Ännu efter fyra dagar har harmonibrigadisten Stella Stierna inte hörts av. Ingen har ringt från sjukhuset. Men en småregnig kväll när Ida, Nisse och de andra sitter i Mariannes kök och dricker te kommer det en taxi. Ut kliver Stella.
Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början
Stella stod kvar vid grinden i duggregnet. Hon tittade upp mot huset och det såg ut som om hon undrade var hon befann sig. Hon svepte in sig i sin vida rock och gick långsamt genom trädgården, upp mot huset.
– Vad gör vi nu? sa Ida.
– Tar fram en tekopp till. Och en stol, sa Freddy och reste sig för att göra det.
– Så, då kan vi åka hem, sa Camilla.
– Kom, vi går upp och pratar om det, sa Ante. Tar ni hand om henne?
Freddy nickade, de skulle ta emot henne. Ante gick före upp till gästrummet som han delade med Canberra och Ida och Camilla gick efter. De satte sig i de obäddade tältsängarna och hörde dämpade röster nerifrån hallen. ”Hur är det med dig?” ”Minns du mig?”
– Vad ville du prata om? frågade Camilla.
– Om att åka hem och så, sa Ante.
– Visst sa du att jag kanske inte borde följa med tillbaka? sa Ida.
– Ja, det sa jag. Vi kommer att fatta ett beslut om vad som ska hända med dig. Jag kommer att göra vad jag kan, men räkna inte med att komma hem igen. Jag har hört att en del lever ganska bra i produktionsområdena, men …
– Men det kan bli skit också. Tack ska du ha för varningen!
– Ni klarar er nog utan mig också, sa Ante. Jag har tänkt en del på det här och jag tror inte det kommer att funka i längden. Inte när jag inte kan hämta ritningarna på Oasen.
– Harmonibrigaderna har fått i uppdrag att hämta dem, sa Camilla. Men det här handlar inte om mig, det handlar om Himmelska friden och Xpan-projektet. Vi behöver dig. Framtiden behöver dig. Jag förstår att du ser det på ett annat sätt. För mig är det fascinerande att vara här, med all friheten, träden, blommorna, fåglarna, tystnaden och den här världen som är så … stor. Jag skulle också vilja leva i den. Men mitt liv finns där och jag måste ta ansvar. Du är vuxen nu, Ante. Kom tillbaka till vår tid och jobba med oss. Vi gillar ju dig!
Ante drog loss snodden från hårknuten och håret rann ner över ansiktet som ett blanksvart vattenfall, som han kammade med fingrarna, skakade undan och satte upp igen. Sen frågade han Camilla om det var honom de behövde eller tidsmaskinen. Naturligtvis båda, svarade hon. Hon lovade att se till att han fick goda villkor i Xpan 7, och om allt gick bra skulle Harmonibrigaderna lämna Oasen i fred också – hon sa det som ett löfte, men det var lika mycket ett hot. Hennes röst lät annorlunda när hon sa det. Lite stel och formell.
– Tidsmaskinen skiter jag egentligen i, sa Ante. Ta den och gör vad ni vill. Jag skriver en manual och gör en karta över Oasen där jag märker ut var ritningarna ligger.
Det där stämde inte. Inte nånstans, tänkte Ida. Men hon behövde inte veta hur det hängde ihop. Hon kravlade sig upp från tältsängen och ut ur rummet. Egentligen ville hon inte in i köket och prata med den där hemska människan. Samtidigt ville hon veta om hon var återställd, om hon hade några minnen av vad som hänt.
Halvvägs nerför trappan hörde hon dem prata. Stella svarade kort och mekaniskt på deras frågor – ja, hon hade vaknat på sjukhuset. Hon hade haft ont i huvudet och mått illa och de hade ställt frågor till henne. De hade haft en lapp med ett telefonnummer som de hade ringt och ringt, men ingen hade svarat. Till slut hade någon satt henne i en taxi hit. Jo, hon mådde bättre nu, men hon visste inte var hon var.
Ida gick tyst förbi köksdörren, tog på sig Mariannes mormors gamla träskor och gick ut i den ljusa sommarkvällen. Regnmolnen hade blåst undan och himlen var gul och röd, från kadmium till neapelgult och karmosin. Utanför några hus stod midsommarstänger och bortanför vägkröken hade någon tänt en eld. En midsommareld? Fanns det inte sådana? I Finland, kanske. Men det var en dag för tidigt.
Det hade kanske gått en timme när hon kom tillbaka. Nisse, Freddy och Marianne satt på verandan och målade Peters huvud. Det var en lek, de turades om att måla huvudet så att det liknade någon, och den andra skulle gissa.
– Enkelt, det är ju Ante! sa Freddy. Fan vad likt!
Det var likt. Onekligen mycket likt. Nu var det Freddys tur, men så ändrade de sig och gick in. Ida gäspade och sträckte på sig. Nästa dag skulle de hem. Det vore inte alls fel att vara utvilad då, så hon gick in i gäststugan och lade sig. Det var för tidigt och för ljust, men det fanns en liten bokhylla med några deckare av Ed McBain, och inom en minut låg en av dem under Idas haka och gungade med när hon andades.
