Vattnet i kranen var iskallt redan från början. Jonatan behövde inte vänta. Han fyllde en plastmugg till bredden och drack girigt. Så girigt att tänderna värkte. Inte lätt att få tag på en bra tandläkare ute i diasporan. Inte lätt att få tag på en tandläkare överhuvudtaget. Ilningarna gick snabbt över och han lämnade toaletten efter att ha sett sig snabbt i spegeln. Han levde ett liv utan speglar för det mesta. Han såg sin återspegling i dammen ibland. En del extra lyckade pärlor kunde ibland vara små speglar som verkar fånga in en del av verkligheten och avbilda den som en liten, liten plats mitt i en droppe vatten. Det hade gått så långt att han inte hade någon särskild relation till personen han såg i spegeln. Antagligen hade människor känt så långt efter att vi först började med speglar. Som när en katt först kollar på baksidan av spegeln för att inte bli lurad. Nåt skumt är det. Hela världen bakvänd och platt, men ändå lika stor som verkligheten utanför. Jonatan drabbades ofta av overklighetskänslor framför spegeln som tonåring.

Det är ingen ovanlighet att tonåringar upplever sådana känslor. De är ju kliniskt sett galna. Barnhjärnan ska byggas om till vuxenhjärna och resultatet blir att en massa sladdar dras hit och dit i en härva som aldrig verkar vilja redas ut. Men nånstans på vägen mot trettio ligger allt på sin plats. På sin trista, instängda plats. Vattenkammade nerver. Slavnerver. Jonatan insåg att han var på väg att hetsa upp sig mer än nödvändigt. Svindeln var på väg. Ända sedan han var liten hade han då och då drabbats av den sugande, svindlande känslan inför att falla ner i en oändligt djup malström.

Det låg många generationer mellan honom och de första femhundra  och det är osannolikt att upplevelsen av att falla ner i den förra dammen på jorden skulle ha fortplantat sig under dussintals generationer människor. Antagligen var det bara nån sorts existensiell ångest. Barnets skräckfyllda uppvaknande i en skrämmande och obegriplig värld. Nog grumsat, tänkte han, drog ett par djupa andetag och befann sig för några sekunder på en skogsstig i fantasin. Barfota kände han stigens alla knöligheter. Solen värmde hans ansikte. Han hade inget att frukta. Inget att stå till svars för. Inte ens sin existens.

Han skrattade till medan han korsade hallen bort mot bibliotekariens skrivbord. Difton sågs inte till. Dimma ville inte avslöja något om var han kunde vara. Om hon nu visste något om det, hade hon tillagt. Vilket hon alldeles säkert gjorde. Visslare var inte bara dåliga på att inte avslöja hemligheter. De var ännu sämre på att inte visa att de hade en hemlighet som de så innerligt gärna ville avslöja.

Dimma verkade tro att det var lättare att inte avslöja något om hon höll andan i perioder. Efter att hon hållit andan fyra gånger i rad och till slut började bli grön – visslarna blev gröna när en människa skulle bli blå – omväxlande med svart – de blev svarta när en människa skulle rodna – satte Jonatan stopp genom att banka lite lagom strängt i bordet.

– Du behöver inte berätta något. Jag är inte intresserad. Difton är en självständig, om än galen, person. Och jag är inte här för att vara hans barnvakt. Jag är här för att leta efter profetian.

– Jo, ja, ja. Jo. Jonatans ointresse för hennes hemlighet verkade ha fått hennes hjärna att spinna loss helt. Nu var det inte så farligt länge om hon skulle avslöja hemligheten. Men kanske var det Jonatans sätt att lura av henne den? Hon vägde det ena bisarra argumentet för den ena och den andra teorin tills hon hamnade i ett tillstånd liknande Jonatans. Hon struntade i vilket och började rota runt i en låda med kort hon hade hämtat medan Jonatan var på toaletten.

– Profetiigare profetior var det. Inte helt lätt, sa hon. De katalogiseras inte direkt efter en skala. Nio på profetiaskalan. Pling! Eller plong. Som sån rund grej. En sexa. Bu! Bu! Du kan inte komma och påstå att …

Hon tystnade. Höll andan. Den här gången var det inte för att hålla på en hemlighet, visste Jonatan. Han hade inte bråttom. Fick inte ha bråttom. Hennes hjärna jobbade. Och det verkade gå åt rätt håll. Trots visslarnas intensiva galenskap kunde de då och då hyperfokusera. Ibland förvånansvärt djupt och länge. Ofta var det strunt som kom ut ur deras munnar efteråt, men inte helt sällan var det rätt bra idéer och tankar. Ismadurgor Finster kom på sin teori om hur allt egentligen är bollar – klot, parabler och i något slags reducerad bemärkelse cirklar, de är bilder av bollar, menade Finster. Det är en av de intensivast omhuldade föreställningarna bland visslare.

– Varför är det så svårt att hitta? Ska profetior hålla på och gömma sig? Kan de gömma sig? Har någon annan gömt dem? Vem? Varför? 
Hon började vissla en sorglig melodi.

– Du ska inte leta.

Jonatan tittade upp. Dimmas ögon var spända i hans panna. Som om hon hade lärt sig det som ett knep när man umgås med folk som vill ha ögonkontakt.

– Om profetian verkligen är sann och om det är meningen att du ska hitta den så ska du inte behöva leta och om den är sann och du inte ska hitta den så är det flängt att slösa tid och energi på att leta efter det som som du inte ändå kommer att kunna hitta och det vore rätt konstigt kanske och till slut och sist om profetian är falsk så spelar det ingen roll heller om du letar för du blir blåst likafullt och fast och obönhöljligt i alla fall och fastlagt.

Imponerande. Hon hade lyckats hålla sin pidjin hyggligt korrekt även om det slutade med en krasch. Den här kvinnan skulle kunna vara till stor nytta för både visslarna och dem som levde i deras närhet. För dem som levde lite längre bort också.

– Det är logiskt, instämde Jonatan. Men om profetian är sann och går att hitta och jag inte letar, då?

Dimma såg ut att fundera och lyste sen snabbt upp.

– Ja, men leta då. Men inte så noga. Jag vet inte. Jag tänkte bara.

– Nej, du har nog rätt. Det stämmer med mäster Davis tankar.

– Davis?

– En musiker. På jorden.

Dimma glömde genast bort tankarna på den berömmelse som skulle drabba henne när det kom fram att det var hon som löste mysteriet med profetian. Den stora, mystiska och helt sanna profetian.

– Åh, vad spelade han? Krautofon? Dismarl? Nej, elektrisk symfot? Elvasträngad. Med extrahorn i bälgen.

Det krävdes enorm ansträngning att inte börja skratta. Dels ville Jonatan inte störa andra besökare i biblioteket, dels var risken att han skulle såra den gudomliga Dimma med hennes fantastiska intellekt.

– Är du på något sätt något annat än visslare?

Dimma stirrade på honom. Med intresse insåg han.

– Jag växte upp i en människofamilj. De hittade mina föräldrar döda efter ett blixtnedslag, eller om det var ett experiment som gick fel. Det skedde märkligt nog på Guldskimrande trädet. Du vet. Planeten. Töntigt namn. Trist ställe. Jag höll på att bli galen. Ingen hajade hur de hamnat där. Inte mina nya, mina gamla. Döda. Föräldrar. Det finns inget som heter symfot. He he. Inte elektrisk heller. Så vad spelade han?

Jonatan fick mödosamt förklara vad en trumpet var. Eller en kornett. Han brydde sig inte om skillnaden. Det var väl antalet ventiler? Men det behövde inte Dimma veta. Det räckte med grunddragen. Hon verkade enormt intresserad.

– Och man gör pruttljud med munnen? Hon fnissade till.

– Ja. Typ.

– Förlåt. Jag fattar bara inte hur det kan bli musik.

– Det kan ärligt talat inte jag heller, medgav Jonatan. Men glöm det. Det finns ingen jazz i yttre rymden, som någon av mina polare deklarerade efter en ovanligt märklig resa på svamp.

Han hann upp med ett finger för att stoppa henne innan hon hann nappa på ordet ”svamp”.

– Så jävla roligt ska vi inte ha det, sa han. Profetian? Var tror du att jag ska börja att inte leta? På krogen?

– Nä. He he. Varför inte här. Jag krokar upp dig maxat … jag kopplar in dig fullkontakt på, i, mot arkivet och så kan du jamsa runt efter eget, he he, om än, he he, litet och extremt konstigt format, he he he he he he he, huvud.

Jonatan tittade på den nöjt flinande visslaren. Hon var till syvende och sidst visslare. Vore underligt om alla skruvar var på plats. Alla hästar i korven.

– Det finns en skrift om konsten att inte leta. Den finns översatt till pidjin. Eller om du föredrar 5000 år gammal wuishibob.

Det sista ordet lät som en plötslig vindil. Det var sällan han hade hört så rent uttal av ordet. Ett språk som bara utnyttjade en smal, smal del av ljudspektrat, på ett sätt som fick det att låta som en viskning, löv som faller eller ljudet av tyg mot tyg.

Han nickade imponerat och sa några fraser på hackig wuishibob. Tydligen bra nog för att få Dimma att begripa. Hon svarade med det porlade lätet från kolsyra som lämnade vatten. ”Gott.”

Hon stod plötsligt framför disken. I höjd med Jonatans navel. Den höga stol hon suttit på hade fått honom att glömma hur liten hon egentligen var. Av medellängd med visslarmått. Vilket är rätt smått med mänskliga mått mätt. Mött? Han ryckte till. Började han tänka som en visslare? Antagligen lite grann.

Dimma sträckte ut en smal hand mot honom. Han la sin i hennes och lät sig artigt ledas genom en dörr och nedför en trappa. Rummet som bredde ut sig framför dem när de passerat ännu en dörr i slutet av trappan såg mest ut som en gammeldags frisersalong. Förutom att stolarna i den såg ut som inga stolar såg ut i en frisersalong på jorden. Inte konstigt. Biblioteket besöktes av rätt få människor. Bara han i själva verket.

– Den här borde funka, sa Dimma och pekade ut den stol som faktiskt såg minst ut som ett tortyrredskap. Hon letade fram en justerbar hjälm ur en låda och satte på hans huvud.

– Centralt nervsystem, eller hur? Jonatan nickade.

– Förhoppningsvis, sa han.

Dimma skrattade till.

– Intelligensnivå medel.

Hon skruvade på ett par rattar.

– Inget att skämmas för. Jag känner många lavar och mossor som ligger på den nivån. Och ett dött kvalster som hette Ringmuskel Bakdel Fjärt.

Hennes skrattkonvulsioner hindrade henne inte från att flinkt fästa några elektroder längs hans ryggrad.

– Klara färdiga gå, pep hon plötsligt och Jonatan sögs in i tunneln som ledde till arkivet och flög ut som en ärta ur en ärtbössa.

Så här skulle det väl egentligen inte gå till? Han studsade ett par gånger mellan arkivskåpen innan han landade på golvet i ett nystan.

Ett nystan.

Han skulle inte vara ett nystan.

Han hoppades att Dimma kunde höra honom. Han insåg snart att det inte behövdes. Han hade förvandlats till en hygglig bild av sig själv. Det var inte första gången han besökte arkivet, han hade kollat in det rätt mycket i början, mest för att återknyta kontakten med de berättelser från jorden som hade förmedlats muntligt generation till generation under några sekler innan någon kom på den geniala idén att skriva ner dem. Problemet var bara att minnen hinner bli rätt luddiga på några generationer och det mesta var svårbegripligt i bästa fall och ren nonsens för det mesta.

Han visste att arkivet visade sig på ett sätt som var begripligt och bekvämt för besökaren. Ville man se ett korallrev som representerade alla volymer i arkivet som små fiskar i olika färger så fick man det. Just nu ville Jonatan mest komma bort från den dammiga känslan bland arkivskåpen.