Jag blir ofta sittande framför liveströmmar från olika delar av världen på kvällarna. Medan jag jobbar med en låt på gitarr eller läser någon text får världen passera framför mig på teven. Kanske händer det något intressant? Det är en fantastisk tillgång att få se sånt som tidigare varit fördolt för andra än dem som är på plats just då det händer.

Det har också förändrat sättet människor protesterar på. Just nu är det många demonstrationer i USA främst i svallvågorna efter de brutala övergrepp på afroamerikaner som rört upp stämningar över hela världen. Häromnatten protesterade hundratals människor mot en av de mord som begåtts av poliser i Louisville. Breonna Taylor sköts i sitt eget hem när en grupp poliser stormade in till henne och hennes sambo utan att ens knacka. Som mest var det fem olika personer som strömmade direkt från sina mobiler när polisen besköt de fredliga demonstranterna med peppargas.

Någon timme senare dök representanter från den högerextrema gruppen Proud boys upp i det autonoma området i Seattle. De var där för att skydda en man i Trump-baseballmössa som ville ta ner en upp-och-ner-vänd amerikansk flagga med slagord på. Tumult uppstod, aggressiva medlemmar i de båda grupperna lugnade till slut ner sig, men för ett tag verkade det på väg att balla ur fullständigt.

Mannen i Trump-kepan var själv afroamerikan och sa sig stödja Black lives matter. Han var bara upprörd över det han upplevde som en skändning av flaggan. De enda som var beredda att stötta honom var de fascistiska och gravt rasistiska Proud boys. Deras våldspotential är vida känd och en av dem som liveströmmade kunde berätta att en av dessa var tidigare dömd för våldsamheter mot demonstranter. Den våldsverkaren hade rötter i Latinamerika och ett spanskklingande namn.

Det är inte så enkelt med vem som är god och ond. Det är inte så enkelt att veta vem man ska visa solidaritet. Människor har inga skyltar på sig som visar om de är snälla eller dumma. Även om jag ser snällhet som en av de viktigaste principerna i mitt ideologiska tänkande är inte alltid snällhet heller att var flat. Mesig. Fredlig. Den som med våld försvarar någon som utsätts för övergrepp visar snällhet. Oavsett vem som utför övergreppet.

Det är lätt att bli yr i huvudet, men solidaritet har aldrig varit enkelt, ska inte vara enkelt. Om det vore så skulle vi aldrig behöva kämpa, argumentera och utvecklas som politiska individer.

En gammal beteendevetenskaplig sanning är det att vi människor har en tendens att göra skillnad på dem som tillhör vår grupp, oavsett vad det är för grupp, och dem som inte gör det. Den moderna människan är psykologiskt fortfarande ungefär samma människa som kom fram ur historiens mörker för ungefär 250 000 år sen. Evolutionen är inte så snabb att vi anpassat oss helt till livet som ständigt uppkopplade, globala världsmedborgare. Längst inne i var och en av oss bor en liten försiktig bybo.

Socialpsykologer säger att den ideala arbetsgruppen består av runt sju människor. Antropologer, som jag, kan berätta att människor långt fram i historien levde i utvidgade familjegrupper eller byar på upp till 100–150 individer. Under den allra största delen av den tid som människan har funnits har vi levt nära en mindre grupp som vi kände i en massa olika roller. Precis som i byar än i dag kände vi hela människor. Inte roller.

I det moderna samhället träffar vi människor på olika platser som tillhör olika subkulturer och det vi vet om olika människor, till och med vänner, är begränsat. Vi umgås med en massa toppar till isberg som flyter omkring i livets ishav. Eftersom olika rörelser  utgår från tillhörigheter, identiteter som kön, klass, etnicitet och sexualitet, blir den sociala världen omkring oss fragmentiserad och till och med paradoxal.

I det lilla brukssamhället där jag växte upp var distriktsläkaren samtidigt pappa till en tjej i min klass som spelade fotboll med min kompis som bodde granne vars mamma jobbade i skolbespisningen och som brukade dricka vin på balkongen med min mamma. Och så vidare. På många ställen är det så fortfarande, men det uppkopplade livet har påverkat alla miljöer. Vi blir allt mer fragmentiserade som individer och det ställer stora krav på oss som tror på andra principer än de som råder i samhället i stort i dag.

Jag har väldigt tydliga åsikter. Detaljerade idéer om hur jag tycker att ett gott samhälle borde fungera. Men mycket av det är utopiska drömmar. Flummerier. Tills den dagen som de strukturer som jag ogillar har ersatts av andra, bättre får jag lov att lyssna på andra människor och det innebär att jag måste vara öppen för komplexitet och inte döma människor utifrån snabbt uppfattade endimensionella principer.

En kostymprydd snubbe i femtioårsåldern dök upp mitt i villervallan i Seattle bärande på en skylt med texten: ”Jag är bara här för Black lifes matters!” Min första reaktion var att tänka att den där typen är skum. När sen en av de som liveströmmade intervjuade honom lärde jag mig en liten läxa. Mannen förklarade att han i grunden tillhörde en annan grupp än de flesta på plats och att han inte var ute efter att ifrågasätta andra människors bevekelsegrunder. De åsikter han hade som eventuellt skilde sig från dem som arrangerade mötena på plats lämnade han hemma.

Det lilla autonoma området i Seattles centrum är fullt av människor med olika bakgrund, med olika identiteter. En del av dem överensstämde med hans, andra skilde sig. Han visste tydligen med sig att han inte delade många politiska idéer med de andra, men han tyckte inte att det skulle hindra honom från att delta, säga ifrån när en stor grupp i samhället utsätts för strukturellt sanktionerat övervåld. Från att först ha undrat vad han var för en filur kände jag en intensiv värme för honom. En stor och viktig insikt. Internet kanske fragmentiserar vår värld till dels, men nätet kan också erbjuda chanser att komma nära andra människor.