Äntligen fred i Mellanöstern!

De triumfatoriska uttalandena från ledarna i USA och Israel kom som en överraskning i augusti. Men freden de talade om handlade inte om ett slut på den långvariga konflikt mellan israeler och palestinier som har orsakat regional och internationell huvudvärk i årtionden.

I stället har USA varit med och mäklat fred mellan Israel och Förenade arabemiraten. Det historiska avtalet undertecknas i Vita huset under tisdagen och lyfts fram som en diplomatisk triumf för Donald Trump som vill bli omvald i höstens presidentval. Ett avtal mellan Bahrain och Israel kommer också att skrivas under – sedan beskedet i fredags att ännu en gulfstat var med på att normalisera banden med israelerna.

Större konflikt

Parterna kommer sannolikt att hylla varandra för att ha tagit ett steg mot fred och stabilitet i regionen. Men framgången har mycket lite att göra med knäckfrågan som länge har stått i vägen för verklig konfliktlösning i Mellanöstern. I rummet kommer det inte att finnas en enda palestinier. Det går i linje med den politik som Trump och hans israeliska kollega Benjamin Netanyahu har ägnat sig åt de senaste åren, där palestinierna enligt bedömare oftast är de stora förlorarna.

Många av de oljerika gulfstaterna har odlat sina relationer med Israel i tysthet i flera år. Sådana affärer är vanligtvis inget man talar högt om i arabvärlden. Sedan Israel bildades som en judisk stat 1948 har landet varit isolerat från nästan alla andra i det övervägande muslimska Mellanöstern. Av tradition har den arabiska linjen varit att inget erkännande av Israel kan ske förrän palestinierna har fått en egen stat.

Men 1977 bröt Egyptens president Anwar Sadat bojkotten genom att resa till Tel Aviv för att sluta fred. 1994 följde Jordaniens kung Hassan efter. De struntade i uppmaningarna till solidaritet och valde i stället att agera i sina länders bästa intressen.

Förenade arabemiraten var det tredje arablandet – och första gulflandet – att gå samma väg. Därefter kom Bahrain, vilket sannolikt inte skulle ha skett utan godkännande från Saudiarabien.

Utvecklingen är ytterligare bevis för att den tidigare så viktiga Palestinafrågan har halkat ner på dagordningarna i regionen i kölvattnet av den så kallade arabiska våren som tvingade länder att lägga mer kraft på interna problem.

"Knivhugg"

Palestinierna hävdar att ingen hade konsulterat dem före beskedet om att de israelisk-emiratiska förbindelserna skulle normaliseras i utbyte mot att Israel tillfälligt överger planerna på en full annektering av delar av den ockuperade Västbanken. Kanske var det tänkt att fungera som balsam för palestinierna. I så fall fungerade det inte, trots att annekteringsplanerna för tillfället har lagts på is.

Palestiniernas president Mahmud Abbas och hans talespersoner har i stället beskrivit den emiratiska kovändningen som såväl ett svek som ett knivhugg i ryggen.

Universitetsstudenten Baraah Qandil i Gaza stad håller med.
”Förenade arabemiraten är ett av de starkaste arabländerna. De borde använda sin makt för att stödja sina palestinska bröder och systrar och deras sak. Men i stället blir de allierade med fienden. Det är en stor besvikelse” skriver hon till TT.

Utsikten för en palestinsk stat var redan blek. Nu menar vissa bedömare att fredsavtalen skadar möjligheterna till fred, eftersom det tar bort ett av de viktigaste incitamenten för Israel att avsluta ockupationen: normalisering med arabvärlden.

Förändrad geopolitik

För gulfstaterna handlar det delvis om pragmatism. Israel har högteknologiska produkter och expertis, samt inflytande i USA.

Men överenskommelserna speglar också de nya allianser i Mellanöstern som har bildats mellan länder som känner sig hotade av Iran. Nu står Israel, Bahrain och Förenade arabemiraten enade mot en gemensam fiende, som trots omfattande sanktioner har stärkt sitt regionala inflytande efter Saddam Husseins fall i Irak.

”Det historiska genombrottet skulle inte ha kommit till utan hjälp från Iran” skriver Suzanne Maloney vid tankesmedjan Brookings i en kommentar.
”De tysta band som har utvecklats under åratal av pragmatiskt samarbete mellan israeliska och emiratiska tjänstemän kring hoten från Teheran bidrog till att övervinna en av de mest envisa diplomatiska schismerna.”