Två meter räckte inte, så står det på en digital skylt vid infarten till Katrineholm. Helt fel, skulle jag vilja påstå, i normala fall skulle det räcka bra. Fast bara om folk höll sina två meter! För de flesta av oss har nog erfarenheten att den här pandemin har hittat det allra sämsta i vissa av oss. Ungefär halva befolkningen nämligen, rakt av. 

Det var de som började hamstra i våras så toapapper, basvaror, jäst och allt möjligt annat tog slut. För den med något slags allergi eller överkänslighet blev det lite problematiskt ett tag när det inte gick att hitta det man kunde äta.

Sen har det blivit väldigt populärt att sträcka sig över folk, för att ta en vara eller så, stå tätt bakom andra i kassaköer. Och den som är riktigt på bettet kan kröna det hela med att nysa rakt ut tre decimeter bakom ryggen på framförvarande.

Jag kan säga att jag har aldrig i hela mitt vuxna liv råkat in i så många situationer där folk fullkomligt struntat i att jag står och plockar ner äpplen i en påse. Tittat på vilken frysvara jag ska ta, eller vid mjölkdisken. De sträcker sig och ska bara fram.

Egentligen är jag inte förvånad, det här har hållt på att utvecklas mer och mer sedan 1990-talet. Det var då den stora jagvågen svepte över oss, individualismen började ta form, för att i dag vara fullständigt utvecklad. ”Jag vill göra det och det och du står i vägen, jag vill gå på fest nu och skiter väl i coronasmittan, jag ska åka utomlands, till fjällen eller till mormor nu.”

Vi andra försöker hålla avstånd, tvätta och sprita händerna och inte röra oss i samhället lika mycket som vi brukar. Vad gör ni för att smittan inte ska spridas?

Om nästa pandemi bara går på barn och unga, precis som spanska sjukan, skulle människor ta mer hänsyn då, tro? I dag är det bara (?) vi gamlingar som ligger risigast till och vi är ju en ”utgående modell” som en god vän sa.