Skräddaren Dumpling visade sig inte vara skräddare, bara ett yngel med ett måttband. Det var inte särskilt skickligt på att mäta folk, Jonatan hade antagligen valt ut det för att slippa göra det själv, säkert av respekt för Dora. För att slippa ta på hennes kropp. En könlös varelse var inget hot, riskerade inte att bli anklagad för att tafsa.

Det funkade. Efter lite fumlande skrev ynglet ner hennes mått på en bit papper och gav Jonatan. Han tackade, gav ynglet ett par glaspärlor. De var inte värda mycket, men ynglen gillade att göra smycken av dem och andra glänsande föremål. De bytte dem med varandra i någon slags informell ekonomi liknande deras föräldrars nötsamlingar. Vissa smycken ansågs särskilt värdefulla och gav sin ägare status i gruppen. Den som lyckades byta sig upp till de finaste av smyckena ansågs som en särskilt ball person. Jonatan antog att det förberedde ynglen för de mer avancerade turerna kring nötterna och fortplantningen.

– Jag gör dem själv, sa han när han såg att Dora tittade på hur ynglet lyste upp när det fick pärlorna.

Jonatan gjorde sina egna pärlor av gamla glasflaskor i en liten ugn han hade byggt med hjälp av stenar och en hemgjord enkel bälg. Det blev mycket spill, men de flesta pärlorna blev vackra. Han hade till och med lärt sig att färga ofärgat glas med olika mineraler som han bytte till sig av handelsresande eller samlade runt dammen eller berget. Ibland gjorde han hela smycken av dem och gav bort till yngel som gjort något extra bra. En av dem låg just nu på elfte plats på listan över smycken, vilket gjorde honom extremt stolt på ett sätt som han egentligen skämdes över men som han inte kunde låta bli att känna.

– Jag kan visa dig hur jag gör dem, sa han och pekade ner för stigen som ledde förbi hennes hydda ner mot hans träd och koja.

Normalt sett skulle hon ha avböjt, hon var inte det minsta intresserad, men hon vill hålla Jonatan på så gott humör som möjligt inför morgondagens simningstest så hon log ett falskt leende som han inte verkade avslöja och sa att hon gärna ville se ugnen.

– Bra, jag har just fått tag på ett par flaskor i väldigt fint blått glas och tänkte gjuta lite pärlor i kväll.

Mörkret började falla och luften började bli lite kylig och hon hoppades att det skulle vara varmt vid ugnen. Hon följde Jonatan i spåren nerför stigen medan har förklarade hur olika mineraler färgade glaset. Hon lyssnade inte särskilt noga, men hummade då och då eller sa ja för att visa honom att hon lyssnade.

– Jag tände i ugnen innan vi träffades, men elden har nog redan falnat. Men det ska gå snabbt att få fart på elden igen.

De passerade Jonatans hydda och han svängde tvärt in i mörkret bakom den. Efter några steg in bland växtligheten såg Dora en svag glöd mellan buskarna. Vegetationen glesnade och hon såg ugnen, den såg ut som ett stenröse upphävt mot en större sten. Framför ugnen låg en stor hög med ved och en bälg. Stenröset var sotigt och ett par gjutformar som verkade vara gjorda av lera stod framför det.

Jonatan fortsatte att förklara olika tekniska detaljer, men Dora nöjde sig med att se på vad han gjorde och att värma sig framför elden som flammade upp när han öste in ved i ugnen. En stor sten med en låg urholkning på toppen och en mindre sten i urholkningen fungerade som en enkel mortel. Jonatan stötte sönder flaskorna med den lilla stenen till mindre bitar av glas som han la i en form av metall som han hanterade med hjälp av en kniptång av trä.

Han såg till att det blev en rejäl glödbädd inne i ugnen innan han ställde in skålen i den och började pumpa frenetiskt med bälgen. Glöden färgades vit och metallskålen röd. Efter ett tag verkade han nöjd med effekten och tog ut skålen igen med trätången som han först fuktat med vatten. Det luktade bränt trä och ångade intensivt när han hällde innehållet i skålen i de båda gjutformarna.

– Det får inte plats mycket i formarna. Knappt två flaskor.

Han hällde den sista skvätten i morteln.

– Det tar ett tag innan formen kallnar. Jag brukar låta dem stå över natten.

Dora hade börjat känna tröttheten komma. Värmen och mörkret fick henne att slappna av tillräckligt för att börja längta efter sin hängmatta.

– Okej, sa hon, vi kollar i morgon. Nu är jag supertrött. Behöver sova. Men tack för förevisningen. Det var väldigt intressant.

– Visst. Gå och lägg dig, jag har lite kvar att fixa innan jag är klar. Du får några pärlor när de är klara. De är väldigt bra att ha.

Dora muttrade ett tack och började lomma mot sin hydda. Mörkret började bli kompakt runt henne och det tog ett tag för hennes ögon att vänja sig med det dåliga ljuset och de sista stegen till hyddan fick hon treva sig fram med fötterna för att inte snubbla på en rot eller sten. När hon steg in i hyddan kändes det som att komma hem på riktigt. Hon åt av brödet som alltid låg i hyddan när hon kom hem, utan att hon visste vem som placerade det där, och drack lite vatten.

Hon hade börjat vänja sig med sitt lilla kvällsmål och hade svårt att tänka sig att hon kunde somna utan det. Hemma hade hon aldrig ätit sen på kvällen eftersom hennes mamma hade tjatat hela hennes barndom på henne att hon skulle bli extremt fet om hon åt senare än klockan sex på kvällen. Tjatet hade varit så intensivt att hon länge hade ett känt ett intensivt äckel inför tanken på kvällsmat. Men tiden på Espia hade vant henne av med äcklet. Hon hade inte märkt att hon hade gått upp i vikt heller. Kanske brände hon tillräckligt med energi på dagarna för att behöva den extra maten.

Hon la sig i hängmattan och somnade omedelbart efter att hon hade dragit den mjuka filten över sig. Det sista hon hörde var de första flygarna som lämnade sina bon för natten. Hon hade vant sig vid ljudet av de stora vingarna och de första trevande tonerna av deras sång. Det var som en vaggsång för henne.

Jonatan hade svårare att somna. Han hade äntligen fått svar på sitt brev till Growins syster Ingal. Hon hade undersökt vad som krävdes för att skynda på ett godkännande av den nya jorddammen och hennes brev hade kommit med samma buss som förde Doras mått till stan. Alla brev som kom med simmare måste passera myndigheterna i stan för att godkännas. Det var inte frågan om censur sa myndigheterna, de ville bara vara säkra på att inget olämpligt fördes in via simmare. Var man, som Jonatan, cynisk, konstaterade man att det var just det censur var.

Det innebar att det ofta tog minst en dag extra att få ett brev om inte mottagaren kände simmaren som kom med det. Det var inte särskilt riskabelt att fuska. Ingen var särskilt bekymrad, det hade inte hänt särskilt ofta att farliga försändelser dykt upp, de kontrollerades vid ursprungsdammen av både myndigheterna där och av simmaren. Ingen simmare ville ta onödiga risker.

Brevet kändes först som en besvikelse. Det var svårt att skynda på ett godkännande, skrev Ingal. Oftast var det i princip omöjligt. Om inte man kände någon inom administrationen som satt på tillräckligt mycket makt eller om man var känd för att vara en bra människa. Eller båda.

Så det fanns en möjlighet. Han hade varit i värre situationer många gånger förut, insåg han. Kanske skulle det gå.

Det var länge sedan Jonatan hade varit simmare, men han var en legendar, hade gjort många svåra och farliga uppdrag och som lärare hade hans ryktbarhet blivit än större. Eftersom hans simmarelever var duktigare än genomsnittet var han en mycket omtyckt lärare som hade mycket respekt bland folk både på akademin och inom olika myndigheter.

Det skulle vara svårt och komplicerat, men han skulle nog kunna dra i tillräckligt många trådar för att lyckas. Eftersom det verkade som om hans hemplanet var i stor fara skulle han också ha ett extra tungt argument för sin begäran.

Problemet var han att han antagligen skulle behöva simma till C3 själv för att rapportera om situationen. Det var länge sedan han simmade själv och även om han tog hjälp av någon aktiv simmare skulle han ha en tuff uppgift framför sig. Men först måste Dora lära sig att simma ordentligt.