Det är bara att erkänna; jag är mer Karl-Bertil Jonsson än Che Guevara. Snarare lite lagom försiktig än revolutionär, men det hindrar inte att jag vill förändra, påverka och göra skillnad. Tanken slår mig när det börjar dra ihop sig till ännu en minnesdag över revolutionen i Nicaragua den 19 juli 1979.
Som av en slump läser jag en biografi över The Clash. Det var de som tog mig ut i världen och fick mig att upptäcka alla orättvisor, rasismen och – inte minst – imperialismen. Och så spelade de in det där trippelalbumet Sandinista. Då hade jag inte en aning om vad sandinism var för något, men inspirerad av rockmusiken lärde jag mig snart allt mer om ett modigt folk som stod upp mot en diktator och en supermakt och lyckades vinna sin frihet.
Jag har för mig att det lilla centralamerikanska landet hade tre miljoner invånare på den tiden. Inte mycket och det gjorde det hela än mer imponerande.
Mellan 1936 och 1979 styrde klanen Somoza Nicaragua som vore det deras egen trädgård och med USA:s goda minne. President Roosevelt uttryckte med all önskvärd tydlighet hur det förhöll sig när han sa: ”Somoza är kanske en skitstövel, men han är vår skitstövel.”
Grunden till sin makt lade man när nationalgardet 1934, på order av just Anastasio Somoza, mördade Augusto César Sandino som med sin kamp mot USA:s dominans i landet var den som sådde det frö som ledde till bildandet av sandiniströrelsen, FSLN, 1964 med Carlos Fonseca som den förste ledaren.
Själv läste jag på. Alltmer fascinerad av Davids kamp mot Goliat. På universitetet skrev jag en C-uppsats om Nicaraguas möjligheter till självständighet under 1900-talet. På den skola i Lund där jag, så småningom, fick jobb som elevassistent var jag med och startade ett projekt som stödde en skola i staden León som var Lunds vänort. Jag var med och packade containrar med hjälpsändningar och på lördagar stod jag på torget och sålde solidaritetsbananer och skramlade med insamlingsbössor till förmån för folket i Nicaragua.
Det var en tid full av hopp och jag levde med känslan av att vi var många. I och med att jag blev en del av solidaritetsrörelsen för Nicaragua lärde jag också känna en hel del chilenare i exil och fick på allvar upp ögonen för Pinochets diktatur.
Jag drömde förstås om att åka till Nicaragua och 1988 kom jag dit för första gången. Tillsammans med min dåvarande flickvän anlände jag norrifrån och reste genom inbördeskrigets Guatemala via Honduras. Vid gränsen till Nicaragua upphörde allt vad transporter hette och vi blev tvungna att lifta för att ta oss vidare in i ett land som slutat fungera.
Nu hade Ronald Reagan blivit president (1981) och jag lärde mig snabbt vad propagandan kan göra med sanningen. Allting som sandinisterna företog sig var, enligt Reagan, ett led i Sovjetunionens försöka att infiltrera det Centralamerika som ansetts som USA:s egen lilla bakgård alltsedan Monroedoktrinen utfärdades 1823 och innebar att Europa skulle hålla sig borta från Amerika.
Pengar som skulle gått till skolor, jordbruk och sjukvård fick nu läggas på upprustning av militären för att kunna försvara sig mot contras, som var USA-finansierade militärer som byggts upp kring den förre diktatorn Somozas nationalgarde. Frihetskämpar, kallade Reagan dem som några år tidigare varit med och brutalt förtryckt sitt folk.
Ja, det var där Nicaragua befann sig när jag anlände för drygt tre decennier sedan. Landet leddes av Daniel Ortega som också är president i dag. 1988 var han folkets man och än i dag är jag övertygad om att han kom till makten med avsikten att göra något gott för sitt land.
Lika säker är jag tyvärr också på att han i dag är beviset för att makt korrumperar, när jag ser hur han gjort sin fru till vicepresident, låtit andra släktingar få viktiga poster och lierat sig med den katolska kyrka han och sandinisterna en gång bekämpade bara för att få behålla makten.
Nu har det gått 41 år sedan hoppet tändes och sandinisterna förklarade Nicaragua fritt från Somoza och fritt från USA. Fortfarande kan jag inte låta bli att fundera över vad som skulle ha hänt om någon annan än Ronald Reagan blivit USA:s president strax efter det att sandinisterna tagit makten i juli 1979. Hur skulle det ha blivit om Nicaragua fått fortsätta sina satsningar på att lära människor läsa, bygga upp sjukvården och fördela jorden rättvist? Tyvärr får vi aldrig veta det, eftersom en skräckslagen omvärld inte ens gav dem chansen att misslyckas.
En annan sak som jag också tänker på, och det alldeles oavsett om det handlar om Nicaragua eller Kuba, är varför man så sällan pratar om de av USA och Europa accepterade diktaturerna – i Kuba var det Fulgencio Batista som styrde fram tills Fidel Castro och de andra tog över – som existerade innan revolutionerna. Det är som blundade man för sin egen underlåtenhet att göra något åt de övergrepp och orättvisor som existerade då och istället döljer det med att kritisera revolutionens alla fel och brister.
När jag slår igen boken om The Clash grubblar jag en stund över var hoppet finns i dag. Existerar det något av den glöd som jag och många med mig kände för 40 år sedan? Kanske miljörörelsen, tänker jag sedan. Alla som kämpar för naturen. Också där är det en Davids kamp mot Goliat och ständiga försök att få sanningen att segra över kommersialismens propaganda.
Och hur ska man bära sig åt för att förändra världen? Karl-Bertil Jonsson eller Che Guevara? Kanske en kombination av både, ackompanjerade av kloka ord från Martin Luther King: ”I medlen finns målen”. Och det är där jag landar. Hot, hat och våld fungerar inte. Det gör däremot lyssnande, kärlek, rättvisa och omtanke. En punkhippie?
