Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.

Pubar var inte Idas grej, och Brewdog var onekligen en pub. Ett småhippt ställe som sålde hemvävt öl och välkomnade hundar – hon hade varit där en gång med Juha och Katarina, kulturredaktören. Men det var mitt i veckan, inte så sent. Om hon skulle föreslå ett ställe att prata tidsresor en lördagskväll hade det blivit något annat.

Men hon tog tunnelbanan in och klev in i en kakofoni där man inte ens kunde få en kopp kaffe. I ett hörn satt Juha och hans pojkvän i varsin stor fåtölj och vinkade till henne. Var Ante verkligen bror till Freddy? De var inte lika – till att börja med hade Ante ljus hy, ett litet skägg, hårknut och ögonfransar som solfjäderspenslar. Ida vinkade tillbaka, köpte en snordyr lemonad och satte sig hos dem.

– Så du är bror till Freddy? Ni är inte så lika.

– Va?

– Inget viktigt.

– [ohörbart]

– Va?

Juha gick och köpte mer öl, Ida fick syn på en kompis till Ellis och vinkade tvärs över lokalen. Kompisen tecknade åt henne att hon skulle komma dit, men hon log och skakade på huvudet. Det här skulle inte funka. Jo, om hon bara skulle lämna över synten och gå – den var ju Antes. Men det ville hon inte.

– Kan vi gå ut och prata? ropade hon och pekade ut genom fönstret.

Ante pekade på Juha som kom bärande på två stora glas och sa något entusiastiskt om belgiska munkar. På teckenspråk gjorde de klart för varandra att Ante och Juha skulle dricka upp sitt öl och Ida sin lemonad, och sen skulle de gå ut. Ljudnivån var otrolig, sorlet flöt ihop i något öronbedövande som levde sitt eget pulserande liv. Nej, pubar var inte hennes grej.

En kvart senare stod de utanför. Juha huttrade och ville helst gå in igen, Ante ville ta en promenad. De gick över Götgatan och Ringvägen, ner till Årstaviken, och gick längs strandpromenaden, förbi den lilla udden med bryggan nedanför Nyfiken Gul.

– På den där lilla udden åt jag frukost i morse, sa Ida, bara för att säga något.

– Varför då? sa Juha.

– Prova någon gång så får du se.

– Ska inte ni snacka om er tidsmaskin? sa Juha.

– Jo jo, ta det lugnt, sa Ante.

En bit framåt vägen, nedanför sluttningen med kolonistugorna, satte de sig på en bänk. Ida tog fram synten och lade den i knät.

– Det är min Timebandit, sa Ante högtidligt och tog den.

– Hur blev du av med den från början?

– Äh, jag hade den innanför jackan när jag var ute och sprang.

– Men gick du inte tillbaka?

– Jo, varje dag i två veckor, men den var borta.

– Tappade du den i någons trädgård? För Harriet hittade den på trädgårdsgången. I en lerpöl.

– Nej, det var inget staket, bara en väg, som den här ungefär.

– Är ni klara snart så vi kan gå tillbaka? sa Juha.

– Vi behöver prata lite till, sa Ante.

– Dessutom är vår nya praktikant på vift i framtiden tillsammans med Antes syster. Vi borde prata om hur vi ska göra, sa Ida.

– Va? Vad sa du?

– Nisse, killen från folkhögskolan.

– Har du skickat honom till framtiden? Bara så där?

– Jag har inte skickat någon någonstans.

– Vi går hem till oss och pratar, föreslog Ante.

Det var inte långt, de kunde gå nästan hela vägen längs vattnet till Bergsundsstrand. Snön hade smält och en lång sträcka fanns ingen belysning mer än glittret i vattnet. Ida och Ante pratade hela vägen och försökte få med Juha i samtalet, men Juha ville inte. Till slut slutade Ida försöka. Han var tjurig, lite för full och mest inställd på att hitta någon att skylla allt som var konstigt på. Så de gick och pratade om tidsmaskinen medan han traskade efter och gruffade.

– Freddy sa att du testade tidsmaskinen på Emoji, sa Ida.

– Ja, jag ville testa en sak. Säg att du lämnar år 2027 och åker till 1987, till exempel. Om du är där när du kommer tillbaka …

– Ja, var annars?

– Nej, om 1987 års Ida är där och möter 2027 års Ida – vad händer?

– Men vilken är jag?

– Båda, tror jag. Man kan säga att du dör när du reser i tiden, men det bildas en kopia med samma egenskaper och samma minnen.

– Menar du att jag har dött två gånger och bara är en kopia?

– Tekniskt sett, ja.

– Du då? Hur många gånger …

– Jag vet inte. Femton, kanske.

Juha och killen från framtiden som tekniskt sett hade dött femton gånger bodde i ett vackert gammalt hus med rosa marmor i trapphuset, stuckatur i taket och spegeldörrar. Lägenheten var inredd med pedantisk minimalism och inte en pryl låg framme, men i hallen stod en stor lagerhylla i metall och flödade över av diverse elektronik – från minst tre århundraden, sa Ante stolt.

Han tände stearinljus och gjorde i ordning te till sig och snabbkaffe till Ida. Juha satte sig demonstrativt och blängde på någon sorts underhållningsvåld på teven med onödigt hög volym och ett glas framför sig.

– Juha, det här är intressant! försökte Ida.

– Att ni två egentligen är döda och finns i flera exemplar? Jävligt intressant! fräste han.

Hans vokaler började töjas ut, som om de fick leta sig fram från konsonant till konsonant, och snart skulle de inte hitta fram längre. Det var som det var just nu.

– Så blev det fler katter under dina experiment? Var det någon som tog hand om dem? frågade hon Ante istället.

– Bara en till – Pricken på Oasen. Vi har aldrig haft en så bra råttjägare förr.

– Då finns det två prickiga katter på Oasen nu. Hoppas de inte slåss. Men Emoji då, hur hamnade han på vårt kontor?

– Var ligger det där kontoret?

– I Skarpnäck, sa Ida.

– Kan du visa på en karta?

– Men du vet väl var Skarpnäck ligger om du är från Rågsved? sa Juha.

– Ingenting finns kvar, Stockholm är en ruinstad, mänskligheten är på väg att lämna jorden, har jag ju sagt, sa Ante.

– Fy fan. Kan du inte ta den där maskinen och ta mig till … 1990. Då var jag tio år. Tio år, det är det man ska vara. Då var världen begriplig.

– Det kan jag, men du skulle inte bli tio år och jag vill ha dig här, sa Ante.

Varför han nu ville det. Ida gillade Juha, de hade jobbat ihop länge och de kunde varandras ojämnheter, men leva med honom? Juha slocknade i fåtöljen, Ida stängde av teven och tystnaden lade sig som ett duntäcke över dem. Kanske borde hon gå, så att Ante kunde stoppa om Juha. Eller så borde hon stanna.

– Ida, stanna gärna, sa Ante.

– Kan du läsa tankar också?

– Jag vill prata lite tidsresor med någon som vill höra om dem.

Så hon stannade. Han tog fram Timebanditen och konstaterade att den var urladdad och lite repigare än sist men annars oskadd. Så letade han fram en kabel från hyllan i hallen och anslöt maskinen till nätet – teven tystnade en sekund och ljuset blinkade till, men sen laddade den lugnt och stilla.

– Det går på ett par timmar. Du kan använda en thunderbolt också, men då tar det dagar att ladda fullt, sa han.

– Den drar mycket el, alltså?

– Ja, om du ska innesluta en människa i ett diakront nät och föra över hen till en annan kronologisk position så …

– Ingen klimatsmart pryl direkt. Med tanke på att klimatkrisen i er tid har blivit så allvarlig att mänskligheten är på väg att flytta.

– Jag vet. Jag hade inte tänkt att man skulle hoppa runt i tiden hur som helst heller. Jag skulle, eller ska, leta rätt på den bästa tidpunkten för att välja en annan väg för människan och samhället att utvecklas. Men du, hur är det där hemma? Hur har Freddy det?

– Jag tror att Freddy och vår praktikant Nisse är nyförälskade och har det hur bra som helst. Det var därför han blev kvar. Men hon är orolig för dig, och visst ja, det här är viktigt. Hon vill varna dig för att komma hem just nu.

– Vadå då?

– Harmonibrigaderna har varit på Oasen och frågat efter dig.

– Varför det? Har de något slags kampanj mot avhoppare?

– Det har med Timebanditen att göra. De är på jakt efter dig, maskinen och personer som reser i tiden.
– Då måste jag hem. Nu.

Ida höjde på ögonbrynen och Ante skrattade. Nej, han hade inte bråttom på det sättet. Han kunde leva ett helt liv med Juha och komma hem till Oasen som nittioåring samma dag som han hade gett sig av.

– Men jag måste få veta. Om Harmonibrigaderna känner till det här har det hänt något.

Här fortsätter Xpan-projektet.