Inkludering behöver inte betyda att alla gör allt likadant och tillsammans. Forskning visar att för barn och unga kan ”tillsammans” betyda att man är i samma lokal, även om man gör saker på egen hand eller tillsammans med några kompisar. Det viktiga är att man ser möjligheterna istället för begränsningarna, menar Lars Kristén, universitetslektor i pedagogik Centrum för forskning om välfärd, hälsa och idrott på  Högskolan i Halmstad.

– Att samtala med barnet är viktigt för att få grepp om styrkor och svagheter. Genom barnens röster och synpunkter kan man få mycket hjälp hur man kan utforma de grundprogram som man säkert har, säger han.

Lars Kristén har sedan många år fokuserat sin forskning på hur barn och ungdomar med funktionsnedsättning kan inkluderas i idrott och hälsa både i skolan och föreningslivet och vad den fysiska aktiviteten betyder för dem.

Ger självkänsla

Han menar att vi i samhället kanske inte värderar de effekter som fysisk aktivitet kan ge så mycket som vi borde göra. Det gäller förutom de rent fysiska effekterna också på det psykiska, sociala och existentiella planet. Fysisk aktivitet kan ge bättre självkänsla, större välbefinnande genom gemenskapen och att få känna sig som en del av samhället.

– Att få en identitet, att jag blir viss om mig själv och förstår mina starka och svaga sidor och stärker min psykiska förmåga, den effekten får man om man har en lyckad inkludering. Men om jag istället känner mig exkluderad får det inte alls samma effekter, säger Lars Kristén.

Han menar att personer med funktionsnedsättning ofta glöms bort vid undersökningar kring fysisk aktivitet. Den erfarenheten gjorde han bland annat när han deltog som sakkunnig när SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, gjorde en kunskapsöversikt om det som kallas beteendeförändrande tekniker för att öka fysisk aktivitet vid fysisk funktionsnedsättning. Då gjordes en kunskapsöversikt med utgångspunkt i 22 forskningsstudier från fyra länder. Men ingen studie var gjord i Sverige eller Norden.

Få svenska studier

– Vi har inga större studier härifrån att falla tillbaka på, vilket är märkligt. Vi behöver ta intryck från resten av världen och skapa en egen svensk modell utifrån den kontext vi lever i. Kanske har vi inte det nationella stödet som fokuserar och ger incitament för inkludering. Vilken myndighet tar hand om frågan till exempel? Men nu har regeringen tillsatt en nationell samordnare för ökad fysisk aktivitet i samhället och i direktiven nämns faktiskt barn och unga med funktionsnedsättning. Det tycker jag är väldigt intressant, det är sådana initiativ som kan bana väg för förändring, säger Lars Kristén.

Samtidigt kan vi vara stolta att vårt samhälle i många grunddelar är byggt för inkludering, menar han, även om det fortfarande finns faktorer som kan missgynna personer med funktionshinder.

I höst ska han själv starta upp ett lokalt pilotprojekt i Halmstad, där han tillsammans med skolor, barn och lärare ska ta fram en utbildningsmodell för ökad inkludering i skolidrotten. Han påpekar dock att det inte handlar om att från början komma med en färdig modell, utan att förmedla vissa grundtankar och ha en dialog med skolorna.

– Arbetssättet rimmar väl med skolans värdegrund, så det är positivt att det knyter an till den grund som redan finns i skolan, säger han.

För till sist så handlar allt om att få ut teori och tankar till konkreta handlingar i verkligheten.

– Det handlar om människosyn och att se att vi alla är människor med olika förutsättningar.

Se individen

Det gäller att inte dra alla över en kam och se alla som en grupp. Vissa personer med funktionshinder kan till exempel behöva extra stöttning och peppning.

– Det kan vara så att de behöver stöd av någon annan, som en anhörig eller någon annan i samhället, till exempel för att ta en promenad eller att cykla. Vissa har lätt att få det och andra inte. Personer i den här gruppen kan behöva samtal och uppföljning: dels någon som fungerar som igångsättare, dels positiv förstärkning som betonar hur betydelsefullt det är att de fortsätter, säger Lars Kristén.

Han poängterar återigen hur viktigt det är att ha som utgångsperspektiv  att se möjligheterna.

– Olika övningar kan utövas på olika sätt och ofta kan det ge nya möjligheter när kroppen och sinnena används på ett nytt sätt. för att ge ett exempel kan det handla om att göra övningar sittande eller att utföra något med förbundna ögon. Det behöver man inte göra varje gång, men det ger en större mångfald. Det finns exempel på elittränare inom föreningsidrotten och idrottslärare i skolan som använt parasport och anpassad fysisk aktivitet som en del av sin träning. När de sätter ungdomarna och eleverna i en situation som de aldrig varit med om så blir det en lärandeeffekt.

På samma sätt kan det vara viktigt för attityden i en grupp.

– Förhoppningen är ju att öka förståelsen och att de andra personerna i gruppen kan få lite bättre kunskap om hur den här personen har det.