Hittills har världshaven sugit upp ungefär en tredjedel av all fossil koldioxid som människan släppt ut i atmosfären. Det har tillfälligt skyddat oss från allvarligare följder av en förstärkt växthuseffekt. Men priset är bland annat att haven försuras, då koldioxiden bildar kolsyra i kombination med vattenmolekylerna. Det försämrar livsvillkoren för bland annat koraller och skalbildande plankton.

Ett sätt att öka havens förmåga att suga upp koldioxid utan att försuras skulle kunna vara att öka mängden växtplankton. De använder koldioxid i sin fotosyntes, så att den hamnar i det ekologiska kretsloppet i stället för att bilda kolsyra.

Men varför frossar inte havens växtplankton redan nu på den extra koldioxid som lösts i vattenmassan? Det beror enligt tidigare forskning framför allt på att det råder brist på järn. Olika forskargrupper har därför föreslagit att i storskaliga projekt gödsla näringsfattiga områden med järn, för att ge fritt spelrum åt fler växtplankton. Dessa förslag har dock hittills mottagits med viss skepsis och varningar om att havens ekosystem kan drabbas av oväntade och oönskade konsekvenser.

Grund för varningarna

Nu har en grupp forskare vid Massachusetts Institute of Technology i USA grävt djupare i frågan och kommit fram till att farhågorna tycks stämma.
Järngödsling av exempelvis ett järnfattigt område som Södra ishavet skulle enligt forskarnas beräkningar kunna leda till en kraftig minskning av mängden fisk och andra större organismer på andra håll. Forskarna slår till att börja med fast att det inte räcker med järn för att gynna havets växtplankton. Det krävs dessutom tillräckliga mängder av kväve och fosfat.

Utifrån dessa förutsättningar skapade forskarna en detaljerad datormodell över olika områden i haven, samt de viktiga havsströmmar som förbinder områdena.

”Vi måste betrakta hela havet som ett ihopkopplat system”, säger forskargruppens ledare Jonathan Lauderdale i ett pressmeddelande.
Damm från Afrika

I exempelvis Södra ishavet finns det gott om kväve och fosfater som väller upp från djuphavet – men det saknas järn. I Norra atlanten råder i stället näringsbrist, men det finns gott om järn som driver ut över haven via damm från den Afrikanska kusten.

Forskarna genomförde flera simuleringar i sin datormodell och såg då att gödsling av järnfattiga men näringsrika områden mycket riktigt kan leda till en ökning av antalet växtplankton i dessa områden – inledningsvis. Men samtidigt suger dessa växtplankton upp alla näringsämnen som finns där, vilket leder till att mängden växtplankton minskar i norra Atlanten.
Det beror på att havsströmmarna går från norra Atlanten via det näringsrika djuphavet till Södra ishavet och sedan tillbaka till norra Atlanten igen.

Uppvägs av minskning

Resultatet blir enligt forskarna att ökningen av växtplankton i Södra ishavet uppvägs av en motsvarande minskning i Norra atlanten. Därmed förblir havets nettoupptag av koldioxid oförändrat. Dessutom drabbas de organismer som livnär sig på växtplankton i Norra atlanten.

”Ungefär 75 procent av produktionen norr om Södra ishavet är beroende av näringsämnen därifrån, och det är i haven längre norrut som den huvudsakliga fiskeindustrin äger rum, liksom många andra ekosystemtjänster som är viktiga för människan”, säger Jonathan Lauderdale.

”Innan vi dumpar mängder av järn och minskar mängden tillgängliga näringsämnen i Södra ishavet måste vi fundera över oönskade konsekvenser nedströms, som kan göra miljösituationen mycket värre”, tillägger han.

Forskarnas studie publiceras i den vetenskapliga tidskriften Pnas.