Traumat som är konsekvensen av dessa former av ofrivillig separation – från mark, kultur och familj – kan direkt kopplas till den epidemi av förtvivlan som härjar i så många gemenskaper bland ursprungsfolk i dag. I Attawpiskat (som har en befolkning på två tusen personer) försökte under en enda lördagskväll i april 2016 elva personer begå självmord. Samtidigt driver De Beers en diamantgruva på befolkningens traditionella territorium. Precis som vid alla andra utvinningsprojekt hade hopp och möjligheter utlovats.

»Varför ger sig folk inte bara helt enkelt av?« frågar politikerna och förståsigpåarna. Många gör det. Och den flykten är delvis kopplad till de tusentals kvinnor från ursprungsbefolkningen i Kanada som har mördats eller försvunnit, ofta i storstäder. Medierapporteringen gör sällan någon koppling mellan våld mot kvinnor och våld mot marken (ofta för att utvinna fossilbränslen), men den finns.

Varje ny regering som kommer till makten utlovar en ny era där ursprungsfolkens rättigheter ska respekteras. Men de står aldrig vid sitt ord eftersom ursprungsfolkens rättigheter,  såsom de definieras av FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter, inbegriper rätten att motsätta sig utvinningsprojekt, även då dessa projekt bidrar till nationens ekonomiska tillväxt. Och det är ett problem eftersom tillväxten är vår religion, vår livsstil.

Så till och med Justin Trudeau, Kanadas »medvetne« unge premiärminister, har slagit sig i backen på att skapa nya fossilbränsleprojekt
– nya gruvor, nya oljeledningar, och nya exportterminaler – trots att ursprungsfolken uttryckligen säger nej eftersom de inte vill riskera sina vatten eller bidra till ytterligare klimatrubbningar.

Poängen är följande: vår fossilbränsledrivna ekonomi kräver att områden offras. Det har den alltid gjort. Och man kan inte ha ett system byggt på platser och folk som offrats utan förekomsten och upprätthållandet av intellektuella teorier som legitimerar dessa offer. Teorierna är många, från Doctrine of Christian Discovery (de kristna upptäckternas doktrin) till Manifest Destiny och orientalismens terra nullius.

Och de förment legitima offren är många, från »underutvecklade bonnläppar« till »underutvecklade indianer«. Vi hör ofta klimatförändringarna skyllas på »den mänskliga naturen«, på människoartens inneboende girighet och kortsynthet. Eller så får vi höra att vi har förändrat jorden så mycket och på en så planetarisk skala att vi nu lever i antropocen, människans epok.

Sådana förklaringsmodeller till våra nuvarande omständigheter har en mycket specifik, om än outtalad mening: att mänskligheten utgörs av en enda typ, att den mänskliga naturen kan essentialiseras till de karaktärsdrag som skapade den här krisen. På så sätt kan de system som vissa människor skapade, och andra människor kraftfullt motsatte sig, lämnas utan något som helst ifrågasättande. Kapitalismen, kolonialismen, patriarkatet – den typen av system.

Diagnoser som dessa suddar också ut blotta existensen av  de mänskliga system som inrättade livet på andra sätt, system som insisterar på att människorna måste tänka sju generationer framåt: inte bara måste vara goda medborgare utan också goda förfäder; måste avhålla sig från att ta mer än de behöver, och ge tillbaka till jorden i syfte att skydda och öka regenerationscyklerna.

Dessa system fanns och fortsätter att finnas, mot alla odds, men de suddas ut varje gång vi säger att klimatstörningarna är resultatet av »människans natur« och att vi lever i »människans epok«.

Och de attackeras på ett mycket verkligt sätt när megaprojekt uppförs, som Gualcarqueflodens vattenkraftsdamm i Honduras – ett projekt som bland annat kostade livet för markförsvararen Berta Cáceres som mördades i mars 2016.

Tanken att klimatsammanbrottet inte är orsakat av mänskligheten som en homogen enhet utan snarare av specifika imperialistiska projekt fick starkt historiskt belägg tidigt under 2019. Ett vetenskapsteam från University College London publicerade en artikel i Quaternary Science Reviews som lade fram övertygande argument för att den period av global nedkylning som brukar kallas »Lilla istiden«, och som ägde rum på 1500- och 1600-talet, delvis förorsakades av folkmordet på de amerikanska ursprungsfolken som följde på kontakten med européer.

Forskarna menar att de oerhörda landmassor som tidigare hade använts för jordbruk – efter miljontals dödsfall till följd av sjukdom och masslakt – återtogs av vilda växter och träd som fångade upp koldioxid och kylde ned hela planeten. »De amerikanska ursprungsfolkens stora utdöd ledde till att så mycket uppodlad mark övergavs att den resulterande koldioxiduppfångningen fick en märkbar effekt både på koldioxidhalten i atmosfären och den globala temperaturen på jordytan«, enligt artikeln. En av författarna, professor Mark Maslin, talar om detta i gastkramande termer av »folkmordsgenererad koldioxidminskning«.

Det finns de som insisterar på att det inte måste vara så här illa. Vi kan göra resursutvinningen renare, vi måste inte göra likadant som i Honduras och Nigerdeltat och Albertas tjärsand. Det är bara det att det inte längre finns så många billiga och enkla sätt att få fram fossilbränslen, vilket är skälet till att frackingen, djuphavsborrningen och tjärsandsutvinningen sköt i höjden till att börja med.

Detta leder i sin tur till ett ifrågasättande av industrierans ursprungliga djävulspakt – att de största riskerna skulle läggas ut på entreprenad, skyfflas över på den andre, till periferin utanför och inom våra egna nationer. Den pakten börjar bli allt mindre möjlig att upprätthålla. Frackingen hotar några av Englands mest pittoreska områden i takt med att de områden som måste offras ökar, äter upp en mängd olika platser som trodde sig gå säkra. Det handlar alltså inte bara om att förfasa sig över hur vidriga dammarna fyllda av anrikningssand i Alberta ser ut. Det handlar om att inse att en ekonomi som drivs av fossilbränslen aldrig kan bli ren, säker och giftfri. Det har den aldrig kunnat.

Det finns hur mycket bevis som helst på att en sådan ekonomi inte kan vara fredlig heller. Problemet är strukturellt. Fossilbränslen, till skillnad från förnybara energikällor som vind- och solkraft, finns inte överallt utan är oerhört koncentrerade till mycket specifika platser. Dessa platser har i sin tur ovanan att vara belägna i andra människors länder. Det gäller i synnerhet det mest kraftfulla och värdefulla fossilbränslet: olja. Det är därför som orientalismprojektet, andragörandet av de arabiska och muslimska folken, har varit vår tystna partner i oljeberoendet ända från början – och därmed är oupplösligt förenat med fossilbränsleberoendets rekyl i form av klimatförändringar.

Om nationer och folk betraktas som »de andra« – som exotiska, primitiva, blodtörstiga, som Said fastslog på 70-talet – är det betydligt lättare att föra krig och iscensätta kupper när de får för sig att de borde kontrollera sin egen olja för egna intressen. Det skedde 1953 när USA och Storbritannien gemensamt störtade Mohammad Mosaddeqs demokratiskt valda regering i Iran efter att han förstatligade det Anglopersiska oljebolaget (nu BP). Det skedde återigen 2003, exakt femtio år senare, genom ännu en brittisk-amerikansk samproduktion då Irak utsattes för en illegal invasion och ockupation.

Världen skakas fortfarande av följderna av båda dessa interventioner, liksom av följderna av att ha lyckats sätta all denna olja i brand. Mellanöstern har nu hamnat i kläm mellan det våld som uppstod till följd av jakten på fossilbränslen å ena sidan, och effekterna av förbränningen av dessa fossilbränslen å den andra.

Den israeliske arkitekten Eyal Weizman ger i sin bok The Conflict Shoreline (Konfliktens kustlinje) en banbrytande tolkning av hur dessa krafter korsar varandra. Han förklarar att vi huvudsakligen har förstått gränserna mot öknen i Mellanöstern och Nordafrika som en så kallad odlingsgräns: områden där den genomsnittliga nederbörden per år ligger på två hundra millimeter, vilket har betraktats som minimum för storskalig sädesodling utan bevattning.

Dessa meteorologiska gränslinjer är inte absoluta: de har varierat vid flera tillfällen, som när Israels ansträngningar att »göra öknen grön« förflyttade gränsen åt ena hållet eller när cyklisk torka fick öknen att breda ut sig åt det andra. I och med klimatförändringarna kan tilltagande torka nu medföra en mängd konsekvenser för den här gränsen.

Weizman påpekar att den syriska gränsstaden Dar’a är belägen precis vid odlingsgränsen. Det var till Dar’a som enorma mängder jordbrukare tog sin tillflykt under Syriens svåraste torka någonsin under åren som föregick inbördeskrigets utbrott, och det var också där som den syriska revolten inleddes 2011. Torkan var förstås inte det enda skälet till att spänningarna briserade. Men det faktum att 1,5 miljoner människor migrerade internt inom Syrien till följd av torkan spelade tydligt en roll.

Kopplingen mellan knapphet på vatten, hetta och konflikt utgör ett återkommande och tilltagande mönster över hela odlingsgränsen: överallt finns här platser som drabbats av torka, vattenbrist, extrem värme och militära konflikter – från Libyen och Palestina till några av de blodigaste slagfälten i Afghanistan, Pakistan och Jemen.
Men det är inte allt.

Weizman upptäckte också det han kallar ett »förbluffande sammanträffande«. Om man kartlägger målen för västerländska drönarangrepp i regionen ser man att »många av dessa angrepp
– från södra Waziristan genom norra Jemen, Somalia, Mali, Irak, Gaza och Libyen – riktats rakt mot, eller i närheten av odlingsgränsen – regioner där årsnederbörden sällan överstiger två hundra millimeter.«

Linjen på kartan visar odlingsgränsen, prickarna illustrerar några av de områden dit drönarangreppen har koncentrerats. För mig är det här det hittills mest klargörande försöket att visuellt illustrera klimatkrisens brutala landskap.

Allt detta förebådades för tio år sedan i en amerikansk militärrapport som publicerades av Center for Naval Analyses (Centrum för sjömilitära analyser). »Mellanöstern«, noterades där, »har alltid förknippats med två naturtillgångar, olja (på grund av dess riklighet) och vatten (på grund av dess knapphet).« Det stämmer förvisso. Och nu kan tydliga mönster urskiljas: först följde västerländska stridsflyg den rika förekomsten av olja, nu spårar västerländska drönare vattenbristens områden, eftersom torka leder till stegrad konflikt.

Liksom bomber följer olja och drönare följer torka följer också båtar efter båda: båtar fyllda med flyktingar som flyr sina hem som härjats av krig och torka på jordens torraste platser. Och samma förmåga att förminska de andras mänsklighet som rättfärdigade bomberna och drönarna riktas nu mot dessa migranter. Deras behov av säkerhet utmålas som ett hot för vår egen och deras desperata flykt som en sorts invasion.

Samma taktiker som finslipats på Västbanken och andra ockupationsområden kommer nu till Nordamerika och Europa. När Donald Trump försöker sälja in sin idé med en mur på gränsen mot Mexiko brukar han säga: »Fråga Israel, muren funkar.« I Calais jämnas läger fulla av migranter med marken. Tusentals människor drunknar i Medelhavet varje år. Under 2016, då denna föreläsning hölls, dog ett rekordstort antal migranter, 5 143, under överfarten, enligt International Organization for Migration (Internationella migrationsorganisationen).

Och Australiens regering internerar överlevare från krig och despotiska regimer i läger på de avlägsna öarna Nauru och Manus. På Nauru är förhållandena så vidriga att en iransk migrant dog efter att ha satt eld på sig själv, i ett försök att få världen att förstå deras belägenhet. Ytterligare en migrant, en tjugoettårig kvinna från Somalia, satte eld på sig själv några dagar senare.

Premiärminister Malcolm Turnbull varnar australiensarna för att »bli gråtmilda över det här«, och manar dem att vara »mycket tydliga och bestämda om våra nationella mål«. Extremhögerkommentatorn Katie Hopkins förkunnade förra året (2015) i en Murdochägd tidning att det var dags för England »att göra som Australien. Fram med bestyckade stridsplan, tvinga tillbaka migranterna till deras stränder och bränn båtarna.« Nästa gång en sådan åsikt framförs i en Murdochägd tidning kan det vara värt att skänka Nauru en tanke.

Europa har under de senaste åren livligt anammat den australiensiska modellen. I ett försök att begränsa invandringen har Italiens regering överöst den notoriskt laglösa libyska kustbevakningen med finansiering, logistiskt stöd och utrustning – allt för att de ska kunna genskjuta migrantbåtarna innan de når fram till europeiskt vatten.

I det här systemet tvingas de migranter som är vid liv (tusentals drunknar fortfarande) tillbaka till Libyen och vad som ofta beskrivs som »koncentrationsläger«, där tortyr, våldtäkter och andra former av övergrepp är mycket vanligt förekommande. Samtidigt anklagas internationella hjälporganisationer som Läkare utan gränser (MSF), som tidigare har räddat tusentals migranter till havs, för brott och riskerar att få sina fartyg beslagtagna.

Ordfront förlag 2020