Nu ska regeringen utreda bostadspolitiken. Före detta miljöminister Karolina Skog har fått uppdraget. Miljöpartisten har fått uppdraget som socialdemokrater inte vill förknippas med hur mycket de än gillar det – här ska nämligen C och L få igenom sina marknadsdrömmar.

Boende ska inte vara ett instrument för spekulation. Vilket borde vara grundfundament för varje utredning om bostadspolitik. Skillnaden mellan bostad och finansiella instrument bör nämligen tydliggöras.

Det finns många exempel på praktisk hantering av bostadspolitik vars enda syfte är att människor ska kunna bo. I ganska konservativa Österrike – för att ta ett exempel som väl alltid retar någon – kan man i Wien hyra en lägenhet för hälften av kostnaden i Stockholm. Bland annat därför att kommunen samarbetar med allmännyttiga byggföreningar som återinvesterar sina vinster i bostadsbyggande.

I svensk dumkontext – sådan som råder i partiledardebatter – skulle nog hävdas att inte en enda bostad skulle byggas om vinster skulle återinvesteras istället för att delas ut. På samma sätt som det med emfas hävdas att inga friskolor skulle finnas om inte ägarna fick ta ut vinsten istället för att återinvestera. Den svenska debatten vad gäller människors drivkrafter pågår som om världen i övrigt inte finns.

I Wien gäller allmännytta och det som av tradition brukar kallas socialt byggande. Borde inte det kännas varmt i hjärtat för alla som identifierar sig som gröna, socialliberaler, socialister och till och med konservativa? Om de bara rensar ut de marknadsliberala, nyliberala tankefigurer som i mer eller mindre stor omfattning nästlat sig in i hjärnans mest primitiva områden varifrån de idkar krigföring mot sans och måtta.

Wiens recept för bostäder bygger på idén om samhälle, inte särhälle. Den idén har också lett till att subventionerade lägenheter inte ska vara till enbart för låginkomsttagare. Det innebär att ingen ser ner på den andre. För där bor både lagerarbetaren, den asylsökande och professorn i nationalekonomi. Wien är en av Europas minst segregerade huvudstäder. Staden – och hela riket – har förstås sina problem. Men det finns också politik och syn på allmännytta som finns skäl att ta efter.

Begrepp som bostadskarriär är inte så vanligt i Österrike. Istället för att jaga plats i bostadshierarkin och flyttkarusellen väljer många att skaffa sig ett långsiktigt hem, bli en del av kvarteren, ha sina barn i närmsta skola, rota sig så länge rötterna ger näring. Det sistnämnda kan nog kallas konservatism, subventioneringen kan nog kallas socialism och att systemet är utformat så att professorn inte ska se ner på lagerarbetaren kan väl betraktas som ganska socialliberalt. Men inget, absolut inget, är marknadsliberalt.

Men kötiden då? Tja i detta konservativt-socialistiskt-socialliberala system står man i kö cirkus två år. I Wien alltså, som inte är vilken småstad som helst. Kolla där, Karolina Skog!