– Metan är den växthusgas som växer snabbast av alla. Om man jämför med tiden innan den industriella revolutionen så har halten i atmosfären nästan tredubblats, från 0,7 ppm till 2 ppm, säger David Bastviken, professor vid institutionen för miljöförändring vid Linköpings universitet.

Han är en av de över 90 forskare från runtom i världen som varit med och gjort en uppdaterad översikt av hur metanutsläppen ser ut i världen. Studien publicerades idag i tidskrifterna Environmental research letters och Earth system science data och beskriver hur metanutsläppen under det senaste uppmätta året, 2017, har ökat med 9 procent jämfört med referensperioden 2000 – 2006, då metanhalten låg på en relativt oförändrad nivå. Men trots det omfattande arbetet finns det många osäkerheter när det gäller metan.

– Metanet brukar öka oregelbundet, till skillnad från koldioxiden som ökar på ett rakare sätt. Och vi vet inte riktigt vilka mekanismer som reglerar det här, säger David Bastviken.

Dessutom menar han att det fortfarande inte finns tillräckligt bra mätprogram vid markytan för att kunna studera hur metanets flöden ser ut i detalj.

– Vi börjar få bättre satellitprogram så vi kan se de större flödena, men det ger en ofullständig bild. Vi behöver kunna sortera ut bättre hur flödena regleras, säger han.

Metan är den växhusgas som efter koldioxid har störst inverkan på klimatet. Även om mängderna är mindre så har den en uppvärmande effekt som är 28 gånger större, sett i ett 100-årsperspektiv. Samtidigt är metan inte alls lika långlivad som koldioxid, utan finns bara kvar i atmosfären i 10 år. Detta gör att en minskning av metanutsläpp får en mycket snabbare effekt än när man minskar koldioxidutsläppen.

Mänsklig aktivitet beräknas stå för omkring 60 procent av de totala utsläppen av metan. Om kring 60 procent av dem står jordbruksaktiviteter och avfallshantering för, medan resterande är utsläpp kommer från industrin, till exempel vid tillverkning av olja, gas och kol. (Se faktaruta för mer detaljer.)

De tropiska regionerna står för den största delen av ökningen: 60 procent. Resten tillskrivs till mellan- eller nordliga latituder. Men metanutsläpp från de boreala områdena, där bland annat Sibirien ingår, har inte ökat signifikant.

– Området tillhör inte de stora källorna än så länge, och vi ska vara glada så länge det går långsammare än befarat, säger David Bastviken.

Det är ett stort orosmoln inom forskningen att den globala uppvärminingen ska leda till att de naturliga metanutsläppen börjar öka och därigenom förstärker klimateffekterna.

– Industriutsläpp kan samhället styra över och även jordbruket och avfallshantering i viss mån, men de naturliga processerna är svårare att styra.

David Bastviken förtydligar att det även på detta område finns osäkerheter. Om permafrosten tinar långsamt så kan de metanoxiderande bakterier som finns naturligt vid ytan fungera som ett naturligt filter som förbrukar en del av metanutsläppet.

– Sipprar det långsamt så hinner bakterierna äta mer på vägen. Men om marken istället börjar kollapsa bildas det så kallade termokarstsjöar, små grunda sjöar där metanet kan bubbla upp. I dagsläget vet vi inte riktigt hur det kommer att utvecklas, säger han.

Hur sommarens värmebölja och bränder i Sibirien kan ha påverkat metanutsläppen vet man ännu inte.

– Det ska bli intressant att se om satelliterna kan fånga upp några större förändringar. Det krävs att det sker på en tillräckligt stor yta.

Men slutsatsen som studien för fram är att utsläppen av såväl koldioxid som metan måste minska för att vi ska kunna nå målen i Parisavtalet. Med den utsläppstakt som sker just nu är vi på väg mot en uppvärmning på 3-4 grader vid seklets slut.

– Vi kan inte titta på en sak i taget, det behövs utsläppsminskningar på alla områden, säger David Bastviken.