Dora kunde höra pappa och en kvinna prata där hon låg i bagageutrymmet till sin pappas bil. Hon hade gått upp flera timmar innan han skulle gå upp. Alltid klockan sju på vardagar, ytterst sällan tidigare och aldrig senare. Han var en vanemänniska. En inbiten, seg gubbe som aldrig var nöjd, tyckte Dora, men rätt okej i övrigt. Jo, han kom aldrig ihåg någonting också. Och nu verkade han ragga järnet på någon. Mamma skulle vända sig i sin grav om hon var död, vilket hon inte var och inte skulle göra, men tanken piggade upp, trots att den var makaber. Efter en stund började tanken på en människa i en kista påminna lite för mycket om hennes situation. Hon började känna sig instängd. Mer instängd än tidigare.

– Okej, sa Anton när han startade bilen. Vad vill du veta?

– Oj, ska vi inte dansa först, sa Anna.

– Ingen särskild dansör. Men jag kan dra en och annan vals, sa Anton och skrattade. Okej. Hur är läget?

– Tack bra, jag ser fram emot den här resan. Har länge velat intervjua dig.

– Jag har aldrig velat intervjua dig, sa han, lite för snabbt, men nu skrattade hon.

Det var värre än hon hade trott. Hon hade inte kvävts, hade nästan inte använt slangen som hon dragit mellan skuffen och bilens passagerarutrymme om luften skulle bli dålig där hon låg, men det var väl det enda positiva. Kroppen var fullständigt mörbultad, hon var övertygad om att hon skulle vakna upp som ett enda stort blåmärke dagen efter. Hon var extremt kissnödig och törstig på samma gång. Hon visste att pappa körde som en galning, en långsam galning, men hittills hade hon suttit mjukt och haft säkerhetsbälte på sig när hon åkt med honom. Det här var första gången i bagageutrymmet. Och den sista, hoppades hon.

– Vi vet några saker, hörde hon pappa säga. Att det är vatten i kratern. Att det vattnet är vanligt vatten, helt i överensstämmelse med vattnet i det övriga området. Vattnet håller samma temperatur som andra, jämförbara, vattensamlingar i området. Vid två tillfällen har drönare ramlat ned i vattnet och försvunnit. En gång en ekorre som jagades av en räv. Det pistagefärgade ljuset har kommit tillbaka då och då. Oftare och oftare, men inte i någon meningsfull sekvens. Det verkar vara helt slumpmässigt när de kommer. Men ljusstyrkan har långsamt ökat. För varje blinkning blir ljuset en aning starkare.

– Inget mer? Anna Sundbaum lät förvånad. Något hon inte borde vara efter alla år. Kanske ett intränat tonfall. Hade hon väntat sig mer?

– Inga fler iakttagelser. Nej. Inga som vi kan se. Begripa. Eller ens teoretisera om. Jag brukar tänka mig att jag är en trollslända. Världen ser helt annorlunda ut för mig än för dig som är en människa. Jag ser färger som inte du ser. Känner dofter som du inte känner. Jag begriper inte var stoppskylten betyder. Det behövs inte. Jag är ju en slända. Det jag förnimmer är inte allt som finns. Jag förnimmer inte allt.

– Då kan man inte hitta något? undrade Anna.

– Jo, vi kan ju lära oss. Att förnimma. Eller så bygger vi en maskin som förnimmer. Hur vi vet vad vi ska förnimma? Genom att tänka, spekulera klokt eller bara gissa. Konstatera att vissa idéer var fel. Andra kanske mindre fel.

– Och vad säger du om du spekulerar? Eller gissar.

– Om vi börjar med spekulerar så tror jag att dammen är eller har kontakt med någonting. Någonting som på något sätt kräver intelligens. Förmågan att kunna kommunicera.  Den är för utstuderad för ett naturligt förekommande fenomen. Den är en snygg racerbil i en värld av knögliga ölburkar. Även om det inte händer mer än att den lyser lite lamt då och då. Om än mindre och mindre lamt.

De hade stannat många gånger och varje gång hade hon hoppats att de var framme, men klockan i hennes mobil hånade henne varje gång. Timmarna sniglade framåt, men till slut var de i alla fall framme. Hon såg det vita gruset som låg hela vägen in från vakten till administrationsbyggnaderna genom ett av rosthålen i plåten. Hon hörde vakten prata och pappa och kvinnan svara.

Nu hade pappa parkerat bilen. Han och kvinnan steg ut bilen. Pappa lät lite lätt fjollig, som om han försökte göra intryck på kvinnan. Dora var för mörbultad för att bry sig. Hon passade på att dricka lite vatten medan bilen stod stilla. Snart skulle någon komma och köra ner bilen i det underjordiska garaget under administrationsbyggnaderna.

Dora hade hängt med pappa några gånger och varje gång hade det gått till på exakt samma sätt. Pappa la alltid sin väska i baksätet för att komma åt dem om han fick någon idé på vägen och för att lättare kunna lämna över den till vakterna om de skulle vilja kolla i dem. Men vakten kollade aldrig. De öppnade inte ens skuffen. Aldrig. Pappa berättade att de hade kollat några gånger i början. Men med tiden kollade de mindre och mindre och allt mer sällan. Så hon hade varit ganska säker på att inte bli upptäckt.

Men snart var det slut på säkerheten. Hon hade aldrig varit nere i garaget, visste inte ens var nedfarten till det låg, men hon var säker på att det låg under husen, att man åkte hiss dit. Så mycket hade hon fått ur pappa i ett nyfiket ryck för några år sedan. Hon visste inte ens om hon skulle kunna ta sig in i själva huset från garaget. Pappa brukade ofta glömma sitt passerkort och fick hela tiden nya. De gamla låg här och där i huset och Dora hade samlat ihop en bunt, i hopp om att en av dem åtminstone fortfarande fungerade. Hans kod visste hon. Han använde alltid samma. De fyra första siffrorna i hennes personnummer, baklänges. Dessutom hade hon sett honom slå in dem hundratals gånger när hon varit på besök.

Någon öppnade en av bilens dörrar, klev in och startade bilen. Den rullade långsamt in i ett mörker som snart började slutta nedåt. Några branta svängar senare var de framme. Hon hade förberett sig på en lång färd genom vindlande tunnlar, men det här tog mindre än en minut. Föraren parkerade snabbt, hoppade ur bilen och försvann. Dora var ivrig att komma ut ur den obekväma skuffen, men väntade tio minuter innan hon lirkade upp bagageluckan och kröp ut. Hennes ben skakade och det kändes som om rann nerför bilens plåt. Hon sjönk ihop på golvet och fick ryggsäcken hårt i magen. Det krävdes en enorm kraftansträngning för att sätta sig upp och stänga bagageluckan.

Hon sjönk tillbaka ner på golvet och började massera sina stickande ben.

Det kändes som om hon skulle somna eller kanske svimma. Hon såg stjärnor. Det var första gången. Hon hade alltid trott att det var någon slags påhitt från serietecknare, men nog såg hon stjärnor allt. De dansade framför hennes synfält i några minuter, men klingade sakta av, en efter en. Hon drack lite mer vatten, åt en chokladkaka och kände hur kraften började komma tillbaka. Benen slutade sticka och hon kände sig redo att ställa sig upp.

Hon såg sig om i garaget. Det var svagt upplyst, men tillräckligt för att hon kunde se att det var nästan tomt. Pappans bil stod mellan två andra, men det fanns bara ytterligare tre bilar i hela garaget som säkert rymde över hundra bilar. Hon hade sett sig själv smyga mellan bilar hela vägen fram till hissen, men undrade om hon skulle behöva ta sig över en fotbollsplan av tomhet. Men hissen var precis bakom henne. Självklart. Varför skulle någon parkera långt från hissen i ett gigantiskt garage. Dora tackade människans inneboende bekvämlighet och började hukande smyga mot hissen.

Det var bara några meter att smyga och inga larm drog igång. Pappans passerkort låg i ryggsäckens ytterficka som en liten hög Pokémonkort. Lika värdefulla som Charizard, tänkte hon när hon plockade fram dem. Hon tänkte först hålla upp alla korten mot kortläsare i hopp om att slippa gå igenom alla ett efter ett, men drog ett djupt andetag och höll upp bara ett av dem. Läsaren surrade till, men bad inte om koden. Hon lyssnade på helspänn om någon skulle komma och bläddrade sakta igenom sin lilla kortlek. Till slut hittade hon ett kort som fungerade. Den lilla displayen ovanför knapparna med siffror lyste upp.

– Välkommen doktor Wester. Din kod, tack.

Ovanligt artig apparat, tänkte Dora och slog in koden. Hissen brummade nöjt och efter någon minut öppnades dörrarna. Dora klev in i den väl upplysta hissen. Ingen idé att leka spion, längre. Inget smygande i världen skulle dölja henne om de hade kameror i hissen. Bättre att försöka uppträda som om hon verkligen inte hade nåt att skämmas för. Självklart hade hon all rätt att åka med just den här hissen just nu.

Det fanns inte många knappar på panelen inne i hissen. G betydde självklart garage, E entréplan och så våningarna 1-4. Antagligen var det dummaste hon kunde göra att åka till entréplanet. Där skulle hon om någonstans riskera att bli upptäckt direkt. Någon eller några våningar upp skulle hon ha bättre chans. Hennes hjärta slog hårt. Hon hade åkt i de här hissarna så många gånger och hittade hyggligt i ett av husen i alla fall, det där pappa hade sitt kontor och övernattningsrum. Men hon visste inte vilket av husen hon hade hamnat i, men hon gissade att de alla såg ut ungefär som pappas hus, eller vad hon nu skulle kalla det. De såg likadana ut på utsidan i alla fall.

Hon bestämde sig för tredje våningen. Det kändes tillräckligt högt upp, men inte ända upp på något sätt. Hissen började plötsligt att tala. Dora blev livrädd, men lugnade sig när hon hört den säga:

– Going up, floor three. Åker upp, våning tre.

Hissfärden tog också mindre tid än hon hade tänkt sig. Det var som när man kommer tillbaka till en plats man bara tidigare hade sett som barn. Allt känns så mycket mindre, så fjuttigt. Under färden upp i bagageutrymmet hade hon tänkt igenom hur hon skulle göra om och om igen och allt hade tagit mycket längre tid i hennes huvud. Hon hade knappt hunnit ta bort fingret från knappen förrän hissen tjänstvilligt berättade att de var framme och önskat henne en bra dag. På svenska, engelska, japanska, arabiska och kinesiska. När dörrarna gled upp pratade hissen fortfarande.

Dora kikade ut. Korridoren utanför låg tom. De kala lysrören i taket lyste upp vita väggar, det enda som störde sjukhuskänslan var en jättelik palmliknande krukväxt i en enorm kruka. Till vänster slutade korridoren i en vägg. Återvändsgränd. Till höger satt ett stort fönster i slutet av korridoren, antagligen ut mot gården. Korridoren såg ut att svänga till vänster. Hon lyssnade efter fotsteg och drog sen djupt efter andan genom näsan, som för att ta in omgivningen med alla sinnen. Hon kände igen lukten, en blandning av instängdhet och rengöringsmedel, en lukt hon hade känt många gånger förut, men hon visste inte om det betydde att hon var i huset där hennes pappas rum låg. Antagligen luktade alla hus likadant.

Hon såg sig omkring några gånger, men när hissens dörrar började stängas igen hoppade hon ut. Hennes första impuls var att springa och gömma sig bakom palmen, men hon skrattade för sig själv och började gå till höger. Det förvånande henne hur lugn hon var. Det kändes som om hon bara var på besök hos pappa igen, hon hade sprungit runt många gånger för att undersöka huset när pappa inte hade haft tid med henne. Det fanns en teve och en dator i hans trånga rum, men hon tröttnade alltid snabbt på att sitta still.

– Okej, jag ringer dig.

Rösten kom plötsligt. En dörr hade öppnats bakom henne och snabba steg närmade sig. Paniken stockade sig i halsen på henne. Hon ville springa sin väg, men ansträngde sig för att fortsätta att gå med lugna steg. Hon låtsades att hon var elva år igen och att hon lekte någon avancerad ensamlek, precis som när hon var liten.

– Vi ordnar det, sa rösten. Mannen som pratade var nu jämsides med henne. Hon sneglade försiktigt upp mot honom, men han verkade inte ens se henne. En kostymnisse av det slag som hon så ofta hade råkat på i Zonens korridorer.

Han försvann snabbt bortom hörnet i korridorens slut medan Doras hjärta saktade ner.

– Det ligger i pajpen, hörde hon honom säga på avstånd.

Hennes tår pirrade. Det gjorde det nästan bara när hon stod på en väldigt hög plats. Fotsvindel brukade hon kalla det. Men ibland när hon blev stressad hände samma sak. När hon blev som värst stressad domnade fötterna till slut. Antagligen för att hon spände sig. Nu gick det snabbt över, tack och lov.

Hon rundade hörnet och såg hur korridoren gick över i ett stort kontorslandskap. Hon svor tyst för sig själv. I det jättelika rummet satt säkert femtio personer. En vakt med en kaffekopp i handen stod och pratade med en kvinna som satt på Doras sida av kontoret. Alla andra verkade upptagna med vad de nu sysslade med och skulle knappast bry sig om henne. Hon såg bara vaktens rygg men tyckte att han såg ut som Enwar, en äldre man som tog henne under sina vingar en av de första gångerna hon var på besök. Hon fortsatte att gå, men långsammare, medan hon funderade. Var det bra eller dåligt om det var Enwar? Han skulle helt klart känna igen henne.

Dora plockade fram det fungerande passerkortet och satte fast det med klämman i en av sina jeansfickor. Med lite tur skulle ingen kolla närmare och med ännu mer tur skulle hon kunna undan med att säga att det var pappas kort och att hon hade lånat det en stund för att sträcka på benen. Med en suck vände hon sig om och kollade bakom sig. Ingen där. Hon rotade runt i ryggsäcken, låtsades leta efter något, och försökte komma på vad hon skulle göra.

Det värsta som kunde hända var att hon åkte fast och då skulle de antagligen ta henne till hennes pappa som skulle bli arg, men han var alltid väldigt upptagen av sitt jobb när han var i Zonen och skulle säkert bara skicka henne till sitt rum eller se till att någon av hans assistenter satte henne på en buss hem.

Det var inte något direkt obehagligt scenario, men hon ville ta sig in, ville se dammen. Hade hon tagit sig så här långt skulle det vara retligt om allt slutade nu. Hon bestämde sig snabbt för att hon måste gå vidare, stängde ryggsäcken och sträckte på sig. Nu gällde det att se avslappnad ut och om det nu var Enwar och om han såg henne måste hon verka cool.

Ingen tittade upp. Fördelen med kontorslandskap är att folk måste skärma av yttervärlden för att få något gjort. Hon kikade på dataskärmarna som stod på skrivborden längs vägen. En del hade Facebook uppe, andra databassökningar som de hon hade jobbat med så många gånger. Vakten vände sig om. Det var Enwar. Han lyste upp, kände definitivt igen henne.

Han vinkade och ropade till henne.

– Dora! Min kompis! Det var länge sen.

Hon log och vinkade tillbaka. Nacken kändes stel, hon ville se sig omkring, kolla om någon annan tittade på henne, men ville inte visa att hon var nervös. Dora på besök hos pappa skulle inte bry sig om vad folk tyckte, i synnerhet inte om hon var på väg att hälsa på Enwar. Med så självsäkra steg som möjligt rundade hon de sista skrivborden och gick fram till honom.

– Hej, sa hon. Allt bra?

– Som vanligt. Upp och ner. Upp och ner, log Enwar. Stannar du ett tag?

– Vet inte. Beror på pappa, ljög hon. Han är ju uppe en dag innan.

– Ja, sa Enwar med en bekymmersrynka i pannan. Problem?

– Nej. Eller jag vet inte. Han har någon kvinna med sig. Kanske ska visa stället.

– Journalisten, ja, sa Enwar. Han var inte glad hörde jag.

– Pappa, du vet.

Enwar drack en klunk ur sitt kaffe, grimaserade och svalde teatralt. Zonen var inte känd för sitt kaffe. Inte maten heller. Stället var inte till för finsmakare, utan för hårt arbetande människor som inte hade tid att känna smaken av vad de stoppade i sig. Dora var övertygad om att de flesta gladeligen skulle kunna leva på piller, eller näringslösning via dropp. Som oglamorösa astronauter.

– Jo. Han är ju som han är, sa Enwar. Om du är kvar i kväll spelar jag och Nimrod biljard efter kvällsmaten.

– Mat? Har de börjat med det?

Enwar skrattade.

– Nja, knappast. Efter det otillräckliga näringsintaget.

Dora mumlade ett okej och tog upp sin mobil och kollade tiden, som om hon hade bråttom.

– Måste sticka, leta upp pappa. Sen läxor. Men biljard låter kul.

Enwar klappade henne på huvudet. Hans tunga, varma hand sände korta stötar av trygghet genom henne, samtidigt som hon började oroa sig för att Enwar skulle prata med pappa. Om de inte stötte ihop med varandra skulle han inte ha någon anledning att göra det, men stället var inte större än att man träffade de flesta som jobbade där under en arbetsdag. I alla fall de som jobbade i samma hus. Men nu var hon övertygad om att hon befann sig i ett annat hus än det där pappa höll hus och han gick sällan till något av de andra. Allt han behövde fanns i hans hus, hans laboratorium, kontor och övernattningsrum.

– Men du är i fel hus, sa Enwar när hon började gå sin väg.

Hon vände sig snabbt. Lite för snabbt. Tvingade sig att stanna upp.

– Kollar runt lite bara, det är okej, va?

– Självklart, min vän.

Enwar började återigen ägna sig åt kvinnan han hade pratat med tidigare. Dora trodde att han skulle glömma att han hade träffat henne rätt snart, det var ju ingen direkt ovanlig händelse, även om det hade gått ett par år sen sist. Men nu måste hon skynda på, ta sig till dammen så fort som möjligt.