– Jag hade tappat allt mitt självförtroende. Jag försökte spela, men jag kunde inte – jag såg ingen anledning till att spela.

Vid tillfället gäststuderade Risser på den väl ansedda musikhögskolan The Peabody Institute of The Johns Hopkins University i Baltimore, Maryland.

– En dag i december bestämde jag mig för att göra en långresa. Så jag reste till New Mexico och hyrde en bil och sedan bilade jag runt i New Mexico och Arizona. Chihuahuaöknen var full med snö och jag såg kanjonen Rio Grande Gorge. Den resan gjorde så att jag kom tillbaka på banan, om uttrycket tillåts. När landskapet är öppet, när jag har utrymme omkring mig – då kan jag andas, då blir jag inspirerad.

Personligen har jag aldrig besökt sydvästra USA. Men när jag lyssnar på de hittillsvarande höjdpunkterna i Eve Rissers diskografi – solopianoskivan Des Pas Sur La Neige (Clean Feed, 2015) och Eve Risser White Desert Orchestras storbandsjazziga/kammarmusikaliska Les Deux Versants Se Regardent (Clean Feed, 2016) – tycker jag mig ändå kunna höra spår av de vidsträckta horisonterna, de dova färgerna och de geologiska fenomenen som återfinns i den regionen.

– Fröet till Des pas sur la neige såddes i och med att jag började försöka få mitt piano att låta som kanjoner, öknen, blå himmel, steg i snön, berg, solen, bekräftar Risser.

– Jag höll på med det i flera år och till slut hade jag byggt upp en reserv av ljud som talade direkt till min kropp.

Des pas sur la neige realiserades i september 2013 i Studio Juillaguet, en intim liten studio belägen ett tiotal kilometer söder om Angoulême.

– Inför varje tagning tog jag en kort promenad i skogen som ligger utanför studion, säger Risser.

– På hösten är ju marken i skogen täckt av bruna, vissna löv. Här och där brukar dock små blommor väldigt försiktigt leta sig fram mellan löven. I Des pas … titelspår försöker jag spela de blommornas ömtålighet. Så det gällde att jag spelade varsamt – hade jag spelat för hårt hade blommorna knäckts.

Mellan 2009 och 2013 var Risser medlem i den manstarka, fleråriga och ständigt föränderliga jazzensemblen Orchestre National de Jazz (ONJ).

– När jag lämnade ONJ startade jag min egen orkester – Eve Risser White desert orchestra, ler Risser.

– Jag tänkte att om jag har med mitt för- och efternamn i orkesterns namn så förstår folk att jag är huvudansvarig för musiken.

Les deux versants se regardent (”De två sluttningarna tittar på varandra”) är Eve Risser White desert orchestras första och hittills enda utgåva. Uppe i vänstra hörnet av dess konvolut – under en storslagen flygbild av Rio Grande Gorge – har Risser diktat raderna ”Kanjonens väggar är vända mot varandra, men de kan inte röra varandra …”.

– Många frågor om livet och döden får sina svar i landskapen i New Mexico och Arizona, säger Risser.

– Vi vet att våra liv är korta, men det är en annan sak att känna att våra liv är korta … men det känner man när man står inför bergen där.

Det är viktigt att försöka gå sin egen väg genom livet.

– Ju mer vi studerar desto mindre lär vi oss, ibland. Jag föredrar att ha elever som inte lyder mig, som gör saker som jag inte gillar. Då vet jag att de inte gör saker bara för att glädja mig (skratt)!

Risser föddes 1982 i staden Colmar. Hennes mor var illustratör/bildkonstnär, hennes far var barnläkare och hennes syskon var mångtaliga.

– Alsace – provinsen som Colmar ligger i – är förhållandevis religiös, katolsk, berättar Risser.

– Om jag sagt till min pappa – som var en ödmjuk, kristen man – att jag ville bli jazzpianist hade han svarat ”okej, men känner du någon som är det? Vad får dig att tro att du kan bli det?”. Han ville att jag skulle bli klassisk flöjtist. Så jag tvingade mig – och det är något kristet över det – att lära mig flöjt.

Blott 18 år gammal – efter att bland annat mottagit examen Diplôme de fin d’Études Musicales en flûte traversière från musikskolan i Colmar – skrev Risser in sig på konservatoriet Conservatoire de Strasbourg.

– I Strasbourg hade jag en väldigt bra lärare – den franske pianisten Stephan Oliva. När jag var 23 sa han till mig ”bry dig inte om vad andra tycker, lita på dig själv”. ”Om den här uppriktiga, vackra människan säger det, så …”, tänkte jag.

Där flöjten representerade tvång och strikt professionalism för Risser representerade pianot frigörelse, spelglädje och ärlighet. Några av hennes finaste musikaliska barndomsminnen härrör från när hon satt hemma i Colmar och transkriberade Keith Jarrett- och Bill Evans-låtar bara för sitt egna höga nöjes skull.

– Så jag la ner flöjten. Pianot dök upp som en räddare i nöden. Samtidigt var jag väldigt osäker på vad jag tyckte om, vem jag var. Sedan reste jag ut i den snöiga, vita öknen och fick några svar …

Våren 2018 är en ljusnande tid i Eve Rissers liv.

– Förut var jag otroligt upptagen med resor och konserter, oh là là – jag hade aldrig tid att spela piano och jag var därför konstant frustrerad, säger hon.

– Jag insåg att jag måste trappa ner på mina åtaganden. Så jag har valt att fokusera på White desert orchestra och på att spela solo och nu är jag hundraprocentigt nöjd, rent musikaliskt. Nu tar jag det lugnt och njuter av faktumet att jag får hålla på med det jag verkligen tycker om.

Tidigare i år – torsdagen den 15 februari, för att vara exakt – var det meningen att Risser skulle genomföra en solokonsert på Fylkingen i Stockholm. Den ställdes emellertid in med kort varsel – något som gjorde mig synnerligen besviken då, men som jag har full förståelse för i dag.

Annars – under hennes fullbokade, kaotiska år – var Risser ofta i Sverige. Hon har även åtskilliga andra Sverigekopplingar – tillsammans med kontrabasisten Joel Grip ackompanjerade hon exempelvis Göran Greider på albumet Hit från underjordens burar (Umlaut, 2006) och när 2010-talet var ungt bildade hon, sångerskan Sofia Jernberg, gitarristen David Stackenäs och den norske gitarristen Kim Myhr impro/jazzkvartetten The New Songs.

– Ett tag bodde jag till och med i Stockholm, säger hon. Vad har du för väder hos dig, förresten?

Just nu snöar det, faktiskt. – Ååh. En nyårsafton tillbringade jag i Dala-Floda i Dalarna – det hade fallit otroligt mycket snö och jag kunde knappt fatta hur vackert det var. Jag blev otroligt inspirerad. Snö får mig också att känna mig som ett litet barn och jag tror att det är viktigt för ens kreativitet att man har kontakt med sitt inre barn.

– Undrar förresten varför jag gillar öppna landskap så mycket? Kanske det har att göra med att vi är så många i vår familj – att jag sällan fick någon egentid när jag var barn? Allt jag vet är att jag tycker att det finns så många möjligheter i dem.