– Personal inom till exempel hemtjänsten ringer fortfarande  till oss och gråter. Av glädje eller förtvivlan. En del är glada för att de har fått förkläden som vi  har gjort. Andra är i desperat behov av skydd och står och jobbar i regnrockar i brist på bättre, berättar Anette Eriksson på den volontärdrivna Förklädesfabriken.

Hon har varit en del av den här verksamheten sedan i mars i år när hennes projektledarjobb inom eventbranschen upphörde på grund av coronan.

Vad säger Stockholms stads äldre- och trygghetsborgarråd, Erik Slottner, (KD) om att personal inom hemtjänst och äldreboenden fortfarande vittnar om att de saknar skydd och att vissa till och med använder regnrock i brist på bättre?
Han svarar i ett mail till tidningen Syre:

”Lägesbilden jag har är att personal inom äldreomsorgen i Stockholms stad arbetar med den skyddsutrustning som riktlinjerna kräver, samt vad gäller visir och munskydd, längre än vad riktlinjerna kräver. Staden erbjuder visir alternativt munskydd till alla som i sitt arbete kommer mycket nära den äldre. Stadens centrala funktion för skyddsutrustning har fört en dialog med Förklädesfabriken om behovet av långärmade förkläden, och har enligt min kännedom så sent som idag meddelat Förklädesfabriken att man har tillräcklig tillgång på långärmade förkläden. Hur det har gått till i enskilda fall är inget jag varken kan eller vill kommentera.”

Söndagens eftermiddags- och kvällspass har precis börjat i Orioneaterns lokaler på Södermalm i Stockholm. Det är högsommarvarmt ute men Anette Eriksson och ett tiotal andra volontärer, som har anmält sig på Facebook till dagens pass, glider in i skyddande plastförkläden med ärmar i hettan och sätter visir framför ansiktet.

Här träffas människor från olika delar av samhället och olika branscher. Med eller utan betalda jobb till vardags.

– En del tror att man måste vara händig för att vara volontär på Förklädesfabriken men det behöver man inte alls. Det är lätt att bli veteran här och tar typ två pass, säger Ann Abrahamsson och skrattar lite.

Idag jobbar Ann Abrahamsson tillsammans med Elisabet Wahl. De viker ihop och förpackar förkläden.

– Rädda en mormor och få vänner för livet. Det är det som det handlar om, säger Elisabet Wahl. Och fortsätter:

– Här kan också nya samarbeten uppstå, samtidigt som vi  gör något som verkligen behövs. Och det känns jättebra.

– När det var som mest reportage om Förklädesfabriken för några månader sedan i media, var det så pass många som ville jobba som volontärer att det uppstod kö ibland, som i till exempel Farsta där vi tidigare höll till. Men nu kanske många människor tror att den värsta krisen är över men så är det ju inte, säger Anette Eriksson.

Behovet av skyddande platsförkläden är fortfarande stort ute på fältet och oron inför sommaren finns hos  personal inom till exempel hemtjänst och äldreboenden. Det får framför allt det tiotal personer som jobbar inom Förklädesfabrikens administration höra när de pratar med anställda som ofta tar kontakt själva.

Förklädesfabrikens verksamhet bygger på att personer och verksamheter ställer upp med alltifrån arbetsinsatser till material. En del har också swishat pengar.

Kenneth Ångström sålde allt vad han hade för tre år sedan, köpte husbil och har varit nomad runtom i Europa sen dess. Men när coronan kom skyndade han sig upp från södra Spanien och hem till Sverige.

På Förklädesfabriken står han och en person till och skär ut förklädena från ett trettio lager tjockt plastskikt. Det kräver precision och anses vara den mest avancerade stationen i den här fabriksproduktionen.

– Det känns bra att göra det här och alla gör det ju frivilligt. Det skapar en speciell stämning, säger Kenneth Ångström.

Felicia Rosén, Petter Ahrbom och Ditta Urban sätter ihop de långa ärmarna på förklädena.

Fotnot: Ingressen i texten ändrad den 16 juni.