En leverans med tapeter och heltäckande mattor kommer, precis när Marianne försöker bekanta sig med Stella. När allt är uppburet till verandan och hon står och pratar med lastbilschauffören hörs underliga ljud uppifrån huset. När hon blir ensam igen har de underliga ljuden slutat. Istället är det alldeles tyst, och var är alla?
Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början
Stella passade på att leta igenom huset när Marianne gick ut för att ta emot leveransen. Hon tog ett par färgfläckiga byxor som hängde på trappstegen, bredde en macka i köket, hällde upp ett glas juice och stoppade en brödkniv innanför byxlinningen. Genom fönstret såg hon Marianne och killarna med lastbilen bära upp lådor, hinkar och rullar med heltäckningsmattor.
Hon smög uppför trappan och öppnade den närmaste dörren. Det låg två personer där och sov. Ante var den ena, den andra var Canberra. Vad Canberra gjorde här, eller Freddy, förstod hon inte, men hon brydde sig inte heller. Ida var den hon ville åt, det måste ha varit hon som hade skickat iväg henne ännu längre bakåt i tiden. När hon var medvetslös. Hon trodde väl hon skulle komma undan, men hon skulle få se.
Camilla sov i ett rum, men Ida hittade hon inte, så hon smög sig in till Ante och Canberra och hittade tidsmaskinen, det var lätt, Ante hade bara slängt in den under sängen. Hon lät den ligga medan hon väckte Camilla och frågade efter Ida. Camilla försökte snacka bort henne, ”du behöver vila” och ”allt blir bra” och ”vi återvänder i dag”, som om hon hade rätt att tjafsa med en harmonibrigadists ingripande. Men här var det Stella som hade kommandot. Om hennes ben kändes skakiga var det inget Camilla hade att göra med.
– Ja, vi åker i dag. Var är Ida? sa Stella.
– Sluta, Stella, sa Camilla sömnigt. Du behöver ingen kniv.
– Hoppas det stämmer, sa Stella. Nu ska du göra som jag säger. Visa mig först var Ida är.
Camilla lydde, hon visste inte vad en Stella ur balans kunde ta sig till. Kunde hon ta lilla Harriet som gisslan så … Hon klädde på sig och gick före Stella ut ur rummet med brödknivens spets petande i ryggraden, medan tankarna spann runt, runt. När hon kom fram till Antes och Canberras rum bankade hon hårt i dörren.
– Vad gör du? väste Stella.
– Väcker dem, vi ska ju iväg, sa Camilla så oberört hon kunde.
– När jag säger till. Inte nu, sa Stella.
Canberra slängde upp dörren och knivspetsen alldeles för nära Camillas rygg var det första han såg. Han drog in Stella i rummet innan hon hann reagera.
– Jag håller i henne, spring! ropade han.
Och Camilla sprang.
I gäststugan hade Ida vaknat, först av lastbilen som stannade nere vid grinden, sen av dunsar och skrik från stora huset. Stella, tänkte hon, vi skulle ha hållit koll på henne, vad tänkte vi på? Hon klättrade ur den säckande tältsängen, klädde på sig i all hast och öppnade dörren.
– Camilla! Vad är det där? Är det Stella som håller på?
Camilla stannade och flåsade andfått.
– Det är Stella. Hon skulle inte behöva bråka, vi ska ju hem i dag. Men hon lyssnar inte. Hon hotade mig … med en kniv … och nu håller Canberra och Ante i henne där inne.
Ida suckade och sträckte på ryggen åt några olika håll. Några nätter i en säckig tältsäng var ingen bra idé. Men Stella, alltså.
– Okej. Men ni ska ju ändå dit, kan du inte bara låta henne hållas?
– Det verkar som om hon vill ha oss med sig som fångar. Jag är ledsen, det är inte så här Harmonibrigaderna ska arbeta, inte alls.
Dunsarna och skriken tystnade. Ida föreslog att de skulle gå upp och se vad som hände och Camilla nickade. När de kom in i rummet satt Ante på sin säng och skruvade ihop Timebanditen. Canberra satt bredvid Stella och höll blicken på henne hela tiden, som någon som badar med en krokodil. Och Stella såg ganska spak ut.
– Så, sa Ante, nu har jag ställt in tiden och lagat audiosensorn. Vi borde hamna rätt i tiden nu.
– Inte direkt till mötet, väl? sa Camilla. Jag skulle helst vilka ha lite frukost först och fräscha upp mig lite.
– Det ordnar sig, sa Ante. Jag lovar att du inte ska komma oförberedd till mötet.
– Ni två ska också med, sa Stella och pekade på Ida och Ante.
Ida skulle precis protestera när Ante tittade på henne och sa att han lovade att det inte var någon fara och att det var enda sättet. Sen sa han att de just på grund av audiosensorn måste utgå från marknivå och att gäststugan skulle passa bra. Han skulle bara ner och kolla en sak först.
– Så tar jag hand om tidsmaskinen, sa Stella med svag men bestämd röst.
– Bra, sa Ante och gav henne den. Men var försiktig.
Ida tänkte att Stella höll den röda synten som en sköld, som något som skulle skydda henne mot omvärlden. Men hon visste inte ens hur den fungerade, hon hade aldrig använt den medvetet.
Varför sa Ante att ”enda sättet” var att hon följde med? Hon skulle ju inte till 2300-talet, de var överens om det, Camilla hade … men han kunde förstås inte prata om vad han tänkte när Stella hörde. Han hade en plan och hon fick lita på den. Genom fönstret såg hon honom lufsa genom trädgården och gå in i gäststugan. ”Kolla en sak.”
Camilla frågade Stella vad hon hade tänkt, vart de skulle, vad som var planen, och Stella svarade att de bara skulle göra som hon sa. Ida höll ögonen på stugan. Ingenting hände, det kanske gick minuter och kanske sekunder och hon undrade om de skulle hamna i ännu ett fuktigt skogsområde, långt från allt och alla, och om någon hade tänkt på det. Det hade varit så mycket lättare att tänka om hon hade hunnit äta frukost eller åtminstone fått en kopp kaffe.
Sen vinkade Ante, en kom-hit-vinkning.
– Vi ska komma nu, sa Ida.
Stella vände sig om och tittade ner.
– Då går vi, sa hon.
Ante satt på sängen när de kom in i gäststugan. Han sa inget, bara nickade när de kom in. De fick knappt plats, så de radade upp sig i de två tältsängarna, utom Stella som stod vid dörren och höll uppsikt över dem. Hon såg lite nervig ut, tänkte Ida.
– Så, du får tala om hur jag ska göra, beordrade hon Ante.
– Tryck på knappen till vänster ovanför tangenterna, sa Ante.
Stella tryckte, och efter en stund hördes melodislingan. Så vacker den var.
– När melodin hörs är det klart för transfer, sa Ante. Öppna den fyrkantiga luckan bredvid knappen. Lägg sedan era fingertoppar mot plattan. Om det finns något här inne som ni vill ha med er får ni hålla i det.
Ida sträckte sig efter sin rygga och Stella försökte lägga fingertoppen mot den blanka plattan medan hon stod upp och höll i Timebanditen, men Ante sa till henne att vänta.
– Den som ska leda gruppen går sist, sa han. Annars har du ingen kontroll.
– Självklart, sa Stella.
Vibrationen blev starkare och starkare. Det sista Ida hörde av den här junidagen 1978 var hur lastbilen nere vid grinden startade, backade, vände och körde iväg. Sen försvann hon in i vibrationen.
