Nu har vi passerat Kristi himmelsfärd, pingst, nationalistdagen och fortfarande har jag inte åkt till någon stad med stor kongresshall i år. Det är inte beroende på corona som jag inte farit iväg, nej, det är helt enkelt så att det inte blev någon MP-kongress i år. År efter år sedan senare hälften av 80-talet har jag varit i det närmaste på varje kongress, men inte nu.

Det vart tröttsamt, tydligen, det var för radikalt, tydligen, det kunde störa bilden av ett städat regeringsdugligt parti, tydligen. Buskiga äldre grånade gubbar som jag vart alltför populära i tv-kanalerna, tydligen.

Finns en annan bild att ge? En bild där hundratals medlemmar av alla åldrar, alla färger, alla könstillhörigheter drömmer och agerar för ett grönt samhälle. En fantastisk mångfald i tv-rutorna som visar att det finns geist, det finns vilja, det finns omställning på g. Utan en krona till tv-bolagens reklamkonto. Vi syntes, vi kämpade, vi träffades, vi trivdes.

På kongresserna blev många gröna tankar lysande. Alla gick inte hem och många gladdes åt det. En hel del gick hem och många gladdes åt det. På kongresser gläds många – på kongresser blir många besvikna, där är det liv och mångfald, där växer maskrosor!

Här kämpades för medborgarlön, för pacifism, för jämställdhet, mot kapitalismens avarter (finns det andra?). Räntefritt samhälle. En gång har äganderätten till naturens resurser avslagits – fast ack ja, inte vågade vi stå för det, upprivet. Men ändå. Här kunde vi ifrågasätta den fanatiskt religiösa tilltron till tillväxtens välgörande inverkan på människa och natur.

Small is beautiful, ack ja, den tanken falnade i anpassningens centraliseringsrush. Behövdes det en pandemi för att åter fundera på självförsörjning, småskalighet, byskolor igen? Här kunde det sägas: fria skolor kan drivas, ja ska drivas, utan vinstintresse.

Fri invandring kunde formuleras på kongresserna, stopp för vapenexport, avstånd från Nato. Många kommer kanske ihåg avskyn mot Vietnamkriget! Kommer någon ihåg ”Make love, not war”?

Jag var där och jag gav järnet. Nu skriver jag i frustration i hopp om att inte allt blir glömt. I dag kunde vi kanske jobba med digital närvaro, men det känns tunt – men ändå, varför inte organisera en digital kongress? Fast det är bara att se alla Black lives matter-manifestationer för att förstå den fysiska närvarons sammansvetsande effekter.

Många undrar om MP överhuvudtaget fortfarande är ett grönt parti. Ett parti född ur paroller som ”Vad ska väck? Barsebäck! – Vad ska in? Sol och vind!”. Ge dem svar på tal, släpp fram kongressernas mångfald! Låt politiken styras av hjärtat, det är det som kan bli motvikten till den enorma ödeläggelsen som vår kultur ägnar sig åt. Där finns värnande, empati, solidaritet. Hjärtat är grönt.