Torbjørn C Pedersen har tillbringat de senaste 6,5 åren med att resa till alla världens länder utan att flyga. Han har bestämt att han inte får återvända till sitt hemland, Danmark, innan uppdraget är slutfört. Under sommaren får vi på tisdagar och fredagar följa med på delar av hans resa genom hans dagboksanteckningar. I dagens dagboksanteckningar från februari 2019 besöker han bland annat Mumbai.
Jag började det nya året på ett underbart sätt – i min fästmös armar. Jag har inte varit hemma på mer än fem år, så vi har verkligen ett långdistansförhållande. Hon bor i Köpenhamn och kommer ofta flygande för att besöka mig. Själv har jag inte satt min fot på ett flygplan på över fem år, men på något sätt har jag tagit mig land- och sjövägen till 170 länder. Jag har alla möjliga anledningar att ge upp och åka hem, men hur det nu än är har jag inte gjort det. När jag berättar om resan på skolor, företag och event talar jag om målmedvetenhet, planering, perception kontra verklighet, äventyr, strategi, folk och kultur.
De som har träffat mig vet att jag inte ”har kul” och att det har varit en enorm ansträngning att komma så här långt. De som bara följer mig i sociala medier kanske tror något annat. Jag förstår att det är svårt att sätta sig in i vad jag håller på med. Normala människor reser av två anledningar: semester eller jobb. Nästan ingen ser mina resor som arbetsresor, så de sorterar in mig i semesterfacket, och det är helt fel. Min resa hör hemma bland maratonlopp, Ironman och bergsklättring. Prestationsfacket. En klättrare kan känna sig fri ibland och njuta av utsikten. Men att nå Mount Everests topp är rena misären. Det är jobbigt, det är kallt, det är farligt, man blir trött och de flesta fattar inte vad det ska vara bra för.
Den 1 januari 2019 vaknade min fästmö och jag på ett hotellrum i Amritsar i Indien. Vår nyårsafton var intressant – den slutade med att vi tittade på Harry Potter med en flaska champagne och en tårta. Vi bestämde att vi måste dricka varje gång någon sa Harry Potter och äta tårta varje gång någon uttalade en besvärjelse. Tårtan och champagnen tog slut på nolltid.
De följande dagarna gick snabbt och snart satt hon på planet hem igen medan jag hemsöktes av den beryktade Delhi-magen. Efter några dagar på porslinshästen vågade jag ta bussen ner till Delhi, där jag ansökte om några visum, hämtade ett pass på danska ambassaden, träffade indiska Röda korset och höll föredrag på några företag. Delhi är en fantastisk stad, men luften är dålig och vissa dagar direkt farlig. Det sägs att en sådan dag i Delhi är lika skadlig som att röka 100 cigarretter! Jag undrar hur vi kom till en punkt där vi förgiftar luften som vi behöver för att leva. Och livet bara går vidare utan några större förändringar.
Indien är mer som en kontinent än ett land. 1,3 miljarder människor bor där, och det är en ofattbar massa folk! Ofta ser jag likheter mellan Indien och den afrikanska kontinenten. Man ser ofta kvinnor som bär saker på huvudet. Skillnaden mellan livet i städerna och på landet är enorm. Indiens vackra, skiftande landskap är som en spegelbild av landskapet på många ställen i Afrika.
På en del åkrar kan man se mycket gamla odlingsmetoder, liksom på många afrikanska åkrar. I både Indien och de afrikanska länderna lever många fortfarande i fattigdom, men många är på väg ur fattigdomen, på väg att bli medelklass. Många afrikaner gillar att dansa, och det gör många indier också – mer än andra, skulle jag vilja säga. Slutligen är mångfalden häpnadsväckande i både Indien och Afrika. Världen speglar sig i sig själv medan vi tyst snurrar vidare genom rymden.
Jag tog tåget till Mumbai, där jag träffade en god vän och bodde några dagar hos hans familj. Mumbai är en helt underbar stad, men luften är lika dålig där. Sedan tog jag ett annat tåg till Gorakhpur nära den nepalesiska gränsen. Indier är livliga och de kan verkligen väsnas och skräpa ner. Jag sov två nätter på tåget och den andra natten vaknade jag av att något rörde vid mitt underben. Jag hoppade snabbt upp ur kojen när jag upptäckte att pojken ovanför mig hade kissat på sig och att tyngdlagen styrde kisset mot mig.
Med en eländig färd till Kathmandu firade jag intåget i land nummer 169 och rutinerna fortsatte: träffa Röda korset, uppdatera sociala medier, göra efterforskningar, träffa folk på platsen och förbereda nästa del av resan. Jag tycker att Nepal är otroligt och njöt av att se det från en Royal Enfield-motorcykel 2010, när jag tog en tur till Mount Everests basläger. Den här gången var det mest ett administrativt besök, eftersom jag redan hade sett så mycket. Ännu en bedrövlig bussresa tog mig till östra Nepal och tillbaka till Indien. Bussen var överfull, vägen var gropig, trafiken var oförutsägbar och jag hade för lite plats för benen. Asiater verkar vara mycket kortare än jag, och deras bussar passar deras storlek – inte min.
Snabbt tog jag mig till gränsen till Bhutan, där min guide och chaufför under de närmaste tre dagarna mötte mig. Konungariket Bhutan har hårda regler för besökare, som måste eskorteras hela tiden. Min budget är i genomsnitt 20 US-dollar om dagen, men två dygn i Bhutan kostade mig 820 dollar.
Då ingick en daglig avgift för konungarikets allmänna förbättrande. Även om Bhutan är både dyrt och lite knepigt är det ett av de länder jag helst besöker, för det känns så genuint och originellt på ett traditionellt sätt.
Det är också oerhört vackert och människorna är både vänliga och artiga. Man ordnar allting genom en resebyrå och sedan flyter man bara fram som på ett moln. Bhutan blev land nummer 170 och jag ville inte gärna åka därifrån.
Den extrema kontrasten när jag kom från världens kanske enda koldioxidnegativa land, tillbaka till det stökiga, smutsiga, kaotiska Indien var inget man kan bortse från. På bussen från Bhutan låg en gammal kvinnas stora, nakna mage mot min axel och försökte ta sig ner mot ansiktet. I fem timmar. Ja ja, snart är jag på hemväg. Bara 33 länder kvar.
