I Sveriges radio hör jag ett reportage från Bogotá. Karantänsreglerna är mycket hårda och har just förlängts med ytterligare tre veckor. Från fönstren i de fattiga kvarteren hänger röda tygstycken, ett rop på hjälp som inte kommer, trots presidentens löften. Ensamstående fyrabarnsmamman Marisol gråter av skam, desperation och rädsla när hon berättar om hur hon måste trotsa risken för coronasmitta för att tigga gammalt bröd från kvarterets bagerier. Det är hjärtekrossande att lyssna på.

Men jag undrar i mitt stilla sinne varför vi inte får höra liknande reportage från Sverige. Det är inte som att det inte finns människor i liknande situationer här, även om vi inte lever under sträng karantän.

Röda tygstycken borde hänga från fönstren hos alla människor i riskgrupp som väntar på den utlovade smittskyddspengen som inte kommer, hos egenföretagarna och gig-arbetarna som inte ens blivit lovade någon hjälp överhuvudtaget, hos utförsäkrade som uppmanas söka jobb på en arbetsmarknad som räknar med 11 procent arbetslöshet till sommaren.

Fattiga föräldrar ber dagligen om hjälp till mat och kläder åt sina barn via exempelvis Facebooksidan Giving people. Skammen och desperationen lyser igenom, klarare än något rött tyg. Var är reportagen om dem?

Det är väl tryggare att höra om fattigdom i andra länder, antar jag. På så vis kan vi nämligen fortsätta inbilla oss att vi har ett välfungerande säkerhetsnät, och slipper se närmare på hålen där våra medmänniskor faller igenom.