DEBATT När en mår riktigt dåligt av sitt jobb kan livet rent allmänt tyckas för jävligt. Oavsett orsak kan den vantrivsel som beror på ens arbetssituation bryta ner ens hälsotillstånd på ganska kort tid. Ibland pågår den destruktiva processen i flera år. Saknar en ekonomiska resurser att ta sig ur situationen är det svårt att se ljuset i slutet av tunneln.
Själv har jag haft en del jobb som fått mig att falla ner i djup nedstämdhet. Lyckligtvis har jag tagit mig ur dessa situationer utan att tillfogas alltför bestående skador. Men jag har närstående och känner folk som det gått sämre för. Människor som genom sitt arbete har fått psykiska och/eller fysiska men för livet. Som haft tunga jobb, undermåliga arbetsförhållanden, eller blivit illa behandlade av kollegor och chefer.
Enligt Arbetsmiljöverkets senaste undersökning mår 28 procent av Sveriges drygt 5 miljoner sysselsatta dåligt av sitt jobb. Kvinnor i högre utsträckning än män. Var tredje sysselsatt kvinna jämfört med knappt var fjärde sysselsatt man upplever besvär till följd av arbetet. För hög arbetsbelastning är den vanligaste orsaken. Nära nog två tredjedelar med arbetsorsakade besvär lider av fysisk smärta eller värk, alltså drygt 900 000 människor.
Ändå tjatar politiker av de allra flesta kulörer vidare på temat arbetslinjen: ”Alla ska jobba, helst mer och helst högre upp i ålder!”.
Detta budskap, detta mantra, basuneras oförtrutet och oförväget ut trots att hela 1,4 miljoner svenska lönearbetare far illa på grund av jobbet. Trots att den tekniska utvecklingen rationaliserar bort allt fler arbetstillfällen i en allt mer rasande fart. Och trots att forskning visat att medelålders och äldre kontinuerligt blir ratade av fördomsfulla arbetsgivare vid rekryteringsprocessen.
Hur får de folkvalda ens ihop ekvationen?
Vi ska inte jobba mer, vi ska jobba mindre (och bli bättre på att solidariskt fördela de arbeten som finns). Vi ska inte höja pensionsåldern, vi ska successivt sänka den. För att må bättre. För att få tid över till att njuta av livet och kanske till och med förverkliga en del drömmar vi har. Helst innan vi blir så sjuka och ålderstigna att vi inte klarar av att känna någon nämnvärd livsglädje längre.
Och det är de rejält rika som ska finansiera sänkt pensionsålder och minskad arbetstid. Ni vet de som fötts med guldsked i mun samt med fonder och aktier tjänat massvis med pengar på andra människors arbetsinsatser utan att tillnärmelsevis betala tillräckligt i skatt. De som i dag har pengar nog undanstoppade för att ha råd att gå i pension närhelst de själva vill.
Andra finansieringskällor skulle kunna vara att vi avskaffar bidragen till de redan välbärgade (tänk rut-, rot- och räntebidrag), skär ner på utgifterna för myndigheter som har till uppgift att kontrollera samt ekonomiskt bestraffa de som inte anses tillräckligt aktiva i sitt jobbsökande eller tillräckligt sjuka (tänk Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan), och kraftigt höjer bötesbeloppet för dem som blir påkomna med att försöka blåsa den svenska befolkningen på stora summor pengar (tänk skattefuskare).
Som ett steg i mer trygghetsskapande riktning föreslår jag att vi börjar med att höja garantipensionen till mellan 10 000 och 12 000 kronor skattefritt i månaden (nu ligger den för ensamstående på drygt 7 000 kronor per månad, vilket förstås är rena skambudet) och minskar heltidsmåttet till 30 timmar per vecka (med bibehållen lön). Sedan sänker vi stegvis den ålder en tidigast kan gå i pension och få utbetalt garantipension ner till 19 år. Ersättningen trappas gradvis av i takt med ökande arbetsinkomst och fasas helt ut vid en månadslön på omkring 20 000 kronor.
Slutligen döper vi om garantipension till det mer passande begreppet basinkomstgaranti.
Slutet gott, allting gott.
