I likhet med många av sina jämnåriga började Greta lära sig om klimatförändringarna när hon var i åttaårsåldern. Hon läste böcker och tittade på dokumentärfilmer om försvinnande artri- kedom och smältande glaciärer. Hon blev besatt av det. Hon fick reda på att förbränningen av fossila bränslen och köttbaserad kost bidrog väsentligt till en rubbning av den globala jämvikten. Hon upptäckte att det finns en fördröjning mellan vårt handlan- de och planetens reaktioner, vilket innebär att uppvärmningen kommer att öka oavsett vad vi tar oss till.

När hon blev äldre och lärde sig mer fokuserade hon på vetenskapliga prognoser om hur radikalt jorden förväntas förändras fram till 2040, 2060 och 2080 om den nuvarande kursen upprätt- hålls. Hon beräknade för sig själv vad detta skulle innebära för hennes eget liv: vilka trauman hon skulle tvingas genomlida, hur mycket död som skulle omge henne, alla de andra livsformer som skulle försvinna för alltid, de fruktansvärda lidanden och försakelser som väntade hennes egna barn om hon skulle välja att skaffa några.

Greta lärde sig också av klimatvetare att de värsta prognoserna inte var huggna i sten: att om vi agerade nu, genom att minska utsläppen med femton procent i rika länder som Sverige, så skulle det dramatiskt förbättra utsikterna för en trygg framtid för hennes och följande generationer. Vi skulle fortfarande kunna rädda ett antal glaciärer. Vi skulle fortfarande kunna rädda ett antal öriken. Vi skulle fortfarande kunna undvika ett massivt jordbruks- haveri som skulle tvinga hundratals miljoner, om inte miljarder, människor att fly sina hem.

Om allt detta stämde, resonerade hon, »borde vi inte tala om något annat …. Om förbränning av fossilbränslen var så farligt att det hotade vår blotta existens, hur kunde vi bara fortsätta på samma sätt som tidigare? Varför fanns det inga restriktioner? Varför blev det inte olagligt?«

Det gick inte ihop. Nog borde väl regeringarna, i synnerhet i resursstarka länder, gå i spetsen för en snabb omställning inom ett decennium, så att konsumtionsmönster och fysisk infrastruktur radikalt skulle ha förändrats när hon själv befann sig i tjugofemårsåldern?

Men trots det agerade hennes egen regering, självutnämnd ledare inom klimatfrågor, mycket långsammare än så, och de globala utsläppen fortsatte mycket riktigt att öka. Det var galet: världen stod i lågor, men vart Greta än vände blicken sysselsatte sig folk med kändisskvaller, tog bilder av sig själva medan de imiterade kändisar, köpte nya bilar och kläder som de inte behövde
som om de hade all tid i världen för att släcka branden.

Vid elva års ålder var hon djupt deprimerad. Det var många faktorer som inverkade, varav vissa hade att göra med att hon var annorlunda i ett skolsystem där alla barn förväntas vara ungefär likadana. (»Jag var den osynliga flickan på bakersta raden.«) Men det handlade också om en känsla av oerhörd sorg och hjälplöshet över planetens eskalerande förfall – och makthavarnas oförklarliga misslyckande att göra något som helst åt det.
Thunberg slutade tala och äta. Hon blev mycket sjuk. Till slut fick hon diagnosen selektiv stumhet, tvångssyndrom och en form av autism som tidigare gick under benämningen Aspergers syndrom. Den sistnämnda diagnosen bidrog till att förklara varför Greta tog det hon lärde sig om klimatförändringarna så mycket hårdare och mer personligt än många av sina jämnåriga.

Människor med autism tenderar att ta allt mycket bokstavligt, med följd att de ofta har svårt att hantera kognitiv dissonans: glappen mellan det vi på ett intellektuellt plan vet och det vi gör, som är så vanliga i vår samtid. Många som befinner sig inom autismspektrumet är också mindre benägna att imitera omgivningens sociala beteende – ofta lägger de inte ens märke till det – utan går i stället sin egen unika väg. Detta innebär ett intensivt fokus på specifika intresseområden, och upprepade svårigheter att bortse från dessa områden (vilket också går under beteckningen kompartmentalisering). »För oss som befinner oss i spektrumet«, säger Thunberg, »är nästan allt svart eller vitt. Vi är inte bra på att ljuga, och vi tycker inte särskilt mycket om de sociala spel som ni andra tycks vara så förtjusta i.«

Dessa drag förklarar varför människor med Gretas diagnos blir högpresterande inom vetenskap och klassisk musik, där de framgångsrikt kan tillämpa sin superkoncentrationsförmåga. Det bidrar också till att förklara varför Thunberg, då hon riktade sin laserskarpa uppmärksamhet mot klimatsammanbrottet, blev fullkomligt överväldigad och inte förmådde värja sig mot skräck- en och sorgen. Hon såg och upplevde krisens fulla implikationer, och kunde inte bortse ifrån dem. Det faktum att andra människor i hennes liv (skolkamrater, föräldrar, lärare) inte tycktes överdrivet oroliga gav henne inte heller några socialt betryggande signaler om att det trots allt inte stod så illa till, på det sätt som liknande signaler fungerar för barn som är mer socialt förankrade. Omgivningens påtagliga brist på oro ledde bara till att Thunberg kände sig ännu räddare.

Gretas och hennes föräldrars berättelse om hur den svåra depressionen övervanns tycks till stor del handla om sätt att minska den outhärdliga kognitiva dissonansen mellan vad hon hade lärt sig om den globala krisen och hur hon och hennes familj levde sina liv. Hon övertalade sina föräldrar att bli veganer, eller åtminstone vegetarianer, och framför allt, att sluta flyga. (Hennes mamma är en berömd operasångerska, så det handlade inte om någon liten uppoffring.)

Mängden koldioxid som inte släpptes ut i atmosfären till följd av dessa livsstilsförändringar var försumbar. Greta var väl medveten om det, men det faktum att hon lyckades övertala sin familj att leva på ett sätt som speglade det globala nödläget bidrog ändå till att minska den psykiska pressen. För även om förändringarna inte var så omvälvande, så låtsades de åtminstone inte längre att allt var som det skulle.

Den viktigaste förändringen som Thunberg genomdrev hade emellertid inget med matvanor eller flygande att göra. Den bestod i att hitta ett sätt att visa resten av världen att det var dags att sluta bete sig som om allt var i sin ordning, när den ordningen skulle leda direkt till katastrofen. Om hon desperat ville få mäktiga politiker att vidta akuta åtgärder mot klimatförändringarna så var hon tvungen att låta tillståndet speglas i sitt eget liv.

Det var så det kom sig att hon vid femton års ålder bestämde sig för att sluta med det som alla ungdomar förväntas göra under normala omständigheter: att gå i skolan för att förbereda sig inför ett framtida vuxet liv.

»Varför«, undrade Greta, »skulle vi studera inför en framtid som snart kanske inte längre finns till eftersom ingen gör nå- got som helst för att rädda den framtiden? Och vad tjänar det till att lära sig fakta i skolan när de allra viktigaste faktumen, de som härrör från den mest avancerade vetenskapen inom samma utbildningssystem, uppenbarligen inte har någon betydelse för våra politiker och vårt samhälle.«

Så vid terminsstarten i augusti 2018 gick Thunberg inte till skolan. Hon gick till det svenska riksdagshuset där hon satte sig ned med en handskriven skylt där det helt enkelt stod SKOLSTREJK FÖR KLIMATET. Hon kom tillbaka varje fredag och satt där hela dagen. Till en början var det ingen som tog notis om Greta där hon satt i sin blå munkjacka från secondhandaffären och rufsiga bruna flätor, likt en förarglig tiggare som skaver i samvetet på de stressade människor som skyndar förbi.

Men gradvis fick hennes idealistiska protest lite mer uppmärksamhet i media, och andra skolungdomar, liksom ett fåtal vuxna, började komma dit med egna skyltar. Sedan kom inbjudningarna att hålla tal – först vid klimatmöten, sedan vid FN:s klimatkonferenser, i EU, vid TEDxStockholm, i Vatikanen, i brittiska parlamentet. Hon bjöds till och med att åka upp till den berömda bergstoppen i Schweiz för att tala till de rika och mäktiga vid den årliga World Economic Summit i Davos.

Gretas tal var varje gång lika kortfattade, rakt på sak och bitande. »Ni är inte mogna nog för att säga som det är«, sade hon till delegaterna vid det internationella klimatmötet i Katowice i Polen. »Till och med den bördan överlåter ni på oss barn.«

»Förstår ni min engelska?« frågade hon de brittiska parlamentsledamöterna.

»Är mikrofonen på? För jag börjar undra.«
De rika och mäktiga i Davos som hyllade henne för att hon gav dem hopp svarade hon: »Jag vill inte ha ert hopp … Jag vill att ni ska få panik. Jag vill att ni ska känna den rädsla som jag känner varje dag. Jag vill att ni ska handla. Jag vill att ni ska handla som om ni befann er i kris. Jag vill att ni ska handla som om jorden stod i lågor, för det gör den.«

Till de i den exklusiva församling av vd:ar, kändisar och politiker som talade om klimatrubbningar som om det handlade om allmänmänskliga tillkortakommanden fräste hon tillbaka:

»Om alla är skyldiga kan ingen anklagas, och här finns det någon att anklaga …

Vissa människor, vissa företag, vissa beslutsfattare i synnerhet är fullkomligt medvetna om vilka oskattbara värden de har offrat för att fortsätta tjäna ofattbara mängder pengar.« Hon hejdade sig, tog ett andetag, och sade: »Och jag tror att det är många av er som är här i dag som tillhör de människorna.«

Den skarpaste protesten mot Davosgänget var ordlös. I stället för att bo på ett av de femstjärniga hotell som erbjöds trotsade hon en temperatur på -18 grader och sov utomhus i ett tält, nedkrupen i en klargul sovsäck. (»Jag gillar inte när det är varmt«, berättade Greta för mig.)

När hon talade i dessa salar fulla av kostymklädda vuxna, som applåderade och filmade henne på sina smarta telefoner som om hon var en lustig distraktion, darrade Thunberg sällan på rösten. Men djupet i hennes känsla – känslan av förlust, rädsla, kärlek till naturen – var det aldrig någon tvekan om. »Jag ber er«, sade Thunberg i ett känslomässigt tal till Europaparlamentets leda- möter i april 2019. »Jag ber er att inte svika oss nu.«

Även om talen inte ledde till någon dramatisk förändring av beslutsfattarnas handlingar ledde de till förändrade handlingar hos en mängd andra människor utanför maktens salonger. Så gott som alla videoklipp av flickan med den glödande blicken blev virala. Det var som om hon genom att skrika »det brinner!« på vår tättbefolkade planet hade gett oräkneligt många andra självförtroende nog att tro på sina egna sinnen och känna röklukten sippra in under alla stängda dörrar.

Men det var också mer än så. När Thunberg berättade om hur vår kollektiva oförmåga att agera för klimatet nästan hade fått hennes livsvilja att slockna, tycktes det hjälpa andra att själva känna överlevnadsdriften glöda i maggropen. Tydligheten i Gretas röst bekräftade den rena skräck som så många bland oss har undertryckt och placerat i ett fack kring vad det innebär att leva mitt uppe i den sjätte stora massutplåningen, omgivna av vetenskapliga varningar om att tiden håller på att rinna ut.

Plötsligt började barn över hela världen rätta sig efter Greta, flickan som inte rättar sig socialt efter någon, och arrangerade egna elevstrejker. Många höll i plakat som citerade några av hennes skarpaste uttalanden: JAG VILL ATT NI SKA FÅ PANIK, JORDEN STÅR I LÅGOR. Vid en massiv skolstrejk i Düsseldorf höll demonstranterna upp en jättelik Greta-docka i papier-maché med rynkad panna och dinglande flätor, likt ett skyddshelgon för all världens rasande ungdomar.

Gretas resa från osynlig skolflicka till global samvetsröst är oerhörd, och vid närmare granskning har den mycket att säga om vad som kommer att krävas av oss alla för att sätta oss i säkerhet. Thunbergs övergripande uppmaning till mänskligheten som helhet är att göra det hon gjorde i sin egen familj och sitt eget liv: överbrygga glappet mellan det vi vet om klimatkrisens akuta tillstånd och hur vi beter oss. Det första steget ligger i att benämna situationen som akut, för det är bara när vi väl befinner oss i ett akutläge som vi kommer att finna kraften att göra vad som krävs. På sätt oss vis ber hon de av oss som är mer vanligt funtade mindre benägna att fokusera näst intill besatthet, och mer kapabla att leva med moraliska motsägelser – att bli mer som hon. Hon har en poäng.

Under normala, icke-akuta perioder är den mänskliga hjärnans förmåga till rationalisering och kompartmentalisering – och dess benägenhet att låta sig distraheras – viktiga mekanismer. Dessa tre mentala knep hjälper oss i det vardagliga livet. Vi får också oerhörd hjälp av att omedvetet betrakta våra jämnåriga och förebilder för att komma på hur vi bör känna och agera – sociala signaler som är väsentliga för hur vi bygger upp vänskaper och sammanhängande gemenskaper.

Men när det handlar om att reagera på klimatsammanbrottets verklighet visar det sig emellertid att dessa karaktärsdrag bidrar till vårt kollektiva fall. De inger oss trygghet när vi inte borde känna oss trygga. De är distraherande när vi inte borde bli distraherade. Och de skyddar oss mot samvetskval när det är just kvalen vi skulle behöva.

Delvis handlar detta om att i stort sett samtliga aspekter av vår ekonomi skulle behöva förändras om vi bestämde oss för att ta klimatrubbningarna på allvar, och det finns många mäktiga intressen som gärna vill att saker och ting ska fortsätta att vara precis som de är. Det gäller inte minst fossilbränsleföretagen som har finansierat decennielånga vilseledande, och rent ut sagt lögnaktiga, kampanjer rörande den globala uppvärmningens verklighet.

Konsekvensen är att när de flesta av oss ser oss omkring efter social bekräftelse på det vi känner i hjärtat och hjärnan vad gäller klimatrubbningar, konfronteras vi med alla slags motsägande signaler som i stället säger åt oss att inte oroa oss, att det är överdrivet, att det finns ett oändligt antal viktigare problem, ett oändligt antal mer skimrande föremål att fokusera på, att vi ändå aldrig kommer att kunna göra någon skillnad, och så vidare. Och det hjälper verkligen inte att vi försöker navigera oss igenom denna civilisationskris samtidigt som några av samtidens mest briljanta hjärnor lägger oerhörda mängder tid på att uppfinna nya geniala verktyg för att vi ska fortsätta rusa runt i cirklar i jakt på nästa dopaminkick.

Detta kanske förklarar den märkliga position som klimatkrisen upptar i den allmänna föreställningsförmågan, till och med bland dem av oss som är aktivt skräckslagna inför ett klimatsammanbrott. Ena stunden delar vi artiklar om insektsapokalypsen och virala videoklipp av valrossar som faller utför klipporna eftersom minskningen av havsis har förstört deras naturliga miljö, nästa stund shoppar vi på nätet och förvandlar med berått mod våra hjärnor till schweizerost genom att skrolla igenom Twitter eller Instagram.

Eller så sträcktittar vi på Netflixserier om den zombieapokalyps som förvandlar våra skräckvisioner till underhållning, samtidigt som de i tysthet bekräftar att framtiden ändå kommer att sluta med katastrof, så varför skulle vi besvära oss med att fö söka förhindra det oundvikliga? Det kanske också kan förklara hur seriösa människor som inser hur nära vi befinner oss en tipping point, en ödesdiger vändpunkt, samtidigt kan betrakta det fåtal som vill att situationen ska behandlas som ett nödläge som oseriösa och orealistiska.

»Jag tror att vi autister på många sätt egentligen är de som är normala, och att resten av befolkningen är ganska konstig«, har Thunberg sagt, med tillägget att det är en fördel att inte lätt låta sig distraheras eller betryggas av rationalisering. »För om utsläppen måste stoppas måste vi stoppa utsläppen. För mig är det svart eller vitt. Det finns inga gråzoner när det handlar om överlevnad. Antingen fortsätter vi som en civilisation, eller så gör vi det inte. Vi måste förändras.«

Ordfront förlag 2020