Om fler poliser kunde motverka gängen skulle USA inte ha några gäng. Men så är det inte, tvärtom. Och ändå börjar svenska politiker låta allt mer som den nordamerikanska högerfalangen.

Den senaste tiden har jag ofta kommit att tänka på den ökade gängkriminaliteten. För ett tag sen var jag med en vän på ett av Göteborgs softaste vegankök när flera poliser plötsligt stormade lokalen.  Det hade tydligen florerat rykten om att det såldes gräs där. Hela scenariot tycktes märkligt, polisen har mig veterligen aldrig haffat dem som dagligen och öppet dealar droger utanför skolan i kvarteret intill.

Ett tag senare, bara några veckor innan skolavslutningen, sköts en gängkriminell man ihjäl bara ett stenkast från den största grundskolan i samma stadsdel. I en av Europas mest segregerade och ojämlika städer är det kanske inte så konstigt att gängen har blivit normaliserade. Till och med skolans yngsta elever vet hur de fungerar, ofta bättre än polisen.

I samma veva som sommarlovet kickades igång konstaterades att Operation Rimfrost, polisens nationella insats mot gängkriminalitet, misslyckats med sitt övergripande mål. Enligt Brottsförebyggande rådet har gängvåldet sedan 2012 inte minskat utan ökat.

Som socialarbetare i östra Göteborg är jag inte förvånad.

Under flera år har jag bevittnat snudd på brottsliga nedskärningar i det sociala skyddsnätet för barn och unga som lever i extrem utsatthet. Enheter specialiserade på hedersrelaterat våld har lagts ner från den ena dagen till den andra. Akuta boenden för barn till missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar har stängts, utan reflektion och analys.

Och till skillnad från Hanne Kjöllers spekulationer om gängkriminella, ”Om fattigdom låg bakom kriminaliteten hade kvinnor skjutit ihjäl varandra” för några månader sedan i Dagens Nyheter, finns inget som gynnar tillväxten av kriminella parallellsamhällen så mycket som fattigdom och utanförskap. Det kan vilken slagning som helst i en vetenskaplig databas i ämnet socialt arbete bekräfta.

Ändå spinns det vidare på mytbildningen, genom ”liberal” opinionsbildning och som projektioner i Sveriges alltmer repressiva politik.

Nyligen meddelade regeringen att den ska tillsätta en ny utredning i syftet att skärpa straffen för gängrelaterade brott. Och vilka brott det rör sig om har man så klart redan bildat sig en uppfattning om. Att brott mot kvinnor inte är en av de brottskategorier som räknas upp, trots att unga kvinnor systematiskt utnyttjas i gängkriminella miljöer, är föga förvånande.

Enligt justitie- och migrationsminister Morgan Johansson ska det däremot fokuseras enormt mycket mer på narkotikabekämpning, och då inte minst med fokus på eget bruk. Och för att snabbare kunna häkta och fängsla fler vill regeringen, enligt justitie- och migrationsministern, bygga ut landets anstalter och göra en miljardsatsning på polisen.

Vi behöver inte sia i blindo för att få en bild av de nya Socialdemokraternas visionära framtid. Det är bara att kika västerut för att se hur mer resurser till fängelser och färre till skolan och omsorgen omsätts i praktiken. Det står nog inte på innan den repressiva apparaten även här har fler anställda och kostar mer än skolan, barnomsorgen, vården och socialtjänsten sammantaget. Kanske redan efter nästa valperiod?

Fast det är inte bara sossarna som vill se fler som rökt en joint skaka galler. De flesta inom den svenska lagstiftningen verkar också ha missat att utvärderande insatser, inte minst i  Kanada och USA, mot gängkriminaliteten visar att fler poliser och fängelseplatser både kostar mer och ger sämre resultat än insatser som syftar till att skydda individer samt att förstärka lokalsamhället. Känslan av sammanhang inom orten, den lokala gemenskapen, social rättvisa och jämlikhet är viktigare ingredienser för att förebygga och bekämpa gängkriminaliteten. Om det är syftet?

Politiker vet naturligtvis vad de gör och vart det leder. Precis som högt avlönade chefer, som är satta att skära ner på bekostnad av underställdas arbetsmiljö och slutligen kanske liv, är de inte aningslösa. Om de sedan har ett samvete är en helt annan fråga.

Samvete är däremot en stark orsak till att många gängkriminella väljer att hoppa av enligt studien Vägen ut ur gänget – om manligheter, broderskap och svikna förhoppningar som gjordes för Kriminalvårdens räkning härom året. Den visade även att nästan alla av studiens deltagare (före detta gängkriminella) hade en liknande bakgrund: social utsatthet, problem i skolan och problem i hemmet. Det vill säga problem som relativt enkelt går att förebygga med sociala insatser och rätt placerade resurser. Justitie- och migrationsministern borde läsa den och sprida kunskapen vidare till riksdag och regering.