Torbjørn C Pedersen har tillbringat de senaste 6,5 åren med att resa till alla världens länder utan att flyga. Han har bestämt att han inte får återvända till sitt hemland, Danmark, innan uppdraget är slutfört. Under sommaren får vi på tisdagar och fredagar följa med på delar av hans resa genom hans dagboksanteckningar. I dagens dagboksanteckningar från mars 2019 besöker han Bangladesh och Myanmar.
Nu har jag rest mer än 250 000 kilometer utan att flyga. En kvarts miljon kilometer låter ännu längre. Hur i helsike har jag ens klarat det? Jag menar … så långt … och 174 länder? Knepet är att se det som en resa från A till B, inte från A till Ö. Även de svåraste uppgifterna i livet blir enklare när man bryter ner dem i mindre delar.
Jag reste in i Bangladesh som land nummer 171. Det var ett personligt besök. Jag jobbade i Bangladesh hela 2011. Vi byggde ett vattenreningsverk och jag var där för att samordna logistiken.
Bangladesh är ett mycket fuktigt och ganska platt land. Flera stora floder, däribland Ganges, rinner genom landet. En massa smältvatten från Himalaya rinner också ner mot Bangladesh. Det finns knappt några berg i landet alls och det är vanligt med jordbävningar och cykloner. Det är ett mycket svårt land att leva i. Men landsbygden är mycket vacker och människorna är trevliga.
Infrastrukturen har utvecklats en hel del sedan 2011. Nu finns det flera Burger King-restauranger, vilket hade varit otänkbart då. En sak som inte har förändrats är att många av FN:s fredsbevarare kommer från Bangladesh, fler än från något annat land. Visst är det en intressant tanke? I hela världen finns det bangladeshier som uppehåller freden.
Bangladesh var också bland de första länder som förbjöd plastpåsar och införde CNG (komprimerad naturgas) som drivmedel för fordon. På många sätt bidrar Bangladesh inte så mycket till den globala uppvärmningen, men effekten av den märks verkligen.
Mycket av dess historia har utspelat sig i dess fuktiga marker, men det mesta av arkeologin har runnit bort. En gång besökte jag en pyramid i Bangladesh som var byggd av buddhister, innan landet blev muslimskt. Jag blir trött av att resa på marken. Att resa på marken i Bangladesh är ingen lyxkryssning.
I huvudstaden Dhaka bodde jag hos en vän som jag tidigare har arbetat tillsammans med. Tänk – åtta år har gått och Louise är där än. För mig räckte det mer än väl med ett år. Men det är ett speciellt land. På väg därifrån hade jag tefält på båda sidor, som sträckte sig så långt jag kunde se. Norra Bangladesh är speciellt känt för sitt te i sju lager. Det är ett speciellt land, som sagt. Jag undrar om jag någonsin lämnade det.
För att nå Myanmar från Bangladesh måste jag återvända till Indien. Det finns sju delstater i nordöstra Indien som kallas de sju systrarna. Det är en slående vacker del av Indien, med berg, gröna skogar, floder och sjöar. Människorna där verkar annorlunda och talar ett annat språk. Maten är kryddstark och vägarna är smala.
På väg till Myanmar stötte jag på en politisk strejk. Dessutom hade ett dödsfall inträffat i en bergsby, och byborna spärrade vägen tills fallet var löst. Sådant är lite irriterande, men det blir en del av historien och med allt jag har varit med om höjer inte sådana småsaker min puls det minsta.
Till slut kom jag fram till Myanmar, och gick över gränsen. Vilket anmärkningsvärt land! Livet blev genast lättare. Skaffa ett sim-kort: enkelt. Maten: billig och god. Boka bussbiljetter: enkelt. Folk: vänliga och hjälpsamma. Boka tågbiljetter: enkelt. Vara besökare: enkelt! Så ska det vara. Jag har behövt det ett tag.
Kulturen är unik. Man ger och tar emot saker med båda händerna, eller bara med höger hand medan man rör vid sin högra arm med vänsterhanden. Det är oartigt att stå med händerna på höfterna. Men det är artigt att hålla händerna bakom ryggen eller i kors framför sig. Tatueringar verkar vara mycket vanligt liksom smartphones, men smartphones är vanliga överallt numera. Myanmar är ett buddhistiskt land, och trots medias uppmärksamhet runt en av de 135 etniska grupperna kände jag mig säker vart jag än åkte. Myanmar är ett mycket vackert land och jag antar att det avspeglas hos befolkningen.
En resa genom solrosfält skulle väl få alla att le – nej, uppenbarligen inte alla. Under min första bussresa i Myanmar hörde jag ett välbekant ljud: någon som kräktes. Sedan en till … och en till. De har tydligen anlag för åksjuka i Myanmar. Lyckligtvis kom bussvärden med åksjuketabletter, mintpastiller och plastpåsar.
Snart var jag tvungen att lämna Myanmar och bege mig till Thailand, som blev land nummer 173. Att ta sig över gränserna har varit lätt som en plätt på sista tiden. Thailand har ett överflöd av besökare varje år och är en favorit bland turister: rent, billigt och vänligt. Det är svårt att slå. Jag ansökte om visum till Kina igen och upptäckte Bangkok medan jag väntade. Bangkok var tidigare känt som Asiens Venedig på grund av alla sina kanaler. Nu har man fyllt igen kanalerna med cement och gjort vägar av dem, och därför blir det ofta översvämningar.
Jag hörde talas om en innovativ park där man samlade upp regnvattnet och använde det för bevattning. Fler och fler innovativa parker anläggs runt Bangkok för att motverka effekterna av den globala uppvärmningen. Jag hade gärna stannat i Bangkok mycket längre, men jag hade inte tid. Jag fick mitt kinesiska pass och jag har redan betalat och planerat min resa från Kina till Nordkorea. Så jag reste norrut mot Laos, ännu en turistmagnet som delar mycket av sin historia med Thailand men har sin egen charm. Men den historien får vänta. Den 11 mars står ett tåg mot Nordkorea och väntar på mig i Beijing.
