Djurrättsrörelsen lever i intressanta tider. Många av dess frågor befinner sig i frusna konflikter med frusna lösningar, men i frågan om den stackars minken tycks det finnas en dramaturgi i det som sker.
Spoileralert: Minkfarmen är på väg mot sin död.

Industrin har nog aldrig haft så dåligt rykte i Sverige som nu, sedan coronaviruset har konstaterats på tio svenska minkfarmer. För att sätta det här i en större kontext har spridningen av viruset orsakat nedstängingar av pälsdjursindustrierna i Danmark och Nederländerna. Så hur illa är det i Sverige? Oklart, men Djurens rätt kräver en utredning och ett offentliggörande av smittspridningens omfattning på svenska farmer.

Kunskapsskeptiska Svensk mink kämpar med näbbar och klor för att försvara industrin och körsbärsplockar i forskningen samtidigt som den industriella djurhållningen är en grogrund för muterade virus. I uttalande efter uttalande försvarar de näringen. “Här finns inget att se, cirkulera!”.

Men det finns mycket att se. De har skapat en regeringsspricka där miljö- och klimatministern säger att det är bråttom och att vi måste stänga ner minkfarmerna så fort som möjligt, på andra sidan står en statsminister och en landsbygdsminister och menar att man inte ska arbeta med förbud mot enskilda näringar.

Opinionen och experterna ser i alla fall ut att stå på samma sida. Att minkuppfödare med profitintresse inte lyssnar är en sak, men att politikerna väljer bort vetenskapen och folkets vilja är oroande. Senast gick 120 veterinärer och forskare ut och krävde förbud mot minkfarmer i Sverige, samtidigt som åtta av tio svenskar (Demoskop 2015) vill att industrin avvecklas.

Varför tittar makthavarna bort trots det stora stödet för en avveckling? Hur många fler forskningsrapporter, opinionsundersökningar demonstrationer, namninsamlingar, debattartiklar och seminarier behövs?

Politiker måste möta väljare och forskare i mycket större utsträckning än de gör i dag, och väga dem mot sin värdesyn och värdegrund, för att visa att de tar demokrati och kunskap på allvar. Det oroar mig att vi som medborgare har accepterat att politiker förväntas lyssna på folkviljan en gång var fjärde år och inte retroaktivt.