I den senaste tidens rapporter och politiska utspel runt klaner och kriminella ligor har jag varit rätt tyst. Anledningen är att det inte finns mycket att tillägga. Alla har förstås rätt. Vi vill inte se Gudfadern-liknande strukturer i ”vårat Sverige”. Man behöver inte vara det minsta nationalist för att hålla med. Och jag tar inte ställning för självklarheter.

Men när jag följer debatten i sociala medier känner jag att den tidvis spårar ur. Som vanligt.

För när ett begrepp fått en negativ klang blir allt det kan tänkas omfattas successivt obehagligt och viktigt att motverka, och den som försöker säga emot tystas snabbt med halmgubbar. ”Jasså, du kanske tycker det är bra att unga tjejer gifts bort, va va va?!”

Två sådana ord är heder och klan.

Och jag tänker ju självklart ingalunda försvara att i huvudsak flickor stängs in eller i värsta fall misshandlas eller dödas för att familjen inte ska skämmas, eller att många lyder släktens överhuvud istället för Sveriges lag, tar hjälp av kusiner istället för poliser och än mindre att släktgemenskap utgör grund för kriminella ligor.

Vi vill ju inte ha maffior i Sverige. Och varje individ måste välja sitt liv och leverne själv, i alla fall från slutet av tonåren. Och samma regler ska gälla för båda könen under uppväxten. Så ja. Så långt är nästan alla ense.

Men.
Debatten är ensidig och främlingsfientlig. Se där. Jag dammar av ett gammalt ord vi nästan slutat använda, eftersom det handlar just om det. Att förakta allt som inte är inhemskt eller till och med hitta hot i det utan att först sålla ut det goda är ren främlingsfientlighet.

Vi etniska svenskar har en familjesammanhållning som förmodligen är bland världens sämsta. Vi lämnar bort våra gamla till institutioner och våra barn på förskolor, många vuxna har en dålig kontakt med sina föräldrar, mor- och farföräldrar jobbar och hinner inte med att träffa barnbarnen, och vi separerar i hög utsträckning. Mycket sällan bor äldre generationer med yngre.

Och jag är också en medelsvensson på den punkten. Jag är naturligtvis för både äldreboenden och förskolor, men det är inte det enda rätta sättet att leva på.

För just för att vi är extrema i vår svaga familjesammanhållning i Sverige har en påtaglig självgodhet smugit sig in i synen på invandrare som håller ihop.

• Det är inte alltid hedersproblematik när fjortonåringar inte får vara ute sent.

• Det är inte i sig problematiskt eller föraktligt att mormor bor med familjen. Så levde vi även i Sverige förr i tiden.

• Att farbröder och mostrar lägger sig i uppfostran av barnen eller bidrar ekonomiskt när föräldrarna har dåligt ställt är inte en klanproblematik om det inte finns kriminalitet med i bilden.

Samtidigt som vi tar avstånd från kriminalitet och förtryck får vi inte slänga ut barnet med badvattnet.

Jag tror många av oss som såg Mitt stora feta grekiska bröllop eller Jalla! Jalla! kände en viss avund. För trots all inblandning fanns det ändå en stor värme i den sammanhållning släkten hade.

Men motsvarande familjestrukturer kallar vi i dag svepande för ”bristande integration”.

Vi behöver hitta en sweet spot där vi etniska svenskar inte högdraget avfärdar allt som är kulturellt annorlunda som oönskade samhällsfenomen som måste motverkas, samtidigt som vi står upp för våra grundläggande värderingar.

Det är en sak att vara stolt svensk.

En helt annan att vara högmodig übermensch.