Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på aktivisten och författaren Naomi Kleins nya bok I lågor. Hela boken kommer gå som en följetong måndagar, onsdagar och fredagar på tidningensyre.se eller i Syreappen. I detta avsnitt fortsätter Naomi Klein att lista vad en seriös klimatagenda innebär.
6. BESKATTA DE RIKA OCH SMUTSIGA
Vid det här laget borde alla vettiga läsare fråga: Hur i hela friden ska vi ha råd med det här? Det gamla svaret hade varit enkelt: genom tillväxt. För eliterna utgör förvisso en av de största fördelarna med en tillväxtbaserad ekonomi att den ständigt tillåter dem att skjuta upp kraven på ekonomisk rättvisa, med argumentet att om bara kakan blir större kommer det en vacker dag finnas så att det räcker till alla.
Det har alltid varit lögn, vilket vår tids skriande ojämlikheter gör tydligt, men i en värld som har nått gränsen flera gånger om för vad miljön klarar är resonemanget också poänglöst. Det enda sättet att finansiera verkliga miljöåtgärder är därmed att ta pengarna där de finns.
Det innebär att koldioxidutsläpp och finansspekulation beskattas. Det innebär att skatterna för företag och förmögenheter ökar, att uppsvällda militärbudgetar skärs ned och att de absurda bidragen till fossilbränsleindustrin (tjugo miljarder dollar om året bara i USA) upphör. Och regeringarna måste koordinera sina åtgärder så att företagen inte har någonstans att gömma sig. (Det är den här typen av kraftfull internationell regleringsstrategi som Heartlandanhängarna syftar på när de varnar för att klimatförändringarna kommer att leda till en ödesdiger »världsregering«.
Framför allt måste vi rikta in oss på vinsterna hos de storföretag som bär det största ansvaret för att vi hamnade i det här eländet. De fem största oljebolagen gick med niohundra miljarder dollar i vinst under det förra decenniet: enbart Exxon Mobil kan skryta med tio miljarder dollar i vinst på ett enda kvartal.
Dessa bolag har i åratal förbundit sig att använda sina vinster till investeringar i förnybar energi (BP:s »Bortom Petroleum«kampanj utgör här det mest högprofilerade exemplet). Men enligt en studie genomförd av Center for American Progress gick år 2008 bara fyra procent av de fem största bolagens sammanslagna vinst på hundra miljarder dollar till »förnybara och alternativa energisatsningar«.
I stället fortsätter vinsterna att hamna i aktieinnehavarnas fickor, gå till skamliga direktörslöner och ny teknik som tagits fram för att utvinna ännu smutsigare och farligare fossilbränslen. Mängder av pengar har också gått till att betala lobbyister för att förhindra minsta klimatlagstiftning som har synts till, och till att finansiera förnekelserörelsen som samlades på Marriotthotellet.
På samma sätt som tobaksföretagen tvingades betala vad det kostade att få folk att sluta röka, och BP fick betala för stora delar av saneringen i Mexikanska golfen, är det hög tid för att principen om att »den som förorenar får betala priset« tillämpas på klimatförändringarna. Utöver högre skatter för dem som ligger bakom utsläppen måste regeringarna förhandla fram mycket högre royaltynivåer så att en minskad utvinning av fossilbränslen skulle öka de statliga inkomsterna som ska betala för omställningen till en framtid efter kol-eran (liksom det höga priset för klimatförändringarna som vi redan konfronterar).
Eftersom vi kan räkna med att företagen kommer att motsätta sig alla nya regler som inverkar på deras vinster kan vi inte heller undgå diskussionen om förstatligande, det största av alla tabun.
När Heartland-anhängarna hävdar, vilket de så ofta gör, att klimatförändringarna är en komplott med syfte att »omfördela rikedomen« och skapa ett klasskrig är det den här typen av lagstiftning som de är mest skräckslagna inför. De vet också att när människor väl inser att klimatkrisen är verklig kommer rikedomen att behöva skiftas inte bara inom de välbärgade länderna utan också från de rika länder vars utsläpp skapade krisen till de fattigare länder som först kommer att drabbas av konsekvenserna.
Själva anledningen till att de konservativa (och många socialliberaler) så ivrigt försöker mörklägga FN:s klimatförhandlingar är att de har återupplivat antikolonialistiska krafter i utvecklingsländerna, krafter som många trodde tillhörde det förflutna en gång för alla. Beväpnade med oemotsägliga vetenskapliga fakta om vilka som bär ansvaret för den globala uppvärmningen och vilka som främst drabbas av dess effekter försöker länder som Bolivia och Ecuador göra sig av med den »skuldidentitet« som de pådyvlats i flera decennier genom lån från Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken: i stället manifesterar de sig som fordringsägare som inte bara har pengar och teknik för att hantera klimatförändringarna att kräva in, utan också det »atmosfäriska utrymme« där de kan utvecklas.
För att sammanfatta: Om vi ska kunna ta itu med klimatförändringarna måste vi bryta mot allt som den fria marknaden står för, och det snabbt. Vi kommer att behöva återuppbygga den offentliga sektorn, stoppa privatiseringarna, omlokalisera stora delar av ekonomin, dra ned på överkonsumtionen, reglera och beskatta företagen, kanske till och med förstatliga vissa av dem, dra ned på militära utgifter och erkänna våra skulder till den globala södern.
Självfallet har inget av detta den ringaste chans att bli verklighet om vi inte samtidigt lyckas radikalt minska företagens inflytande över den politiska processen på alla fronter. Det kräver, till att börja med, offentligt finansierade valrörelser och att företagen inte längre tillerkänns »personstatus« enligt lag. Kort sagt förstärker klimatförändringarna i princip alla progressiva förut existerande krav, och förenar dem i en sammanhängande agenda baserad på ett tydligt vetenskapligt imperativ.
Men bortom det kan klimatförändringarna liknas vid den största politiska vad-var-det-jag-sa-upplevelsen sedan Keynes förutsåg att fredsavtalet i Versailles skulle leda till tysk revanschism. Marx talade om en »oöverbrygglig klyfta« mellan kapitalismen och »själva livets naturlagar«, och från vänster har ofta påpekats att ett ekonomiskt system som bygger på att låta kapitalets glupande aptit härja fritt skulle överväldiga de ekosystem som livet är beroende av.
Självfallet har även ursprungsfolken långt tidigare varnat för riskerna med att störa naturliga kretslopp. Det faktum att den industriella kapitalismens luftburna avfall får jorden att värmas upp med potentiellt sett katastrofala konsekvenser betyder att nejsägarna helt enkelt hade rätt. Och de som sade »kom igen, vi skrotar reglerna och ser hur allt bara löser sig av sig självt« hade förfärligt, fruktansvärt fel.
Det ligger ingen glädje i att ha rätt om något så skräckinjagande. Men det skapar ett ansvar för oss progressiva eftersom det innebär att vårt tänkande, som skolats både av ursprungsfolkens läror och den industriella statssocialismens misslyckanden, är viktigare än någonsin. Det innebär att en grön-vänster-inspirerad världsbild, som avvisar simpel reformism och utmanar vinstens centrala ställning inom vår ekonomi, utgör mänsklighetens största hopp om att överleva dessa överlappande kriser.
Men låt oss för ett ögonblick föreställa oss hur allt det här ter sig för en kille som Heartlands ordförande Joseph Bast, som läste ekonomi vid University of Chicago och beskrev sitt personliga kall för mig i termer av att »befria människor från andra människors tyranni«. Från hans perspektiv låter detta som världens ände. Det är det självfallet inte.
Men strängt taget är det dock slutet för hans värld. Den samtida konservatismens byggställning sprängs fullkomligt i bitar av klimatförändringarna. Det går helt enkelt inte att förena ett trossystem som nedvärderar kollektiv handling och upphöjer fullkomlig marknadsfrihet med ett problem som kräver kollektiv handling på en hittills aldrig skådad nivå, och en dramatisk inbromsning av de marknadskrafter som skapade och fortfarande fördjupar krisen i fråga.
Ordfront förlag 2020
