DEBATT  Tänk dig det här: Vi är två personer som fiskar i en sjö. Vi har båda nog för att mätta oss.

Någonstans får jag en idé om att jag ska ha tillgång till mer fisk än du. Därför hittar jag på en regel, exempelvis: den finns en allsmäktig ledare uppe i himlen som har valt ut vissa människor ska få mer än andra.

Eller så hittar jag på att man måste betala för fisken i form av speciella löv, eller stenar, eller ord. Jag ser till att det bara är jag som har tillgång till dessa löv, eller att bara jag vet
orden. Men jag försöker lura dig att du också har en chans, om du bara anstränger dig kan du få köpa fisken av mig.

Du kanske inte går med på det, du synar min bluff. Antingen väljer jag då att döda dig, eller göra dig tillräckligt rädd för att du ska fly härifrån. Eller så övertygar jag en grupp människor om mina idéer och använder socialt grupptryck för att få dig att acceptera att jag ska ha all fisk.

Varför får man för sig en sån här idé? Motivationen är social belöning. Inte överlevnad i form av mat, skydd etcetera. Utan framgång i en kultur. Trots att kulturen är destruktiv. Om motivationen är social framgång, spelar verkligheten ingen roll. Belöningen kommer inte från du som också fiskar, utan från en annan grupp människor med en intern, egen ideologi.

Det finns ingen logik i att jag ska ta mer än dig, om vi två lever i harmoni. Men träffar jag en grupp som tävlar i vem som kan roffa åt sig mest, så kanske jag blir influerad och väljer att praktisera den logiken jag med.

Den andra vägen innebär praktisk verklighet. Det finns nog med fisk för oss alla. Poängen är att ha mat för dagen. Om någon tar all fisk så kommer inte fisken att återkomma, och andra kommer gå hungriga. Ingen kan ”äga” något som tillhör oss alla. Valutor i form av löv, ord, mynt, siffror existerar inte. Inte heller religionens gudar. Vad är lyckan i att få kortsiktig social makt och seger över andra?

Vi har alltså ett koncept som kallas ”pengar”, en osynlig valuta som ger dig rätt att göra precis vad du vill. Spelar ingen roll hur många som dör, människor, natur och djur, framtida generationer. ”Men jag har ju pengar”. ”Ekonomin sa åt mig att hugga ned skogen för att tillverka toalettpapper, eller för att producera kärnvapen för stater som betalar”. Precis samma sak som att säga ”jag har gud på min sida, gud sa åt mig att vissa människor är mindre värda, gud sa att Eva kommer av Adams revben, därför är kvinnor mindre värda än män”.

Pengar innebär sociala belöningar. Pengar får du om du förvandlar något till en vara. Är det en bra grej? Vad är en vara? Ett dött objekt. Ta ett träd. En levande organism, skydd för djur, mikrosvampar, uppfångade av koldioxid. Också bara ett liv i sig självt. Det lever.

Det är nog för att förklara ett träd. Att döda trädet och förvandla det till, låt oss säga, tandpetare, genererar pengar. De med pengar lever för att generera mer pengar. Vad innebär det för livet på jorden? Och människor? Det innebär döden. Pengar är lika med död. Kulturen säger: ekonomin måste gå framåt, samhället utvecklas hela tiden. Jorden, livet, fattiga människor säger: det blir värre och värre, fler av oss och våra områden blir till varor för pengar. Produktion av varor är lika med död.

Ekonomin vill alltså döda allt. Den kommer fortsätta tills allt är dött. Den tar människors timmar, hela liv, skogar, vatten, luft, allt, för att sälja. Hela det moderna samhället bygger på principen att döda och sälja källan till livet självt.

Det är en fullkomligt befängd och destruktiv process. Ingen vinner på det. Som i exemplet med personerna som fiskar i en sjö: de båda får nog med fisk för att mätta sig och de är helt beroende av att sjön och fisken mår bra. Det finns ingen anledning att förstöra förutsättningarna för deras liv. Men den här kulturen gör detta. Den förstör förutsättningarna för livet. Och vi alla behöver inte göra det, det räcker med att några tar initiativet och använder våld och sociala påtryckningar för att få skövla skogar och pumpa ut olja. Majoritetens av jordens befolkning är förlorare på systemet. Men de har inte den politiska makten.

De som har makten, de som har ”pengar” är alltså stora företag. Med hjälp av regeringar. De är oerhört mäktiga. Men också bräckliga. Eftersom pengar inte finns bygger deras makt på en chimär. Systemet bygger på att alla går med och tror på ekonomin.

Ekonomin är död. Naturen är liv. Vill vi ha liv? Det betyder att vi måste stoppa ekonomin. Då menar jag inte mänskliga, lokala ekonomier i form av utbyte av tjänster eller liknande. Utan det globala, storskaliga, industriella ekonomin som terroriserar våra liv. Vi måste rädda så mycket natur som möjligt. Naturen är den egentliga tillväxten vi måste bry oss om. Det är naturen som ger oss liv. Vi måste alltså beskydda naturen. Ekonomin blir då fienden. Den måste bort.

Det räcker inte heller med att enbart fly in i små ekologiska samhällen, små världar inuti kulturen. Eftersom företagen sabbar förutsättningarna för oss alla. Om det går runt ett gäng mördare i kvarteret, känns det inte som en lösning att alla bara gömmer sig i källaren. Mördarna måste stoppas, deras vapen måste tas i från dem. Tyvärr har vi inte polisen vid vår sida, eftersom polisen går mördarnas ärenden. Samhällets regler bygger på förvaltandet av pengar. Alltså på en chimär. Det betydde inte att det inte finns vissa bra saker med polisen; de kartlägger folk som förgriper sig på barn och våldsamma gäng. Men de löser mest symptom på det större problemet, vilket är att samhället inte är organiserat för människor, utan för ekonomi.

Om aliens skulle invadera jorden och förgifta allt vatten, fiska ur haven, skapa kärnvapen och hugga ned alla skogar: så skulle vi göra motstånd. Men eftersom att det är den härskande kulturen som gör alla dessa saker, och vi har lärt oss att identifiera oss med den, så gör vi inget seriöst motstånd. Vi accepterar de påhittade pengarna, regeringarna, företagen, religiösa ledare. Och tänker: om jag bara jobbar och betalar hyran så kommer jag klara mig. Vad är jobb? Vad är hyra? Varför ska du betala för mat? Var kommer maten ifrån?

Företagen prioriterar sina pengar över allt annat. Många arbetare, aktivister och hela samhällen som stått i vägen för pengarna har utplånats. Det är ingen lek, det är farligt.

Men vad är alternativet? Om vi tänker på alla fattiga människor världen över, som gjorts fattiga av företagens jakt på pengar, har vi inte något ansvar för dem? Om jag tänker på alla miljarder liv som dött för ekonomin, på mina barns osäkra framtid i en brinnande värld, alla fantastiska sångfåglar och korallrev som mördats, då finns det inget val. Det är dessa som jag identifierar mig med, inte med Nike eller Coca Cola.

När identifikationen ligger hos allt som lever, då är inte valet så svårt – att göra motstånd eller ej. Om mitt barn var i fara skulle jag göra allt för att rädda det. Jag skulle kunna dö för mitt barn.