I söndags var det migrationsdebatt i SVT:s Agenda igen. Den här gången mellan migrationsminister Morgan Johansson och Moderaternas migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard. Två personer som egentligen tycker nästan samma sak när det kommer till migration. Båda vill att migrationspolitiken ska vara ”stram” som det brukar heta nuförtiden. Båda tycker att ”Sverige har gjort sitt” och att det är dags för andra länder att ta ansvar. Båda skyller gärna på den andre och menar att det är den andres parti som bär skulden till den ”massinvandring” som vi tydligen hade fram till 2015.

Det är nästan svårt att föreställa sig nu, men det fanns en tid då inte allting handlade om att minska invandringen så mycket som möjligt. En tid när statsministrar kunde säga saker som ”öppna hjärtan” och ”inga murar” och ganska många applåderade. En tid då det blev livliga diskussioner när någon började prata om flyktingar som volymer.

Det var långt ifrån någon perfekt tid, även då fick en majoritet av de asylsökande avslag och även då skedde mängder av orättfärdiga utvisningar. Men det fanns i alla fall en humanistisk grundton i debatten, någon slags anständighet, som tyvärr verkar ha glömts bort. Att vi måste minska invandringen har i dag närmast blivit ett axiom – en sanning som inte kan eller får ifrågasättas – på samma sätt som tillväxt alltid anses vara något positivt.

I linje med detta kunde Maria Malmer Stenergard förfasa sig över de kompletteringar gällande bland annat skydd på grund av humanitära skäl som regeringen lade fram i veckan. Malmer Stenergard kallade det för ”ett grundskott mot den reglerade invandringen”, ”i praktiken en amnesti till de som omfattas av gymnasielagen” och att “vuxna som inte har asylskäl kommer få stanna betydligt lättare”. Tre påståenden som alla är direkt felaktiga.

Det som föreslås är att barn ska kunna beviljas uppehållstillstånd om det finns särskilt ömmande omständigheter, någonting som fanns i svensk lag före 2014 och som bland annat handlar om hälsotillstånd och anknytning till Sverige.

Det kommer säkert hjälpa en del ungdomar men det är långt ifrån någon amnesti. För vuxna gäller att ett tillfälligt uppehållstillstånd ska kunna ersättas av ett permanent om personen har stark anknytning till Sverige genom till exempel jobb eller familj, men det kommer fortfarande krävas asylskäl. Det handlar alltså inte så mycket om en ny grund för uppehållstillstånd utan snarare om att underlätta för vissa att få permanenta istället för tillfälliga tillstånd.

Den största förändringen i det nya lagförslaget är annars att ordningen med tillfälliga uppehållstillstånd cementeras i Sverige. Det har förvisso varit standard sedan 2016, men det har då rört sig om en tidsbegränsad lag, tanken med den nya lagen är att den ska ligga fast för en lång tid framöver (sen får vi se om det faktiskt blir så, men med tanke på hur det politiska läget ser ut så är nog inte chansen så stor att just det här med tillfälliga uppehållstillstånd kommer att rivas upp i första laget).

Socialdemokraterna menar att den nya lagen ska stärka integrationen. Men vad man i praktiken gör är att man skapar ett A-lag och ett B-lag. I B-laget ingår alla som är här på nåder, de som får ett tillfälligt uppehållstillstånd som kanske blir förlängt efter några år om de har tur och som efter ytterligare några år kanske blir förlängt igen, men som aldrig riktigt kan andas ut och känna sig välkomna.

Utifrån det är det förstås bra att man genom tilläggen gör det något lättare att få permanent uppehållstillstånd, men det är långt ifrån tillräckligt. Ett flertal remissinstanser har kritiserat just det här med tillfälliga uppehållstillstånd. Röda korset konstaterar bland annat att det försvårar integrationen, men också att den psykiska ohälsan ökar hos dem som inte vet om de kommer få stanna eller ej.

Det var synd att den omfattande kritiken från remissinstanserna inte stod i centrum i Agenda-debatten, den togs bara upp som hastigast på slutet och Malmer Stenergard slapp till och med att bemöta den. Istället för en debatt om vi ska ha en generös eller stram flyktingpolitik så fick vi därför, som vanligt, en tävling i vem som kan framstå som hårdast och mest restriktiv.

För att vrida debatten krävs att vi som tror på humanism och att flyktinghjälp är någonting att vara stolt över – och vi är många – återfår initiativförmågan. Vi kan inte bara titta på och reagera när det sker ytterligare inskränkningar. Vi måste synas och höras och ständigt påminna om det som debatten egentligen borde handla om. Nämligen att nästan 80 miljoner människor i världen är på flykt och att Sverige är ett rikt land med både gott om plats och resurser.

Vi har både kapaciteten och den moraliska skyldigheten att hjälpa många gånger fler än vad vi gör i dag. Gör vi inte det kommer kapplöpningen mot botten bara att fortsätta.