyktingar sjönk utanför den tunisiska kuststaden Sfax och 54 människor bekräftades under veckan döda. Båten var, innan den hamnade i sjönöd, på väg mot Italien. Tunisiska tjänstemän hittade enligt landets försvarsministerium 13 kroppar, både män och kvinnor, i torsdags. Tidigare samma vecka hade 20 vuxna och två spädbarn spolats upp längs stränderna på ön Kerkennah utanför Sfax. Ytterligare 19 kroppar hittades flytande i det närliggande vattnet.

Murad al-Turki, talesperson för domstolen i Sfax, säger att majoriteten av de döda kom från länder söder om Sahara, skriver Al Jazeera. Flera stora medier, som The Guardian och tyska DW, rapporterade också om händelsen.

Alessandra Sciurba är ordförande för frivilligorganisationen Mediterranea Saving Humans. Organisationens fartyg Mare Jonio har precis återvänt till centrala Medelhavet för att rädda liv. Under coronapandemin har Italien och Malta stängt sina hamnar och hållit kvar friviligorganisationers båtar på godtyckliga grunder. Men nu har minst tre organisationer återvänt för att rädda liv på centrala Medelhavet utanför Libyen och Tunisien, där de flesta dödsfallen inträffar.

– Krigsflyktingar och tortyroffer lämnas att dö i tystnad eller så fångas de in med hjälp av koordination från europeiska regeringar och torteras därefter i libyska interneringsläger. Mare Jonio återvänder till sin rätta plats på havet, där hjälp och medmänsklighet behövs. ”Jag kan inte andas” är det sista ropet på hjälp från de som dör i Medelhavet också, dödsdömda av kriminell politik, säger Alessandra Sciurba till The Guardian.

Risken att dö på havet har ökat

Sedan 2014 har över 20 000 människor drunknat i Medelhavet, enligt siffror från FN:s migrationsorganisation IOM. 2014 drunknade 3 283 personer, 2015 drunknade 4 054 och rekordåret 2016 miste hela 5 143 människor livet i Medelhavet. Siffrorna är inte heller fullständiga och mörkertalet anses vara stort. Hittills i år har 347 människor bekräftats döda eller försvunna.

I fjol drunknade 1 885 människor, men sett i förhållande till hur många som faktiskt anlände till Europa via Medelhavet var sannolikheten att dö eller försvinna större då än 2014, 2015 eller 2016 då långt fler flyktingar tog sig till Europa. I dag är det också fler som förs tillbaka till de länder de flytt från – eftersom EU ökat samarbetet med bland annat den libyska och marockanska kustbevakningen.

Många försöker lämna Libyen

Under en helg i mars fångade den libyska kustbevakningen in över 400 flyktingar som var på väg mot Europa, varav 300 på en enda natt – något IOM kallade för ”oacceptabelt”. Den 9 juni fördes 200 flyktingar tillbaka till Libyens huvudstad Tripoli, efter att den libyska kustbevakningen hittat dem till havs. Det händer med andra ord hela tiden.

Som Syre tidigare har rapporterat om har antalet människor som försöker lämna Libyens kust under de första månaderna 2020 ökat fyrdubbelt jämfört med samma period föregående år. Avgångarna från Tunisien har också blivit fler.

I en text med titeln ”Under vatten eller under ett knä, vi kan inte andas”, som hämtats från en skylt vid en demonstration i Italien, skriver Judith Sunderland på människorättsorganisationen Human Rights Watch att:

”När demonstranter mobiliserar mot rasism i Europa i kölvattnet av att George Floyd dödades i USA är det viktigt att inte glömma offren för likgiltighet och hat på denna sida av Atlanten.”

Hon menar att Europa har vänt ett blint öga mot dödsfallen i Medelhavet. Då som nu har svarta och bruna människor trängts ihop i båtars skrov. Ingen av dem ska glömmas bort, menar Judith Sunderland. Men sedan 2014 har EU istället fokuserat på att stänga människor ute istället för att hitta sätt att rädda liv och erbjuda hjälp.

”Precis som att rättvisa för George Floyd kräver att strukturell rasism uppmärksammas, kräver ett stopp på dödsfall i Medelhavet en annan strategi för människors fri- och rörlighet”, skriver Judith Sunderland.

EU:s politik allt tuffare

Anette Rosengren har suttit i Flyktinggruppernas riksråds (FARR:s) styrelse i 15 år. Under tiden som gått har hon intresserat sig allt mer för EU:s migrationspolitik och EU-frågor. Hon menar att media spelar en viktig roll – Medelhavet och EU:s flyktingpolitik måste åter upp på agendan.

– Media borde skriva och uppmärksamma vad som händer på Medelhavet mycket mer. Det sker stundtals att man får för sig att ”nu ska vi skriva lite om det” – men sen glöms det bort. Vad media också skulle kunna skriva är hur EU agerar i bland annat afrikanska länder för att hindra flyktingar från att komma till Europa, säger Anette Rosengren till Syre.

– Det här handlar om att EU:s politik hindrar människor från att komma till Europa. Man har inte någon flyktingvänlig politik för närvarande.

"Människor bränner ut sig"

Annette Rosengren menar att tonläget inom EU har förändrats de senaste åren. Från att prata om säkra vägar och om solidaritet, att kunna söka asyl på ambassader och att bedriva livräddningsinsatser till att ingå avtal med länder längre söderut för att stoppa flyktingar från att komma hit. EU:s avtal med Turkiet från 2016 har inspirerat till fler, liknande uppgörelser för att stoppa flyktingar. Niger, Marocko, Etiopien och Libyen hör alla till EU:s samarbetspartners som de senaste åren har fått ta emot stora summor pengar via Valetta-fonden, EU Emergency Trust Fund for Africa. 

– Men nu är det inte längre så mycket prat om säkra vägar in till Europa, säger Annette Rosengren.

EU och Sverige har gjort en helomvändning sedan 2015 och att kämpa i motvind är energikrävande. Annette Rosengren är orolig för att EU:s kommande migrationspolitik, som just nu förhandlas fram, ska vara väldigt restriktiv och bygga ännu mer på lösningar som hindrar människor från att nå EU. Likaså i Sverige, där engagemanget inte längre syns på gator och torg.

– Det finns en trötthet – det var ju ett enormt engagemang för flyktingar 2015, 2016 och 2017, då frågan om de ensamkommande berörde många. Men det är ju så motigt, och det är så tungt, att kämpa för flyktingar nu. Människor bränner ut sig. Många är i dag fortfarande engagerade i Sverige men de orkar inte göra manifestationer, säger Annette Rosengren.