Jag är väldigt ljuskänslig. Åt alla håll. Blir lite för pigg på sommaren och väldigt seg på vintern. Och jag är inte ensam. Hösten är tuff för många. Det är kanske inte så konstigt. Vi blev människor i Afrika på ställen där det är ungefär lika lång natt som dag och biologiskt är det inte så länge sen vi spred oss över världen.

Det passade rätt bra i bondesamhället. Vår, sommar och höst fanns det mycket att göra och det var bra att vara på hugget. På vintern låg mycket arbete nere, det var en tid för återhämtning, reparationer och festligheter. Det är ingen slump att julen ligger där den ligger. Förutom det där med Jesus, alltså.

För mig betyder det att jag får vara uppmärksam på hur jag mår. Det är inte bra att bli för sysslolös, men inte heller att tvinga sig att jobba hårdare än man egentligen orkar. Men det är ju så kapitalismen fungerar. Hjulen måste snurra hela året och jag tror verkligen inte att det är bra för oss.

Vi vet att depressioner kan utlösas av ljusbrist, bland annat om det uppstår D-vitaminbrist, men också för att ljuset reglerar vår aktivitetsnivå. Den mörka tiden på året borde vi ta hand om oss själva mer, men det är svårt när allt bara rullar på. För många av oss blir lösningen mängder av kaffe på dan och sen alkohol för att landa.

Det var det som fick mig att dricka alldeles för mycket några år. Missbruk är inget man tar ett beslut att börja med. Det är först när det gått lite för långt som man märker det. Andra märker det ofta tidigare, men vi lever i en kultur där supande är accepterat till en viss gräns. Jag moraliserar inte, det skulle vara ett extremt hyckleri, det bara är så.

Psykisk och fysisk ohälsa, missbruk, relationsproblem och en massa annat jobbigt i vårt samhälle förvärras av konstiga idéer om hur man ökar effektiviteten. Jag är, helt utan vetenskapliga belägg, tämligen övertygad om att människor som får jobba när det känns bra faktiskt producerar mer. En del av oss fungerar inte efter åtta på kvällen, andra är sega fram till lunchtid.

Det är svårt att tänka sig en genomgående förändring av arbetslivet som tar hänsyn till människors behov, men som individ kan det ha betydelse för måendet att vara medveten om vilken sorts människa man är och försöka ta hänsyn till det. Inte känna sig fel. Många som har varierande energinivåer över året är väldigt effektiva vissa perioder, men det kräver andra perioder av relativt lugn.

Min arbetsplats, Syre, är väldigt flexibel. Coronan har gjort att vi inte sitter på kontoret längre, men redan innan dess jobbade de flesta av oss utifrån eget huvud. Och det  är underbart för en sån som jag. Jag är stenhårt övertygad om att jag blir mycket mer produktiv så här.

Journalistik är en speciell verksamhet, men många andra liknande arbetsplatser är knappast särskilt flexibla. Men det finns inget som säger att andra branscher inte skulle kunna befria människor lite mer. Det är svårt, med maskiner som ska bemannas, patienter och klienter som ska tas om hand och verksamheter som ska öppnas och stängas på vissa tider, men jag tror inte att vi behöver en revolution innan vi börjar ta mer hänsyn till varandras personligheter och behov.

Visst skulle det vara skönt med en förändrad syn på vad arbete ska vara bra för. Visst skulle jag välkomna ett arbetsliv som snarare handlar om människors och naturens behov än om vinster. Men det skulle gå att göra mycket redan nu.

I förlängningen skulle det också betyda att förståelsen för oss som har olika funktionsnedsättningar skulle öka. Oavsett om det är fysiska, neuropsykiatriska eller rent psykologiska grejer så bygger arbetslivet på idén om normalitet och vi som är lite eljest får kämpa extra hårt i många lägen. På så sätt tror jag att lidandet i samhället skulle kunna minska.