Harriet Löwenhjelm var poet och bildkonstnär. Trettioett år gammal avled hon i lungtuberkulos på Romanäs sanatorium i norra Småland 1918 efter att ha varit sjuk i många år och levt på sanatorier sedan 1914.

Under sin sjukdomstid gav hon ut två böcker: Konsten att älska och dess följder: Hofsamt utlagdt i bild och text och 8 Sonetter till nobla damer och libertiner. Den sista hösten, när hon började förstå att slutet närmade sig, samlade hon sina dikter i en manuskriptbok.

Hon var inte den enda konstnären som var verksam under sin tid på sanatorium. Tvärtom, det målades tavlor och hölls poesisalonger, och säkert spelades det fiol, luta och gitarr också. När patienterna var lite piggare och orkade med något mer än att bara ligga stilla och hosta blod.

Är det någon som blir upprörd över att dessa tidvis lite piggare patienter inte sattes i arbete? Något enklare kontorsjobb där lite blodstänk på kvartoarken inte var så noga? Någon? Nej, ingen. Det var väl bra att de fann mening i tillvaron. Det kanske till och med var så de behöll livsgnistan.

Lite mer än hundra år senare fick en sjukskriven man ett brev från Försäkringskassan med informationen att han måste betala tillbaka sin sjukpenning och sin rehabiliteringsersättning. De pengar han hade levt på i två år och åtta månader. 625 000 kronor. För att han hade spelat gitarr.

Jo, han hade repat med sitt band och de hade haft några spelningar. En gång hade de fått ersättning för resa och övernattning också. Mannen är inte musiker, men kan han spela gitarr kan han arbeta, tyckte Försäkringskassan.

Det är så dumt och inhumant så man vill inte tro att det är sant. För det första finns det en grundläggande skillnad mellan ett jobb och en hobby. Om du spelar musik med ditt band kan du sluta när du inte orkar mer. Om du inte pallar att repa, då är det som det är. Ni kan ta det en annan dag, en annan månad. Men om du har ett jobb finns där andra som räknar med din insats och ställer krav på dig.

För det andra kan just gitarrspel eller något annat kreativt vara det som håller livsgnistan uppe, nu som på Harriet Löwenhjelms tid. Jag vet inte vad den här mannen har för slags hälsoproblem. Men det framgår att det till och med ingick i hans rehabiliteringsplan att han skulle spela musik. 

Han är inte heller ensam. Det finns många, många andra som har förlorat sin sjukpenning när Försäkringskassan har fått veta att de trär pärlor eller bloggar under sin sjukdomstid. För kan man trä pärlor, om än bara ibland, när man orkar och de reumatiska fingrarna inte protesterar för mycket, då kan man också arbeta. Eller?

Nej. Det är självklart att den som är sjuk måste få ha ett liv och göra sådant som gör livet värt att leva. Det ska vara självklart även för Försäkringskassan. Även om de försvarar omänskliga beslut med att sjukförsäkringen på så sätt behåller sin ”legitimitet”. Att vi som är friska bara vill bidra med våra skattepengar om vi vet att de sjuka ligger still och hostar blod.

Försäkringskassans beslut överklagades till förvaltningsrätten, som gav mannen rätt. Men Försäkringskassan hade mage att i sin tur överklaga till kammarrätten, som gick på myndighetens linje. Nu väntar ett avgörande i Högsta förvaltningsdomstolen.

Om det finns någon humanitet kvar hos svenska myndigheter får mannen behålla sin sjukpenning. Vad legitimiteten beträffar kan man fråga sig vem som vill att skattepengar ska gå till lön till en människa som vill tvinga någon att betala tillbaka sin sjukpenning för att han har spelat gitarr. Det finns ingen legitimitet alls i det.