Att sova är att sova, att söva är att få någon att sova. Tänk om vi skulle börja använda sova bara om människor och söva bara om andra djur. Då skulle vi säga att läkaren sover patienten före operationen och att kattungarna ligger och söver.
Sådant som däggdjur gör
Det låter inte klokt, men det är precis så många gör med verben amma och dia. Att amma är att ge ett litet barn mjölk från sitt bröst. Att dia är att suga i sig mjölken. Men det är vanligt att säga amma om både ammandet och diandet när det gäller människor, och dia om bådadera när det gäller andra arter.
Amma har i och för sig alltid varit något som människor gör. Kanske för att det är ett barnspråksord, som mamma, dadda, pappa. Diandet har däremot inga sådana begränsningar – alla däggdjursungar diar. Så vad gör mammorna? Däggar, så klart, vi är ju däggdjur.
Men dägga är inte precis ett ord som man hör varje dag. Det är så ovanligt att senaste gången det var med i SAOL var i 1973 års upplaga. Där står i alla fall att det betyder ge di. Svensk ordbok från 2009 har med det, men påpekar att det är ”mindre brukl.”
Dia och dägga – som brinna och bränna
I den historiska ordboken SAOB finns dägga med – artikeln är publicerad 1923 och berättar att ”ordet är numera föga br. utom i ssgn däggdjur samt brukas numera knappast om människor, utan endast om djur”. Ssgn ska läsas ut sammansättningen och br. är förstås brukligt. Redan på 1850-talet tycks ordet ha varit föga br.
Dia och dägga förhåller sig till varandra som falla och fälla, sova och söva, ligga och lägga, brinna och bränna. Som SAOB uttrycker det: ”Ordet är urspr. en kausativbildning till roten i dia, v.”
En kausativbildning? Ja, likheten mellan ordet kausativ och till exempel engelska cause – orsak eller orsaka – är ingen slump. En kausativbildning är ett verb för det man gör när man orsakar det som händer i ett annat verb. När man lägger sig ner är resultatet att man ligger. Att fälla ett träd är att få det att falla och när man däggar barnet kan det dia.
Det fanns däggmammor och däggebarn, och en mamma som inte hade mjölk själv kunde ”i stället däggia med komjölk”. Om man ammade två barn samtidigt var de tvedägglingar. Och om man ville anklaga någon för att vara bortskämd och barnslig var ditt dägg ett gångbart tillmäle.
Föll i glömska
Så vad hände med dägga? Kanske var amma ändå det vanligaste ordet för vad människomammor gjorde – om det fungerade och de slapp ”däggia med komjölk” förstås. Kanske talade man mer om diande lamm än om däggande tackor. Och så föll dägga i glömska och tackan gav lammet di utan att någon av dem märkte någon skillnad. Så blev diandet något som djur sysslade med. Andra djur.
Men då fanns det inget ord för vad de små människobarnen gjorde vid bröstet längre. *Få am eller *få amning säger man inte. Barnet ammas för all del. Barnet äter. Men ändå, vokabulären var halt, och så småningom började folk säga att barnen också ammade.
Det skulle kunna vara ett fint sätt att betona ömsesidigheten i amningen – det sägs ibland som argument för amma med dubbelbetydelse. Men har du någonsin hört någon säga ”vi ammar” och mena sig själv och barnet? Eller ”de ammar” om mamman och barnet?
Vi utvecklar språket
Språkrådet anser att det bör accepteras att barn ammar, Svensk ordbok nämner att uttryckssättet tycks öka i användning och att det är praktiskt med ett ord för handlingen att få modersmjölk.
Man kan konstatera att språket utvecklas och nöja sig med det. Eller också kan man betänka att när språket utvecklas beror det på hur vi använder det. Var och en och allihop.
Tänk om vi kunde återuppliva verbet dägga och få ett ord som beskriver vad mammorna gör när ungarna dricker deras mjölk, oavsett om de är mänskliga eller inte. Om mammor skulle kämpa för sin rätt att dägga sina dägglingar på vilket kafé de vill. Men kanske är det för sent. Risken finns att de skulle få förklara hela tiden och att de hellre skulle lägga energi på något annat.
En viktigare skillnad
Men alla vet vad dia betyder, och det funkar absolut även om människobarn. Någon kanske tycker att det låter som om det handlade om en kattunge eller ett lamm, men då får de väl tycka det. Jag tycker att det är viktigare att göra språklig skillnad mellan vad man gör än vem som gör det. Det borde ju ett dibarn förstå.
