Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på aktivisten och författaren Naomi Kleins nya bok I lågor. Hela boken kommer gå som en följetong måndagar, onsdagar och fredagar på tidningensyre.se eller i Syreappen. I detta avsnitt fortsätter Naomi Klein att lista vad en seriös klimatagenda innebär.
3. SÄTT GRÄNSER FÖR FÖRETAGEN
En väsentlig del av den planering som måste göras rör en snabb omreglering av företagssektorn. Här kan stimulansåtgärder vara mycket effektiva: bidrag för förnybar energi och ansvarsfull odling, till exempel. Men vi måste också återgå till att förbjuda regelrätt farliga och destruktiva beteenden. Det betyder att vi måste ställa oss i vägen för företagen på en mängd fronter, från att tvinga fram strikt begränsning av den mängd koldioxid som de får släppa ut till att förbjuda nya kolkraftverk, reglera industriell köttdjursuppfödning, fasa ut utvinningen av smutsig energi (till att börja med, upphäva tillstånden för nya pipelines och andra infrastrukturprojekt som redan från start inbegriper utbyggnadsplaner).
Det är bara en ytterst liten del av befolkningen som betraktar varje begränsning av företagsmakt och konsumentval som något som leder raka vägen till den livegenskap som Hayek [den nyliberale ekonomen Friedrich von Hayek i boken Vägen till träldom, (sv. övers. Margareta Eklöf. ö.a) talade om – och det är ingen tillfällighet att det är just den delen av befolkningen som starkast förnekar klimatförändringarna.
4. OMLOKALISERA PRODUKTIONEN
Om det låter smått drastiskt att tvinga företagen att ta itu med klimatförändringarna genom strikt reglering är det för att det sedan 1980-talet råder en övertygelse om att myndigheternas roll består i att hålla sig ur vägen för företagssektorn, i synnerhet vad gäller internationell handel.
Frihandelns katastrofala konsekvenser för tillverkningsindustrin, de lokala företagen och jordbruket är välkända. Men kanske är det atmosfären som tagit mest stryk. Lastfartygen, jumbojetplanen och de tunga långtradarna som forslar råvaror och färdiga produkter över hela jordklotet slukar fossilbränsle och spyr ut växthusgaser. Och de billiga varor som produceras – gjorda för att ersättas, nästan aldrig för att lagas konsumerar ofantliga mängder andra, icke-förnybara naturtillgångar samtidigt som de producerar långt mer avfall än vad som kan absorberas utan risk.
Den här modellen är i själva verket så slösaktig att den många gånger om upphäver de modesta vinster som har skapats genom att begränsa utsläppen. Ett exempel på detta finns i en studie som nyligen publicerades i Proceedings of the National Academy of Sciences om utsläppen från de industriländer som undertecknade Kyotoavtalet. Ett av skälen till att deras utsläpp faktiskt hade stabiliserats var att den internationella handeln hade tillåtit dessa länder att flytta sin smutsiga produktion till länder som Kina.
Forskarnas slutsats var att ökningen av utsläpp på grund av varor producerade i utvecklingsländer men konsumerade i industriländer var sex gånger större än dessa länders utsläppsminskning. I en ekonomi som är organiserad för att respektera naturliga gränser skulle användningen av energiintensiva fjärrtransportmedel behöva ransoneras – reserveras för de fall då varor inte kan produceras lokalt eller där den lokala produktionen är mer koldioxidintensiv. (Det är exempelvis ofta mer energiintensivt att odla mat i växthus i USA:s kalla delar än att odla den i södern och transportera via Light rail-tåg.)
Klimatförändringarna kräver inte att handeln måste upphöra. Det de kräver är däremot en översyn av den hänsynslösa form av »frihandel« som styr över alla bilaterala handelsavtal och Världshandelsorganisationen WTO. Om detta görs med eftertanke och omsorg väntar fler goda nyheter – för arbetslösa, för jordbrukare som inte kan konkurrera med billiga importvaror, för samhällen som har sett sin tillverkningsindustri flytta utomlands och småföretagen ersättas av gigantiska kedjor. Men den utmaning som detta innebär för det kapitalistiska projektet bör inte undervärderas: den representerar en helomvändning av en trettioårig trend att avlägsna varje som helst hinder för företagens makt.
5. TA DÖD PÅ SHOPPINGKULTEN
De senaste trettio åren av frihandel, avreglering och privatisering var inte bara resultatet av giriga människor som ville ha större företagsvinster. De var också en reaktion på 1970-talets »stagflation«, som skapade starkt tryck att finna nya vägar till snabb ekonomisk tillväxt. Hotet var verkligt: i vår nuvarande ekonomiska modell innebär en produktionsnedgång per definition en kris – en lågkonjunktur eller, om den är tillräckligt djupgående, en depression, med all den desperation och alla de umbäranden som det medför.
Detta krav på tillväxt är skälet till att konventionella ekonomer nästan alltid närmar sig klimatkrisen med följande fråga: Hur kan vi minska utsläppen samtidigt som vi upprätthåller en stadig ökning av BNP? Det vanliga svaret är »frikoppling« från fysiska resurser, tanken att förnybar energi och större effektivitet kommer tillåta oss att skilja den ekonomiska tillväxten från dess inverkan på miljön. Och förespråkare av »grön tillväxt«, som Thomas Friedman, berättar för oss att processen att utveckla ny grön teknik och implementering av grön infrastruktur kan leda till ett enormt ekonomiskt uppsving, få BNP att skjuta i höjden och generera de tillgångar som krävs för att »göra Amerika friskare, rikare, mer innovativt, mer produktivt och mer säkert.«
Men det är här som det blir komplicerat. Det finns alltmer ekonomisk forskning kring konflikten mellan ohejdad ekonomisk tillväxt och en sund klimatlagstiftning, ledd av Herman Daly, forskare inom ekologisk ekonomi vid University of Maryland, Peter Victor vid York University, Tim Jackson vid University of Surrey och Gus Speth, sakkunnig inom miljörätt och lagstiftning.
De ifrågasätter starkt att det är möjligt för industriländerna att uppnå den väsentliga utsläppsminskning som vetenskapen kräver [att nå målet netto noll innan 2050] samtidigt som den ekonomiska tillväxten ökar, om så bara i dagens långsamma takt. Victors och Jacksons argument är att högre energieffektivitet inte kan hålla jämna steg med tillväxten, delvis för att högre energieffektivitet nästan alltid medför högre konsumtion, vilket minskar eller till och med upphäver vinsterna (vilket ofta kallas »Jevons paradox”).
Och så länge besparingarna som är resultatet av en högre energi- och materialeffektivitet bara plöjs ned i en vidare exponentiell expandering av ekonomin kommer minskningen av de totala utsläppen omintetgöras. Som Jackson argumenterar i Välfärd utan tillväxt (sv. övers. Stefan Lindgren): »De som förespråkar frikoppling som en utväg ur tillväxtens dilemma måste ta en närmare titt på historiska data – och på tillväxtens grundläggande matematik.«
I slutändan handlar det om att en ekologisk kris med ursprung i överkonsumtionen av naturtillgångar måste hanteras inte bara genom att förbättra effektiviteten i våra ekonomiska system, utan också genom att minska mängden materiella ting som konsumeras av de tjugo procenten rikaste människorna på jorden. Ändå utgör detta en förbjuden tanke för de storföretag som dominerar den globala ekonomin, och som kontrolleras av de självsvåldiga investerare som kräver större och större vinster för varje år som går. Vi är därför fångna i det ohållbara dilemma som går ut på att, som Jackson uttrycker det, antingen »skrota systemet eller spränga planeten«.
Utvägen ligger i att bejaka en genomtänkt omställning till ett annat ekonomiskt paradigm som tar alla de verktyg som diskuterats ovan i bruk. Ökad konsumtion måste reserveras för de människor världen över som fortfarande kämpar för att ta sig ur fattigdom. I industriländerna skulle emellertid de sektorer som inte styrs av driften efter ökad årlig vinst (den offentliga sektorn, kooperativen, småföretagen, icke vinstdrivande företag) få ett ökat verksamhetsutrymme i den allmänna ekonomin, liksom de sektorer som innebär mycket liten miljöpåverkan men har enorm betydelse för välfärden (som undervisning, vårdyrken och fritidsaktiviteter).
På så vis skulle mängder av jobb kunna skapas. Men företagssektorn, med dess strukturella krav på ökad försäljning och vinst, skulle tvingas minska, i synnerhet inom de områden vars förmögenhet bygger på utvinning av naturtillgångar.
Så när Heartlandanhängarna reagerar på rönen om mänskligt skapade klimatförändringar som om själva kapitalismen var hotad är det inte för att de är paranoida. Det är för att de är uppmärksamma.
Ordfront förlag 2020
