”Vuxna män utan asylskäl ska inte stanna i Sverige!”

Budskapet gormades ut på internet i hopp om att det skulle delas och spridas. Man kan så klart undra lite över avsändaren. Budskapet kan ju tyckas väl hårt mot alla oss gubbar som skulle kunna flytta på oss, men gärna bor kvar här i väntan på snöslaskdagar.

Och inte kom det från någon separatistisk feminist som helt enkelt fått nog av män. Utan från en städad moderat, Maria Malmer Stenergard, som ville fira att Centern släppt igenom Moderaternas yrkande om att stoppa varje coronalättnad för ensamkommande som fått stanna och plugga men nu är i kläm sedan arbetsmarkanden kraschat. Om de inte inom sex månader hittar ett fast jobb kommer de utvisas. Det var svårt innan, men är nästan omöjligt nu.

Men det bryr sig alltså inte Centern om. Och Moderaterna firar.

”Vuxna män utan asylskäl ska inte stanna i Sverige!”

Det är meningen att du ska förstå att det inte handlar om Ulf Kristersson. Att det inte är Malmer Stenergards Åhus som ska rensas från alla män som lika gärna kan klara livhanken på Bornholm.

Det handlar inte om hennes vänner.

Inte om hennes väljares vänner.

Utan någon annans vänner.

Alltid dom andra.

Så fungerar främlingsfientlig retorik. Vilka ”dom” är behöver inte uttalas. De som ska förstå förstår ändå.

De vuxna män hon talar om var barn när de kom till Sverige. Hade de mött normala handläggningstider så hade de fortfarande varit barn när deras sak blivit prövad. Och de hade för länge sedan fått veta att de var välkomna här.

I många andra länder i Europa skulle de bedömas ha asylskäl också nu. Och inte utvisas till ett av världens farligaste länder.

Men sådana nyanser bryr sig inte den moderata propagandamaskinen om. Den pratar med nätriddarna på konspirationssajterna. Där alla flyende ljuger, invandringen kostar 40 000 miljarder euro och det är fred i Afghanistan men krig i förorterna.

Jag minns en tid då moderater höll det rationella resonemanget högt. Där de försökte resonera sig fram till en slutsats utifrån intellektuella argument. Jag höll sällan med. Men vad jag saknar den tiden nu.

Centern då. I min förra krönika drog jag slutsatsen att de går med M i flyktingpolitiken av taktiska skäl. De har skrämts av hur arga M är och anpassar sig nu för att hålla dörren öppen för en högerregering efter nästa val, eller i vart fall för att kunna hota S med det.

Men reaktionerna från centerrörelsen på omsvängningen har varit starka. CUF kräver amnesti, C-kvinnor kritiserar partiledningen, lokala politiker avgår. Antingen håller centern på att bli S, som alltid försöker hålla sig med både en partilinje och tillräckligt många radikala sidoorganisationer för att kunna behålla samma linjes kritiker i rörelsen.

Eller så ser vi ett litet uppror. Klart är att Centern efter sveket i riksdagen välkomnade regeringens förslag om att införa en ny permanent humanitär skyddsgrund i flyktinglagen, och krävde att den skulle vidgas så den ger en chans till de ensamkommande som väntat här sedan 2015. Det är oväntat och bra.

Miljöpartiets surmulna reaktion var förståelig, men onödig. I kommentarer sa MP att centerkravet inte behövdes. Den föreslagna skyddsgrunden, som partiet kämpat för, ska redan ge en möjlighet för ensamkommande. Det är sant för mån ga, men inte alla. Den humanitära grunden är viktig och kommer betyda mycket. Men den är också, som allt som förhandlats med socialdemokrater, pepprad med undantag och mekanismer som utestänger många av dem som fått stanna på gymnasielagen. Och alla som råkade komma några dagar för sent och aldrig fick en chans enligt gymnasielagen.

Mitt råd i all enkelhet är därför: syna C istället. Samarbeta så att lagen faktiskt ger chans till alla dem som nu är en del av Sverige, har varit det under en stor del av sina liv och äntligen borde få en chans att andas ut och bidra i det land som är också deras.

Och stanna inte där. Hur många svenskar vet till exempel att Sverige är på väg att införa kortare uppehållstillstånd än vad de flesta andra EU-länder har? Stefan Löfvens mantra har varit att svensk flyktingpolitik inte väsentligen ska skilja sig från resten av EU:s. Men nu föreslår man just det – en hårdare politik än resten av EU. Och hur många vet att kraven på familjeåterförening i förslaget är så strikta att tunga jurister ifrågasätter om de ens är förenliga med internationell rätt?

Det här handlar inte om C och MP. Det här handlar om dem som behöver medmänskligheten mest. Det finns mycket att göra i lagförslaget som remitteras.