DEBATT Jag bär på en sorg. Det handlar inte om saknaden av en människa eller om livsdrömmar som gått i kras. Det handlar om en motorväg – Förbifart Stockholm. Så länge samhället inte med säkerhet hade bestämt sig för att plöja ned tiotals miljarder i en sexfilig motorväg i och kring vår huvudstad kunde jag hålla hoppet uppe om att vi klarar att styra om samhället i en riktning som gör att vi klarar klimatet. Men om vi inte ens kan begränsa bilismen där kollektivtrafiken är som bäst i hela landet – var ska vi då göra det?
Länge har det varit tyst i fråga om Förbifarten. Luften gick ur motståndet hösten 2014 då den sista lågan av hopp släcktes. Stockholms läns landsting och Stockholms stad fick efter tuffa regeringsförhandlingar mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet möjlighet att styra om investeringarna till kollektivtrafiken. Det tog inte lång tid för dem att bestämma sig för att nobba erbjudandet. Motkrafterna var stora. Hela Stockholm affischerades av Handelskammaren med budskap om Förbifartens nödvändighet.
Nu börjar det ljuda om Förbifarten igen och min begravda sorg väcks till liv. Strul med upphandlingar gör att bygget står stilla. Miljörörelsen börjar organisera sig och i höstas genomförde Extinction rebellion en aktion vid en familjedag som Trafikverket anordnade vid bygget i Hjulsta. Budskapet var att det inte går att fortsätta med business as usual. En okontroversiell tanke som blir till sprängstoff när den ska omsättas till verklighet.
Föga överraskande har Trafikverket meddelat att Förbifarten kommer att bli dyrare än beräknat och att byggstarten kommer att försenas med fyra år till år 2030. Det är samma år som vi i Sverige enligt våra klimatmål ska ha minskat utsläppen av växthusgaser från transporter med 70 procent. Trafikverket har beräknat att vi behöver minska utsläppen från trafiken med 8 procent per år, varje år, fram till 2030 för att kunna nå målet. En sådan minskningstakt saknar historiskt motstycke, konstaterar myndigheten själv. Samma år som Förbifarten står klar ska vi alltså ha minskat klimatutsläppen från trafiken med drygt två tredjedelar – ett absurt sammanträffande som visar på vår oförmåga att på allvar ta itu med bilismens baksidor.
De senaste trettio åren har vägtrafiken i Sverige ökat, i synnerhet lastbilstrafiken. Detta är delvis en konsekvens av den systematiska motorvägsutbyggnad som genomförts under många decennier. Att utbyggnad av nya motorvägar leder till ökad vägtrafik är bevisat sedan länge.
Med fortsatta ökningar av vägtrafiken kan vi inte nå klimatmålen. Detta trots mer effektiva motorer och mer förnybart i tanken. Effektivitetsvinsterna äts upp av att vi kör mer bil och att fler varor transporteras med lastbil istället för på järnväg.
Runtom i världen höjer unga människor sina röster för klimatet. En majoritet av svenska ledande politiker hejar på Greta och uttrycker sitt stöd för protesterna. Samtidigt fortsätter vi att plöja ned miljarder och åter miljarder i motorvägsbyggen som bidrar till att öka utsläppen.
Går det att vinna politiska val på att betydligt försvåra för väljarna att ha en egen bil? Den frågan ställer statsvetaren Gunnar Falkemark i den nyutgivna antologin Brev till trädkramarnas barnbarn. Svaret behöver bli ja på den frågan.
Kanske kan sorg vändas till framtidstro. Att sätta stopp för Förbifarten och andra satsningar på massbilismen skulle ge nytt hopp om att vi människor har förmågan att ta kloka beslut för framtiden, att vi klarar att bryta oss loss från 1900-talets stora felsatsningar.
