I förbifarten får jag reda på att Nattavaara, Margit Richerts och Thomas Engströms framtidsdystopi, nu finns som ljudbok. Jag bestämmer mig för att omedelbart ladda ned den till min biblioteks-app och börjar lyssna.

Det visar sig vara spännande, outsägligt deprimerande och alldeles för nära förestående i tid (bara trettio år eller så) för att jag ska kunna lyssna utan att vilja ta upp mobiltelefonen för att distrahera mig, så som jag så ofta gör när jag tycker att en film eller ett teveprogram rör upp för många obehagskänslor. Jag är vek, och Nattavaara är inget för känsliga själar.

Framtiden, den i fiktionen, är ett rent helvete och författarparet har verkligen valt att göra varenda möjlig väg framåt till den värsta möjliga. Miljön är åt helvete, ekonomin och elektroniken likaså. Bränslet är slut. Och maten. Och för att göra saken ännu värre så utspelar den sig i Sverige. Inte som vissa andra framtidsdystopier – i Australien (filmen Mad Max, i öknen utan bränsle men på behörigt avstånd) eller i USA (The Postman, ännu mer ogreppbart) utan här, i en del av Norrbotten. Eller Nordmark som det kallas, nu när det brutit sig loss från Sverige för att bilda en egen stat.

Samtidigt ska jag skriva ledartext. Det är alltid en tankenöt men det är ännu mer utmanande den här gången eftersom Google docs, det digitala verktyg som jag skriver i, ligger nere och överhuvudtaget inte går att använda. Jag kan inte logga in. Google menar att det inte ens vet vem jag är, och jag har under en knapp timme ingen möjlighet att komma åt mitt konto. Inte av några av mina konton, faktiskt, för jag har flera för olika syften, olika arbeten, olika åtaganden. Jag känner mig identitetslös och utelåst.

Under de 40 minuter som jag inte kommer åt mina digitala filer hinner jag skoja om undergången inför mina kollegor – hastigt får vi byta videosamtalstjänst för att kunna fortsätta med mötet (på distans) och jag hinner tänka, med stora bokstäver, inne i huvudet, VAD GÖR JAG OM JAG INTE KOMMER ÅT MINA KONTON NÅGONSIN IGEN! Jag blir lite kall, och tänker på Nattavaara där Sverige saknar bränsle och där man således inte heller har tillgång till digital teknik. 

Magnus Persson som recenserar Engströms och Richerts nattsvarta scenarion i SvD beskriver den som en ”oroväckande skildring av hur snabbt allt vi tagit för givet kan vändas upp och ned och förstöras”. Och jag håller med, det går på en minut för mig att måla upp en värld där jag inte har tillgång till mitt digitala levebröd och jag känner att jag måste motstå impulsen att genast lämna mötet för att gå och bunkra torrvaror, skaffa höns och köpa utsäde. 

Efter Googles korta men ändå kännbara globala haveri under måndagseftermiddagen kommenterar Erik Ryd på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, för HD/Sydsvenskan att ”hela samhället blivit mer och mer sårbart för den här typen av störningar och att vi på på samhällsnivå inte vet vilka beroenden vi har eller hur de ser ut” och om man är ”beroende av den här typen av tjänster så måste man göra sin hemläxa” och ha en plan B genom att se till att ens digitala information är tillgänglig på annat sätt. 

Just nu kan denna hemläxa för många (läs mig) upplevas som i stort sett omöjlig. Väsentliga delar av både företag och personlig och privat information ligger i det så kallade molnet, i en serverhall hos Google eller någon annan, och det känns oöverstigligt att göra säkerhetskopior på ett sätt som är mer beständigt än att bara lägga allt info i ytterligare ett moln hos en annan leverantör i en annan serverhall. Lägga på hårddisk? Nej, då måste jag köpa mer elektronik. Skriva ut? Nej, då måste jag skaffa mig en skrivare och toner och skövla en halv skog för att få ner det på papper.

Tanken på att ta hand om en halv livstid av digital information är svindlande, men skräcken om jag inte gör det påminner om mina mardrömmar som barn, att se huset, mitt hem, brinna ned. Jag vill absolut inte tänka på det, för vart tar då min historia vägen, mina spår? 

I dagsläget känns det än mer obehagligt att bli påmind om att någon annan (läs Google) har kontroll över min historia och de där spåren. Visst skulle jag kunna ta hand om allt som är ”mitt” på ett klokt sätt, om jag gör min hemläxa och säkerhetskopierar eller skriver ut allt viktigt, men just nu är det inte möjligt. Det är alldeles för mycket som jag i åratal har strösslat omkring mig i form av digitala textmeddelanden och bilder och roliga memes och e-post och jobb. Även om jag desperat vill göra det beständigt, så blir det ett extra steg i skapandet, men det ska göras efteråt när allt redan är klart. Det känns som att städa och är lika tråkigt, således ett hopplöst företag.

Det mest greppbara jag gör just nu, inser jag, är att sticka vantar. Och med risk för att uppfattas som teknikfientlig så kanske vi borde syssla med lite fler manuella aktiviteter i fortsättningen. Sticka vantar. Kanske skriva ett brev för hand. Laga något som gått sönder eller gör något helt vardagligt som att noggrant skriva ned ett gott recept och sätta in i en pärm, eller för all del rita en teckning. För att det är klart när det är klart. Ingen efterbehandling krävs, och det är sparat och klart.

Så, gör något manuellt, för upplevelsens skull, för varaktighetens skull och för att ingen annan än du själv har makten över just den sortens efterlämningar. Inte minst är det också något att fundera över i ett större perspektiv, med tanke på vilken historia vi som samhälle lämnar efter oss när så mycket kan stängas av som med en lampknapp. Så många funktioner som vi litar på i samhället digitaliseras samtidigt som vi allt mer glömmer bort hur man faktiskt gör saker. Och jag ska verkligen inte bli digitalfientlig här – men en medvetenhet om den fysiska värld som vi är så beroende av är inte att förringa.

Vid sidan av den korta men distinkta paniken över Googles haveri rör mitt lyssnande på Nattavaara till slut upp alldeles för många jobbiga känslor och jag börjar uppvisa rastlösa symtom. I vanliga fall hade jag tagit upp mobilen för att distrahera tankarna, men nu plockar jag upp stickningen och fortsätter lyssna. Vi kan alla behöva en välskriven olustig dystopi för att fundera över vad som är viktigt, och vad som är varaktigt. En ledtråd är att det nog snarare är min vante än den här texten.