Jag gillar inte att ta i folk jag inte känner. Det är inte ovanligt bland människor med asperger som jag, men man ska inte underskatta kulturens roll i hur mycket närhet vi visar fysiskt. Jag är uppvuxen i ett litet samhälle i Bergslagen. Mina föräldrar var rätt kramiga, men i byn rådde en ganska hämmad kultur. Människor var snälla men vi höll distans. Vi tog inte ens i hand. Nickade lätt och sa hej. Kramades gjorde man när man var full. Om ens då.

Olika nationella kulturer har olika regler för när man ska och får kramas, för hur nära man står när man pratar och liknande. Men precis som att fåglar sjunger högre i städerna beter sig människor också olika beroende på om de bor på landet eller i stan. Det vi anser vara självklara sociala regler förändras utifrån materiella villkor.

När jag flyttade till Stockholm var jag länge förvirrad. Det fanns vissa människor jag förväntades krama oavsett i vilken situation vi träffades. Andra skulle jag krama ibland men inte alltid. Säg att min fru bjudit hem en kvinnlig kompis och hennes man på middag. Då skulle jag självklart krama honom. Men om jag träffade honom på stan på egen hand, då skulle jag inte göra det. Till slut började jag helt enkelt fråga någon jag litade på om det var en ”krammiddag” eller inte.

Det går också moden i hälsningsritualer. Ett tag på åttiotalet började ungdomar plötsligt kindpussas. Jag jobbade som lärarvikarie i perioder när jag pluggade på universitetet och hade svårt att hålla mig för skratt. I andra kulturer kindpussas det ju för fulla muggar utan att det verkar pinsamt, men jag tyckte att det såg så påklistrat ut.

Under coronapandemin har jag funderat på hur oron för att bli sjuk och alla nya regler kommer att förändra alla olika kramregler. I synnerhet när smittan härjade som värst i våras var det påtagligt ofta som jag träffade någon vän och fick hålla emot en impuls att slänga mig om halsen om hen.

Samhällen förändras i ryck. Vi människor vill gärna tro att vi lever i något slags stabilt tillstånd. Att allt egentligen bara flyter runt är en kul filosofisk tanke, men till vardags måste vi ändå ha något slags karta att följa. Vi bibringas självklara moraliska och sociala regler som serveras som självklara, eviga sanningar när vi växer upp. När ett sånt värderingssystem har satt sig är det oftast svårt att förändra det, men jag har känslan av att det är går snabbare och lättare i samband med kriser och katastrofer.

Olika allvarliga epidemier har lett till stora samhälleliga förändringar. När en massa människor plötsligt försvinner förändras maktrelationen i samhället. Genom historien har brist på arbetskraft stöpt om samhällen fullständigt. Coronan är definitivt inte lika farlig som böldpest, men den är så pass obehaglig att vi redan börjar se nya vanor.

Arbetsvillkoren har förändrats för många. På gott och ont. För många är arbetet inte bara ett sätt att tjäna pengar, det har också en viktig social funktion. Det blir aldrig riktigt samma sak att ha möten i datorn. Videofika är kul några gånger men kan aldrig ersätta fika på plats. Kaffe ska drickas live.

När jag repade med mitt band senast fick jag en slängkram av en av mina söner som spelar bas. Vi hade inte setts på ett tag och båda hann skicka upp armarna i luften innan vi insåg att vi kanske inte borde kramas. Det som är självklart annars blir osäkert och nytt under tider som dessa. Armbågsbumpandet som dykt upp som alternativ till att ta i hand har ännu inte blivit naturlig för de flesta, men det är inte omöjligt att det sprider sig med tiden.

Antagligen kommer vi efter pandemin tillbaka till kramregler som liknar dem vi levde i innan viruset slog till. Det blir liksom som det blir. Kramregler är inte heller så viktiga. Det finns så mycket annat som är på liv och död. Beteendemönster som är rent destruktiva. Vanor som förstör vår miljö, som skadar andra människor. Många av dem är enormt svåra att ändra på, men om det är någon gång vi kan göra det så är det under kriser som dessa.

Kriser är påfrestande, skrämmande och kan locka fram det sämsta hos en del människor. Men de ger oss också möjligheten att förbättra både oss själva och det samhälle vi lever i. Än så länge kämpar vi för att hålla huvudet ovan vattenytan, men vi som samhälle har nu chansen att fixa en massa grejer som inte är bra för någon av oss.