Nästa dag var Jonatan tillbaka från biblioteket. Lite hemlighetsfull, tyckte Dora. Han undvek att prata om vad som hade hänt däruppe. Avstyrde Dora försök med att entusiastiskt fråga om hennes resa in till stan. Och väl tillbaka hade han massor av energi för lektioner. Och de blev allt fler och allt intensivare.

Hon mådde aldrig illa, men blev väldigt trött av timmarna framför datorn den första tiden och sov 15-16 timmar per dygn till en början. Resten av tiden tillbringade hon vid dammen där hon långsamt förstod mer och mer av vad folk sa på pijdin. Det var en märklig upplevelse. Som att ha en översättningsmaskin i huvudet. Plötsligt började de olika varelserna prata mer och mer begripligt. Hon öppnade munnen och ut kom ljud som hon inte ens trodde hon kunde forma, men som var lika hemtama för henne som hennes eget modersmål.

På samma gång som hon lärde sig språket lärde hon sig att hantera datorerna. Handrörelserna blev snabbt lika naturliga för henne som ett traditionellt datortangentbord. De olika handrörelserna gjorde det möjligt att skriva mycket snabbt, eftersom tio fingrar kunde skapa myriader av kombinationer, ett ord krävde oftast bara en gest.

Hon förstod också efter hand varför Jonatan inte hade fattat vad hon menade med virus. Datorerna var inte uppkopplade till något nätverk, utan all ny information måste inkorporeras i systemet för hand. De kunde helt enkelt inte smittas av något om inte en tekniker ville djävlas, men det vore rent idiotiskt av dem eftersom det bara skulle ställa till det för dem själva.

Efter en vecka kunde hon pijdin flytande. Det kom bara en och annan vissling hon inte förstod, det mesta av standard-c3-orden och den antika engelskan var redan en barnlek. Jonatan tjatade om hur imponerad han var av hennes utveckling. Hon var den bästa pijdinstudent han hade haft sedan de fick datorer. Hon blev lite misstänksam över hans förändring i attityd sedan han kom ner från berget. Han hade varit mycket trevlig och artig mot henne redan innan han gav sig av, men nu var han nästan smörig. Hon tyckte att det var okej, det var inte på ett äckelgubbesätt, mer som en väldigt, väldigt snäll och ofarlig farfar.

– Det är dags för dig att prova på att simma, sa Jonatan plötsligt en dag där de satt och åt lunch vid dammen. Det är snart dags för antagningen till akademin och jag måste veta att du är bra material för utbildningen där.

– Akademin? Vad är det?

– Det är en skola för simmare. Vi utbildar dem först på olika planeter i den kända delen av ingenmansland och efter ett antal prov antas hälften av dem till utbildningen. De som misslyckas kan fortfarande simma om de vill, men bara i mindre utsträckning och de anställs inte som simmare.

Dora såg ut att tänka efter. Bearbeta informationen.

– Kan jag resa hem då? Utan hjälp?

Jonatan nickade.

– Om du lär dig att simma kan du alltid resa hem. Från Espia och jorden. Man får alltid resa mellan planeten där man lärde sig att simma och sin hemplanet om den är en annan, vill säga. Du får inte ta med dig något. Bara kläderna på kroppen.

– Okej. Det är win-win då. Om jag kan lära mig att simma kan jag ta mig hem på egen hand och om jag blir tillräckligt bra på det kan jag kanske bli simmare.

– Om du vill, sa Jonatan. Även om du godkänns och klarar akademin kommer ingen att tvinga dig till något.

– Okej, sa Dora glatt. När börjar vi? Nu?

Jonatan skrattade till.

– Det återstår några saker. Vi ska skaffa dig simmarkläder, ska kolla att du är fysiskt kapabel att simma, det finns fysiska problem som inte är bra för simmare. Du har visserligen redan klarat ett första test genom att överleva resan hit. Och även om jag tycker mig känna dig redan så behöver jag veta om du är av rätta virket.

Det var Doras tur att skratta.

– Den där gamla filmen?

– Det är ett gammalt uttryck. Tror att det är från sjömän. Rep.

Dora stirrade på honom och ville fråga vad han egentligen menade, men valde att inte undra mer. Hon var egentligen inte intresserad av svaret. Hon hade gillat filmen, även om hon inte mindes vad den handlade om. Strunt samma. Hon var mer intresserad av att få testa på att simma. Hon längtade efter att få se mer av de där valrossarna och andra ställen, nyfiken på vad som kunde finnas på andra världar. Hon anade att det var fantastiska saker, många av dem mer spännande än den här.

– Då säger vi det, sa Jonatan. Vi börjar i morgon med lite tester. Möt mig i kväll vid baren vid dammen så låter vi Dumpling mäta dig för dräkten. Om vi skickar måtten med sista diligensen till stan kan vi ha dräkten om några dagar.

Dora kände spänningen pirra i magen och rysningar spred sig längs ryggen. Hon promenerade ner till sin hydda och la sig för att vila, men kunde inte få ro nog, utan gav sig ut för att kolla runt i byn. Hon hade varit så upptagen av sina språkstudier att hon inte hade haft tid med att undersöka omgivningen. Hon hade bara orkat gå till dammen för att äta kvällsmat innan hon blev så trött att hon hade lagt sig i hyddan och somnat omedelbart. Men nyheterna om att hennes språkutbildning var klar och att hon skulle få prova på simmandet inom några dagar gjorde henne piggare än hon hade varit på många dagar.

Istället för att svänga upp mot dammen gick hon åt andra hållet. Förbi Jonatans hydda och gläntan där han höll sina föreläsningar för ynglen. Hon visste att en stor grupp visslare höll till åt det hållet någonstans, men inte riktigt var. De bodde tydligen i en liten egen by, som en förort. De var uppskattade av de flesta, men ingen orkade med dem i längden så det var bäst att de bodde för sig själva. Hon kunde fatta det. Första dagarna hade hon roats av de visslare hon träffade nere vid stranden, men med tiden började hon få ont i huvudet av deras intensitet efter mer än en knapp timme i deras sällskap. Det berodde väl delvis på att hon blev trött av att sitta inkopplad vid språkdatorerna, men också på att de började gå henne på nerverna.

Hon behövde inte undra särskilt länge var visslarna höll till, efter bara några hundra meter ner för stigen började hon höra deras kvitter. Hon kunde inte tillräckligt av deras språk för att begripa vad som gjorde dem så upphetsade, men hon kände igen ett och annat ord från pijdin. Orden ”skit”, ”cool” och ”snart” förekom ofta. De verkade hålla på med något som hetsade upp dem extra mycket.

Stigen öppnade sig till en liten glänta. Den såg ut som om en bomb hade slagit ner i den. Ett tjogtal hyddor stod spridda i gläntan som om någon hade skakat ut dem ur en påse. Det låg bråte och skräp överallt som om ett gäng tonåringar hade haft en riktigt galen fest i den. Visslare for omkring och rotade upphetsat bland bråten. Det tog ett tag för henne att se någon form av ordning bakom galenskapen, men hon fattade snart att de byggde något mitt i byn. Det såg ut som en jättelik vagn, en gigantisk bob på hjul. Visslarna hade rensat en väg upp på bergssluttningen som låg några hundra meter in i skogen i byns bortre ände.

Dora visste tillräckligt mycket om visslare för att både veta att de hittade på galna prylar och att de inte skadades så lätt. Hon visste också att både jordmänniskorna, flygarna och andra varelser som hängde i området runt dammen höll koll på dem så att de inte hittade på något riktigt farligt, så hon antog att det de höll på med var okej. Tillräckligt okej i alla fall.

Hon rundade några högar med bråte, väjde för ett dussintal visslare som for förbi henne utan att verka bry sig om att hon riskerade att krocka med dem. När de höll på med sina projekt hamnade de i ett tillstånd av totalt tunnelseende som höll på tills de antingen blev klara eller tuppade av. Efter att ha krockat med två visslare som släpade på något som såg ut som en liten båt av trä kom hon fram till vagnen. Hon såg först ingen visslare hon kände igen, men plötsligt kom lilla Gorm rusande med två hjul hängande i ett rep om halsen.

Gorm visslade först några meningar, men växlade snart till pijdin när hon insåg att Dora inte fattade vad hon sa. Hennes pijdin var på ett barns nivå, med många grammatiska fel och feluttal, men fullt begriplig. Orden kom som en enda ström.

– Kolla skithäftigt vi bygger en jävla stor vagn och berget åker vi ner för allihopa och det kommer är så extremt coolt att vi nästan inte fattar hur coolt det är coolt dubbelt coolt treigt coolt fyrigt coolt oändligt och jag vill sitta i längst framme och kolla när Damlier och Bonk styr de är piloter eller ska vara vagnpiloter för det har vi bestämt.

Gorm tystnade för att dra ett djup andetag.

– Vill du medhänga? Du får inte bäst platsen, men kan få sitta längst bak.

Dora skrattade.

– Tack, men allvarligt talar tror jag inte att jag skulle överleva en sån färd. Ni fattar att det kommer att sluta med en smäll, va?

Hon fick ett klingande visslarskratt som svar. Gorm var tydligen medveten om det. Och det var delvis meningen.

– Vi har gjort det förut säkert tio gånger och ingen har dött en del har brutit ben och fått sår men alla överlever varje gång tror jag åtminstone.

– Okej. Men jag kanske kan hjälpa till.

– Äh, sa Gorm. Du är inte tillräckligt snabb.

Hon slängde hjulen på marken framför Doras fötter och försvann. Dora satte sig på liten kulle som verkade tillräckligt fri från rusande visslare och tittade på kaoset i någon timme innan hon insåg att bygget gick extremt långsamt. De skulle inte bli klara på många dagar. En och annan visslare började sacka av. De hade antagligen varit igång sedan soluppgången och skulle snart tuppa av en efter en. Ofta blev de inte ens klara med sina byggen. De vaknade nästa dag och hade tappat intresset för det gamla projektet. Bara några få av dem brukade vilja jobba vidare om bara då och då lyckades de få de andra att hänga på. De började bygga något annat. En vattenrutschkana, ett pariserhjul eller en trevåningshydda. Det var ännu någon timme kvar tills hon skulle möta Jonatan för att mätas av den okända varelsen som hette som en kinesisk maträtt. Dora gillade dumplings och trodde automatiskt att skräddaren, om det var det den var, skulle vara trevlig. Människor som hette trevliga saker brukade vara trevliga, var hennes erfarenhet. Eller så var det tvärtom på något sätt