När jag växte upp hade vi ingen särskilt föreställning om slampor. Vi såg i alla fall inte ner på tjejer som var intresserade av sex. Tvärtom. Vi som var unga på sjuttiotalet utsattes för en dittills historiskt unik kampanj för människors rätt till sin sexualitet. Det gick snabbt.

Ena dagen stod det i biologiboken att homosexualitet var en psykisk sjukdom, precis som nekrofili, nästa dag satt vi rodnande i gruppdiskussioner med en kvinna från RFSU, och även om bög- och flatnojan satt i, även om många sexuella handlingar fortfarande sågs som sjuka, så såg i alla fall jag och mina vänner en kåt tjej som något enbart positivt. Självklart fanns det massor av förtryckande patriarkalt skit då som nu, men något horsnack förekom inte.

Men slampa?

Är det något att vara? Det är ju i grunden ett väldigt fult ord. Nedlusat med patriarkalt förakt, nästan lika illa som ”hagga”. Ett ord som utgår från patriarkala värderingar. Ett ord som helt och hållet fokuserar på kvinnors sexualitet och på att inskränka dess räckvidd.

Författarna definierar en slampa som:

”en person som oavsett kön, uttrycker sin sexualitet öppet och som har den radikala åsikten att sex är skönt och njutning är bra för alla”.

Det har ju gått sisådär med den omdefinitionen. Första upplagan av boken kom ut 1997 och metoo visade med all önskvärd tydlighet att det inte blivit särskilt mycket bättre i många sammanhang, också i världens mest jämställda land.

Inte heller är väl åsikten att sex är skönt en särskilt radikal åsikt? Inte i vår kulturkrets, väl?

Dessa tankar lade sig mellan mig och boken när jag läste den på engelska och kommer till mig igen när den finns på svenska. Bortsett från det är det en alldeles lysande bok. Inget litterärt eller vetenskapligt mästerverk, snarare en enkel handledning för den som vill förändra sitt sätt att bygga relationer och för den som vill förstå de där konstiga poly-människorna.

Egentligen är de ju inte särskilt konstiga. Om jag för en stund får byta namn på boken till Den etniska slampan, och gör en historisk och kulturell utflykt, blir det snart ganska tydligt att den heterosexuella tvåsamheten inte är någon naturgiven princip. Marind anim hette ett litet folk som levde på Nya Guinea. Där bodde männen i ett hus och kvinnor och barn i ett annat. Den manliga sexualiteten sågs som den fina, den upphöjda, man använde till och med sperma som dekoration när det skulle vara särskilt fint.

I delar av Tibet finns fortfarande sedvänjan att kvinnor kan gifta sig med två eller flera bröder. Och de flesta vet att det inte är ovanligt att män gifter sig med flera kvinnor överallt på jorden. I själva verket visar sig det monogama förhållandet vara rätt ovanligt som princip. I de 1 231 samhällen som man går igenom i Ethnographic atlas (1980) var bara 186 rent monogama samhällen. 453 accepterade att män hade flera relationer med kvinnor, i 588 var det vanligt och i enbart 4 hittade man polyandri, att kvinnor kan ha nära relationer och gifta sig med flera män.

Det är med andra ord egentligen den rent monogama relationen som är avvikelsen. Men det är också viktigt att inse att de polygama inslagen och kulturerna nästan uteslutande handlar om att män ska ha fler kvinnor. Dessutom handlar de ofta främst inte om kärlek och njutning, utan om att skaffa arbetskraft till den utvidgade familjegruppen eller att skapa allianser mellan släkter.

Men det finns också många kulturer som ställer sexualitet och kärlek i centrum. Det finns en välspridd myt om att förälskelse och kärlek är en uppfinning från vår tid. Den stora skillnaden ligger istället i idén om individen och dess rätt till sin kropp och sina känslor. Det liberala väst skapade förutsättningen för att både kvinnor och män ska ha rätten att slippa giftas bort, behandlas som sexleksaker av rika, mäktiga män eller leva sitt liv som underordnade varelser som inte anses ha vare sig sexdrift eller en själ.

Polyamorositet behöver alltså inte betyda varken frihet eller ofrihet. Och det är därför jag gillar Den etiska slampan så mycket, trots att jag själv, som hängivet monogam, ofta får lite ont i magen av tanken på att ha kärleksrelationer med mer en än människa i taget. Den erbjuder ett moraliskt ramverk för den som känner sig instängd i en relationsform som har dominerat vår kulturkrets under lång tid och som haft helt andra syften än att befria folk känslomässigt och sexuellt.

Det är en av de mest accepterande och toleranta böcker jag vet. Och på så sätt ännu viktigare. Den kan nämligen fungera som en övning i tolerans för oss som lever rätt oreflekterat och inte så sällan självgott i en självklart monogam värld. Jag är inte bättre. Jag tror inte att barn som växer upp med flera vuxna nära sig tar skada. Tvärtom. Jag har inga moraliska invändningar. Tvärtom tycker jag att det är en självklar rättighet för vuxna människor att de ska få ha de relationer de vill. Men jag hade länge känslan av att poly-folket inte riktigt var mogna för en ”riktig” relation och iakttog roat hur mina vänner som levt som poly plötsligt blev extremt monogama när de hittade den rätta.

En fördom naturligtvis. Som botades effektivt när jag läste originalet på engelska. Och om det nu var så som jag trodde, vad skulle problemet vara? Vår moderna seriella monogami betyder ju att vi ingår i olika relationsformer beroende på var i livet vi är. Steget till polyamorositet är egentligen inte så långt och framför allt ger boken alla en möjlighet att bete sig lite sjystare. I praktiken beter oss många av oss som om vi vore polyamorösa, åtminstone tidvis, och med Den etiska slampan blir det möjligt att göra det med lite mer värdighet.

Den är inte bara en handbok med trevliga, men lite skrämmande, övningar, den är framför allt en stridsskrift för rätten till vår sexualitet. Om alla människors rätt till njutning. En idé som kommer från feministiskt håll och det är kanske ingen slump att de flesta jag känner som lever polyamoröst också ofta är politiskt medvetna. Och nej, ingen av dem gnäller på min livsstil.

Det amerikanska originalet är språkligt rätt tråkig. Välskriven, men torr. Men när jag jämför originalet med Annelie Axéns översättning ser jag att hon har lyckats att behålla tonfall och budskap intakt, samtidigt som hon har gett mer liv åt texten, lagt till en lagom mängd språklig lyster. Det gör översättningen lättare att ta till sig och hela läsupplevelsen trevligare.

Men en sak kvarstår. Jag har fortfarande, och av fler skäl, extremt svårt för ordet slampa.