”Klädd i en vit klänning med rosa sidenband runt midjan följde pappa med mig till uppropet” skrev en gång en flicka i en uppsats. Hon fick en bock i kanten och läraren gav uppsatsen till språkprofessorn Erik Wellander, som använde meningen som exempel på syftningsfel i sin bok Riktig svenska (1939).

Går man bara efter grammatiken var det pappans klädsel flickan beskrev, men läraren frågade nog inte ens vem av dem som hade vit klänning med rosa sidenband. De följde ju normerna – hade det stått ”kostym och slips” hade det varit en helt annan sak. Så länge verkligheten motsvarar förväntningarna kan ett syftningsfel segla förbi nästan omärkligt. 

Ungefär samma sak hände i en artikel i Göteborgsposten. ”Nu lever
hon lyckligt familjeliv i Oslo med pojkvännen och sonen som föddes tre dagar före julafton – på sin 30-årsdag”.

Sonen som föddes på sin 30-årsdag? Vilken tur att det slutade lyckligt! I själva verket skulle det ha stått hennes. Mammans 30-årsdag, inte sonens. Men många läsare tänkte nog inte ens på hur lång graviditeten annars skulle ha varit.

Minns du valrörelsen 2002 och Moderaternas valaffisch med Britta och huset? På affischen ställde de en till synes enkel fråga: ”Varför vill (s) driva Britta från sitt hus?”

Ja, varför? Hade Britta ockuperat någon socialdemokratisk partilokal? Och i så fall, borde inte Moderaterna ha förståelse för att sossarna var måna om äganderätten?

Nja, det handlade om fastighetsskatten. Moderaterna menade att Britta skulle tvingas sälja sitt hus om sossarna fick bestämma, men då borde de ha skrivit hennes. Om Socialdemokraterna driver henne från sitt hus är det Socialdemokraternas eget hus det handlar om. De är nämligen subjekt i huvudsatsen och ett eventuellt sitt syftar på dem.

Numera är många osäkra på hur de ska använda ord som sin, sitt, sina, hans, hennes, hens och dess. I de här exemplen har man skrivit sin istället för hennes, men det är vanligare att göra tvärtom. Att det blir fel kan bero på inverkan från engelskan, där sin, sitt och sina inte finns. Där får man visa på något annat sätt vems hus och födelsedag det handlar om.

Men det finns fall när det är svårt att få det rätt på svenska. Innan jag snurrar till det ska jag dra grundregeln: Om pronomenet syftar på subjektet ska det vara sitt, sin eller sina. Om Socialdemokraterna målar sitt hus är det deras eget. Om de målar hennes hus är det någon annans, kanske Brittas. Och det är precis likadant om de driver henne från huset.

När det gäller kvinnan i Oslo är det mer komplicerat. Det finns nämligen en huvudsats där hon är subjekt och en bisats där hennes son är subjekt. På slutet av meningen kommer ”– på sin 30-årsdag”. Det hör till huvudsatsen och därför ska sin syfta på sonen.

Sedan finns det ännu knepigare fall, till exempel det här: ”Lilla Kalle Kantarell såg sin far med sin hatt på nacken.” Här finns bara ett subjekt, lilla Kalle Kantarell. Det är hans far som har hatten på nacken, men vems är hatten? Visst borde den vara Kalles, men hur ska man säga om den är herr Kantarells egen?

Det där får vi leva med, och det har vi gjort länge. ”Gud hjälpe ande sin” står det till exempel på en runsten – det var nog den man hade rest runstenen över som behövde hjälp och inte Gud.

Men för det mesta kan grammatiken visa oss vems de rosa sidenbanden är även när verkligheten inte följer normerna. Om vi bara lyssnar.