Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.

Att hålla jämna steg med Lydia Petersén var svårt. Inte för att det gick fort utan för att det gick sakta. Nisse undrade vart de var på väg och varför, men om hon just nu var klar i huvudet hade hon säkert en plan.

Det låg som ett stort, kupolformat inomhuscentrum med butiker, kaféer, restauranger och sånt omkring Fontänparken. Ett gym, en virtu, som verkade vara en sorts biograf, en vårdcentral. Iris kallades området, fast det låg runt Ögat, som enligt all logik borde heta Pupillen, men inte gjorde det. Gästhuset låg mitt i Iris, med allt du vill nå inom synhåll, som informationsfilmen formulerade saken. Längre ut hade han inte varit, men där låg det bostäder, två- och trevåningshus som stack upp bakom de låga byggnaderna i Iris.

Motvilligt var han imponerad av staden. Allt var så välordnat, estetiskt, najs att gå omkring i. Mjuka former på husen, coolt att de var gjorda av tjockt, böljande glas. Alla verkade vänliga. Men ändå. Instängda där hela livet. Styrda av en robot, eller hur det nu var. Om han hade vuxit upp där hade han också hade velat dra.

Halvt om halvt hade han väntat sig att Lydia skulle ta med honom hem till sig för att prata om det där som hon inte kunde säga på kaféet. Men de gick in mot Ögat, in i parken, förbi gräsplanen där de hade haft qigong-passet. Nu var det ett träningspass med armhävningar och situps istället. Förbi fontänen och lekplatsen. Skulle de in i Ögat?

– In till vänster och in i bersån, sa Lydia plötsligt.

Bakom några buskar fanns ett utrymme med ett par bänkar och ett bord. På en av bänkarna satt assistenten som hade varit med Lydia på qigong-övningen. När de kom närmare såg han att assistenten var fastbunden vid bänken med remmar. En uttryckslös figur med en virkad mössa men inget hår, öppen, kopparfärgad rock och under den bara vit hud. Ögonen hade han inte sett under qigong-passet, men nu såg han dem. Vita ögon med sexkantiga pupiller.

– Hej, sa han.

– Det är Tingting, min assistent, sa Lydia utan att titta på den.

Tingting ryckte i remmarna men kom ingenstans. Lydia gick bakom bänken, tog av den lilla mössan och öppnade Tingtings huvud med ett blixtlås. Huvudet var fullt av trådar som lyste svagt och flackande. Hon tog fram ett litet verktyg ur klänningsfickan och det såg ut som om hon petade i huvudet med tunna ljusstrålar.

– Vad gör du? sa Nisse.

– De har bestämt att Tingting ska hålla reda på mig. Och jag ställde bara ett villkor: ge den inte en ”personlighet”.

– Men vad …

Lydia lade fingret mot läpparna, pekade på Nisses id-armband och gjorde en gest som om hon drog av ett plåster från sin egen handled. Skulle han ta av sitt id-armband? Kunde han vara i Xpan 7 utan det? Men han skalade av tejpen och tog bort de lysande trådarna där innanför. Som trådarna i Tingtings huvud. De började blinka rött, men Lydia nappade åt sig dem och satte dem runt Tingtings arm. Ljuset i dem blev stadigt och grönt igen. Så stängde hon blixtlåset och satte tillbaka den virkade mössan.

Sedan vinkade hon åt Nisse att följa med. Det fanns en dörr i väggen in till Ögat, en grågrön metalldörr med en gul håll-er-borta-hand på. Lydia höll sin handled emot en liten platta och öppnade, och de såg ner i ett svagt upplyst schakt med betongväggar.

– Gå före mig, sa hon.

Det fanns en smal spiraltrappa. Försiktigt tittade han ner, men slutade när han inte såg botten. Trappstegen var lite för höga, benen ville inte, och så slog dörren igen. Bakom honom klamrade sig Lydia fast i räcket, klämde fast käppen under armen och kasade sakta neråt. Om hon snavade måste han vara beredd att ta emot. Det luktade fuktig källare och där nere hördes ett buller, nästan som i en tunnelbana. Inte titta ner. Inte titta ner.

Trettiotvå trappsteg ner fanns en dörr i betongväggen. Lydia öppnade den och gick in i en skrubb med två stolar och ett bord som såg ut som om de kom från ett förråd för kasserade möbler i en övergiven skola där det regnade in. En vask med en vattenkran, en emaljmugg, en hoprullad madrass på golvet. På väggarna satt ett par lyktor som tändes när de kom in.

Lydia stängde dörren bakom dem och satte sig tungt på den ena stolen. Hon såg helt slut ut, blundade och skakade lite. Tänk om hon fick nån sorts anfall, vad skulle han göra då? Gå upp och be om hjälp, förstås. Om han kunde öppna dörren inifrån.

– Hur mår du? frågade Nisse.

– Bra, jag behöver vila lite bara. Kan du ge mig ett glas vatten?

Han hällde upp vatten i emaljmuggen och gav henne. Sen satte han sig på den andra stolen. Den vickade. Lydia sa att det var ett rum som servicearbetarna på nedre infran använde.

– Nedre infran är transportsystemet för råvaror och gods, framför allt material till satelliter, och därför har jag tillträde hit som expert på interstellär logistik. Det är ingen som lyssnar på oss här.

– Okej. Varför satte du mitt id-armband på roboten?

– Därför att det står i direkt förbindelse med Harmonibrigaderna, förstås. De ska inte veta att du är här nere med mig. Det är bättre att det verkar som om du sitter i bersån och tar det lugnt en stund. Tingting rör sig litegrann så att de inte blir oroliga för dig. Men nu ska du och jag prata.

– Du sa att vi kunde hjälpa varandra, sa Nisse.

– Jag förstår att du har kommit till vår tid med anakron teknik. En stulen ”tidsmaskin”. Jag behöver den.

Hon betonade ”tidsmaskin” så att citattecknen kunde ha varit skrivna med neon i luften. Uppenbarligen ett uttryck för amatörer. I vilket fall som helst hade han den inte, så hon skulle nog bli besviken.

– Stulen? Vem har stulit den? undrade Nisse.

– Ante Yang, förstås.

– Freddy sa att den var hans.

– Jaha ja. Freddy är väl hans syster? Nå, Ante var en av mina elever när jag fortfarande undervisade. Jag hade partikelslöjd med en grupp specialintresserade ungdomar och han började där. Jag berättade för dem om ett problem som vi försökte lösa på logistikavdelningen, att kapa tidsåtgången vid förluster på längre sträckor, och frågade om de hade några idéer. Som en övning, förstår du. Och Ante ställde en mycket bra fråga: skulle det inte vara möjligt att binda kvarkar vid Higgsbosoner? I så fall skulle tidsåtgången kunna elimineras helt, sa han. Och teoretiskt sett kunde det faktiskt stämma.

Nisses kunskaper i partikelfysik var minimala, men eventuellt kunde kvarkar röra sig i tiden, trodde han. Lydia fortsatte:

–  Efter lektionen stannade han kvar och berättade att han hade gjort en ritning till en maskin som borde kunna göra just det. Man skulle kunna lägga ett ”anakront nät” över ett föremål och faktiskt flytta det i tiden.

Lydia hade fått lova att inte berätta det för någon. Sedan visade han ritningen, och hon hade aldrig blivit så förvånad förr i hela sitt liv. Ju mer hon förstod, desto mer trodde hon på metoden. Ante var orolig för värmeutvecklingen under transfern. Om man skickade levande organismer, skulle de klara sig? undrade han.

De började bygga och experimentera i labbet på kvällarna och gjorde stora framsteg. Så stora att det skulle gå att använda tekniken i större skala, men han ville fortfarande hålla den hemlig.

– Vi skulle kunna flytta förråd och reservdelar till andra planeter utan att det tog flera år! Vi skulle kunna utvinna metaller och andra råvaror från alla tider sedan jordens begynnelse! Sånt som andra inte ens fantiserade om. Men han ville ha en tidsmaskin som leksak, kanske åka till någon kul tid och se sig omkring.

Hon lät indignerad – hon hade lagt ner massor med tid under ett par år och annat arbete hade kommit efter. Till ingen nytta.

– Jag hade utvecklat ett kommunikationssystem så att flera anakrona enheter skulle kunna stå i förbindelse med varandra, men han var inte intresserad. När jag ville att vi skulle ansöka om resurser för att bygga något i större skala blev han arg.

Med tiden skulle hon säkert kunna övertala Ante, hade hon trott. Men en dag var han försvunnen. Han och några andra ungdomar. Lydia hade mycket arbete att ta igen och den anakrona tekniken blev stående i skåpet. En dag skulle hon ordna deras anteckningar, göra i ordning prototypen och visa upp alltihop. Men tiden gick och hon började bli så glömsk. Namn och ansikten suddades ut. Ibland hittade hon varken hem eller till Visdomens hus.

En dag hade CC från styrelsen kallat in Lydia på ett samtal och berättat att de hade tänkt att en yngre forskare skulle gå i lära hos henne för att ta del av hennes långa erfarenhet och stora kunskaper. För att senare ersätta henne.

– Vad skulle jag göra då? Sväva omkring i en sensat resten av livet?

– Sensat?

– En seniorsatellit. De skickar ut en när man inte är till nytta längre. Inte ens mikrogravitation finns det. ”För att skydda våra ärade seniorer från liggsår.”

Då hade hon berättat om det hemliga projektet. Förklarat dess potential och hur långt de hade kommit. CC hade sagt att det var allvarligt att hon hade hållit en så viktig teknik hemlig och att de ville ha den implementerad snarast. Annars måste någon annan ta över.

–  Så jag gick raka vägen tillbaka till laboratoriet för att plocka fram prototypen och ritningarna – men de var borta. Ritningarna var bara tomma dokument och av prototypen fanns bara skalet kvar.

Det värsta var att Lydia inte hade varit säker på vad som hade hänt. Hon kunde ha raderat ritningarna av misstag. Hon kunde ha gömt prototypens innehåll någon annanstans. Ibland gjorde hon så konstiga saker. Kanske skulle hon hitta alltihop i någon hylla, i någon minnesenhet, innan någon behövde få veta att det var borta.

De hade gett henne Tingting till hjälp, så att hon skulle kunna ägna all tid åt den anakrona tekniken. Och en dag när roboten skulle tvätta hittade den något i fickan på en gammal labbrock: en utskrift av den gamla ritningen till kommunikationssystemet.

– Så fort jag kunde byggde jag en kommunikationsenhet, anropade prototypen – och fick svar. På 2020-talet. Jag informerade styrelsen och de anmälde stölden för Harmonibrigaderna. Men det var ju inte till någon hjälp när de inte hade någon tidsmaskin. Inte förrän jag såg att en ny transfer till vår tid hade registrerats. Då började de leta efter diskrona migranter. Ja, sådana som du.

– Vad händer om de hittar mig? frågade Nisse.
– De har redan hittat dig. Du tror väl att de släpper ut dig om ett par dagar, antar jag. Men de kommer att se till att du leder dem till Ante.

Hon såg trött ut. Blek och matt. Hon satt tyst en stund med slutna ögon och sen sa hon att hon måste ta en lur. Om Nisse kunde vara så snäll och hjälpa henne att lägga sig på madrassen. Han rullade ut madrassen och lät henne ta stöd mot hans arm när hon lade sig ner. Sen låg hon där med händerna knäppta på magen. Efter en stund började hon snarka lätt.

Här fortsätter Xpan-projektet.