Krispaketen haglar, pengarna rullar och skuldberget växer. Det är ekonomisk kris och politikerna ska visa på handlingskraft. Det gamla nyliberala tjatet om åtstramning går inte hem när staten samtidigt tvingar verksamheter att lägga ner, för att förhindra smittspridning.

Så plötsligt är alla keynesianer och tycker att vi ska investera oss ur krisen. Först ut att få ett stödpaket om 5 miljarder var de stackars flygbolagen, medan kultursektorn lamslogs och fick stå på vänt. Men allt fler röster hörs för att de investeringar som nu görs ska bidra positivt till klimatomställningen. Redan innan corona-krisen har EU antagit en plan för en så kallad ”grön ny giv”. Sammanlagt 1 biljon euro (alltså cirka 10 000 000 000 000 kr) i investeringar för att göra EU klimatneutralt till år 2050.

Varför inte tänka några varv extra kring dessa investeringar? Finns det något mer än klimatmål vi vill uppnå, när ändå näringslivet håller på att rasa samman och stater sätter ramverk för vilka som ska klara sig? Kan vi kombinera klimatmålen med andra mål – som FN:s globala hållbarhetsmål? Skulle det här kunna bli en chans även för klimaträttvisa och social hållbarhet? När jag ser på hur de svenska stödstrukturerna för näringslivsutveckling är uppbyggda, med blint fokus på vinstutdelning, så tvivlar jag.

Ta till exempel det växande intresset för att satsa på förnybar energi. Runt millennieskiftet fanns en växande våg av lokalt förankrade kooperativ som producerade sol- och vind-el till självkostnadspris åt medlemmarna som bekostat anläggningarna. Men år 2009 lade Skatteverket en blöt filt över hela rörelsen. Då beslutade de att lägga en form av straffskatt (uttagsskatt) på dessa kooperativ.

Nu pågår en byggboom med nya, stora vindkraftsanläggningar. Men vilka är det som äger bolagen och var hamnar pengarna? De tre vindkraftsbolag som har störst produktion (flest tilldelade elcertifikat) i Sverige har sina huvudkontor i Stanford, London och Oslo (i kombination med Sundsvall). Till skillnad från våra grannländer har vi inga nationella riktlinjer som säkrar att någon del av vinsterna kommer lokalbefolkningen, kommunen eller ens regionen till del. Det är ett effektivt sätt att se till att klimatsatsningarna uppfattas som nykolonialism i glesbygder.

Ett annat exempel är de företagsstöd som skapats i och med corona. Nyligen gick finansminister Magdalena Andersson ut och erkände att enskilda företag inte kunnat ta del av alla stöd. Förslaget är nu att de som haft en årsomsättning över 200 000 kr ska få ett särskilt riktat krispaket.

Företrädare för civilsamhället har sen i våras försökt kasta ljus på det bristande stödet till föreningar som är hårt drabbade. I dagarna kom äntligen besked om 175 miljoner kronor i riktat stöd till mötesplatser (bygdegårdar, Folkets hus), ungdomsföreningar och trossamfund. Men de flesta av Sveriges föreningar, där en stor del av den nedstängda kultursektorn finns, kan fortfarande inte ta del av de olika krisstöd som regeringen tagit fram. Civilsamhällets del av Sveriges BNP är 3,2 procent, vilket kan jämföras med luftfartssektorns 1,7 procent. I civilsamhället jobbat ca 166 000 personer jämfört med flygbranschens cirka 44 000.

Vad är den bakvända logiken i att de statliga stöden förbehålls för organisationer som syftar till att skapa vinstutdelning till kapitalägarna, medan organisationer med fokus på att skapa samhällsnytta exkluderas? Att den första kategorin har större ekonomiska muskler att utöva lobbying säger sig själv, men är verkligen våra politiker så lättlurade? Handlar det snarare om att politikerna försöker rädda tillväxtsamhället och att storbolagen uppfattas som motorer för tillväxt? Om vi istället sätter upp som samhällsmål att utveckla ekologiskt hållbart och jämlikt fördelat välstånd så är det en annan logik som behöver gälla.

De sammanfallande ekonomiska, sociala och ekologiska kriserna kan utgöra ett möjlighetsfönster för större samhällsförändring. Vissa högerpolitiker och storbolagsägare är snabba att använda chockdoktrinen: de tar tillfället i akt att roffa åt sig och destabilisera. Därför är det så viktigt att folkrörelserna också mobiliserar med bättre, hållbara och rättvisa förslag. En ny giv ska inte bara vara grön utan även ha inslag av rött (rättvisa), svart (decentraliserad makt) och rosa (intersektionell analys).