Den globala arbetsstyrkan inom hälso- och sjukvården utgörs främst av kvinnor. Det är också kvinnorna som generellt utför mer obetalt arbete än män, vilket blivit tydligt under coronakrisen. IPS har talat med flera kvinnor i Bangladesh om deras viktiga arbete.
Ferdousee Hossain är en pensionerad lärare som bland annat bedriver hjälparbete och har hand om två byskolor på landsbygden i Barisal i södra Bangladesh. Under den muslimska fastemånaden ramadan brukar välgörenhetsarbetet nå sin kulmen och pengar samlas in för att täcka behov under resten av året.
I år har det varit en utmaning att koordinera arbetet, men Ferdousee Hossain gör sitt bästa för att nå ut till de som drabbats värst under covid-19-pandemin. Tack vare hennes stöd har sju familjer bestående av 45 personer samt 52 barn på ett barnhem kunnat klara sig under de senaste två månaderna. Familjerna lever under fattigdomsgränsen.
– Jag ringer dem varje dag och levererar och koordinerar hjälpinsatser så att de klarar sig. I går var det en flicka som akut behövde 5 000 taka (drygt 560 kronor) för mediciner och behandling för någon som drabbats av cancer. Ett spädbarn på 18 månader var i behov av mjölkersättning och akutsjukvård.
Återvänder till byarna
Ferdousee Hossain förklarar att det finns en fond för akuta behov. Hon har en grupp som distribuerar mat och förnödenheter dagligen.
– Jag tar av mina egna pengar för att betala gruppen som arbetar i frontlinjen. I den här situationen känner jag att det är det minsta jag kan göra, säger hon.
På grund av nedstängningen i samband med covid-19 står många gatuförsäljare, rickshawförare och hushållsarbetare i Bangladesh utan arbete. Många människor har återvänt till byarna på landsbygden för att inte stå utan mat. Lokala hjälporganisationer har trappat upp sitt arbete men många går fortfarande hungriga utan något arbete och vet inte när de kommer få hjälp.
Ferdousee Hossain berättar att hon lyckats få pengar donerade från Nordamerika och Kanada och hon hoppas kunna samla in mer framöver.
I distriktet Khulna i södra Bangladesh arbetar Ruksana Akther som läkare. Hon har arbetat inom sjukvården i 15 år. När coronaviruset började spridas ställdes familjen inför tuffa beslut.
Varje kväll när Ruksana Akther kommer hem blir hon rädd när hon tänker på riskerna som hon utsätter sig själv och sina barn för. Varje kväll sprayar hennes dotter henne med desinfektionsmedel utanför hemmet.
– Vi har tiotusentals fall rapporterade i Bangladesh och det kan spridas mer. Jag arbetar på förlossningsavdelningen och hjälper till i frontlinjen. Vi har fått personlig skyddsutrustning men åtgärderna är inte tillräckliga. Nu är jag den enda som är vuxen i hushållet och min dotter är bara 17 år. Jag oroar mig över vad som kommer att hända om jag smittas.
En mental påfrestening
Hennes man arbetar med coronapatienter och övernattar i närheten av sjukhuset där han jobbar för att inte riskera att smitta familjen. Familjen har inte sett honom på två månader.
– Det är en lättnad varje gång att se när någon tillfrisknar men varje gång telefonen ringer på natten känner jag en rysning längs ryggraden och jag tar ett djupt andetag innan jag svarar. Men vi är vårdpersonal och landet är beroende av våra insatser.
Hon säger att situationen är en utmaning och en mental påfrestning.
– En av mina vänner dog och en annan kollega som också är läkare är nu själv sjuk. Som mamma måste jag hålla mig stabil mentalt och möta mina barn med ett leende. Som hustru måste jag stötta min man. Vi pratar på telefon när vi får tillfälle, men jag känner av hans förtvivlan, berättar hon.
