Det kan vara det slutgiltiga tabut. Det fulaste av det fula. Att äta människokött. En moralisk fråga som får oss att rysa av obehag. Ett sätt att avhumanisera den andra, försvara sin egen upphöjda position och ge sig själv rätten att underordna andra. Syres egen socialantropolog Jerker Jansson har läst Thomas Peterssons bok Vem är kannibalen?.
Med ett tryggt lugn breder Thomas Petersson ut ett landskap som få av oss haft chansen att besöka. Nya Guinea. På den näst största ön i världen talas hundratals språk. Där lever människor fortfarande utanför det moderna samhället och många grupper håller avståndet till det medvetet och aggressivt. Att resa in i öns inland kan vara farligt utan en guide som har arbetat upp relationer med dem som bor där.
Petersson, doktor i journalistik som skrivit två böcker om Nya Guinea tidigare, återkommer till ön för att få svar på några frågor. Bland annat: Vart tog den lilla pojken Wawa vägen, han som skulle ätas upp för att han var en häxa? På vägen till svaren problematiserar Petersson både kannibalismen som sådan och synen på den. Vetenskapliga och ideologiska strider har gjort att det förts intensiva diskussioner om huruvida det egentligen finns någon kannibalism. Kanske är det bara ett sätt för rasistiska västerlänningar att exotisera och nedvärdera människor från fjärran kulturer.
Thomas Petersson sätter sig före att verkligen hitta förstahandsuppgifter, träffa människor som åtminstone säger sig ha ätit människokött. Det är inte det lättaste eftersom tabuna kring kannibalism är så starka. Att följa hans väg in i de djupa skogarna i en välskriven och spännande berättelse blir till en resa in i det mänskliga psyket. Hur kan nån slå ihjäl en annan människa för att sedan äta upp den?
Samtidigt blir vår egen kulturkrets tydlig. Miljontals människor dog i fruktansvärda krig under förra seklet. Rena utrotningar av människor har skett i kulturens och nationens namn. Många av dem i enlighet med internationell rätt. Vad är egentligen skillnaden om man skulle ta vara på alla dessa döda kroppar och göra mat av dem? Varför skulle det vara värre att käka upp en redan död människa än att mörda någon?
Extrem åtgärd
Att kannibaler har funnits, och säkert finns än i dag, är ställt utom tvivel. Den där galna infödingen som stoppar folk i en jättelik gryta och dansar rusigt runt den i väntan på ett skrovmål är däremot bara en fantasi. Det vanligaste är inte ens att man äter en fiende eller någon okänd, snarare att man rituellt äter en bit av en död släkting eller vän för att den ska leva vidare symboliskt, men också att äta av en besegrad fiende för att befästa segern eller överta egenskaper från den döda.
I stora delar av världen är kannibalism något som bara förekommer i extrema situationer. Det finns berättelser från 1800-talet om att skeppsbrutna besättningar ätit sina döda kamrater som en sista utväg. Aleksandr Solzjenitsyn bland andra har beskrivit detta. Efter att man hade ätit upp alla duvor, råttor och sällskapsdjur under belägringen av Leningrad under andra världskriget gjorde rapporter om kannibalism att man skapade en speciell polisstyrka mot fenomenet.
Det mest kända fallet är historien om hur ett flygplan från Uruguay krossades mot en av Andernas toppar och hur de överlevande tvingades äta sina döda medpassagerare för att klara 72 dagar isolerade i bergen. Det finns liknande historiska uppgifter från fångläger av olika slag och dokumenterade uppgifter från Afrika och Asien långt fram i modern tid om kannibalism av överlevnadsskäl, men också som ett sätt att sätta skräck i befolkningen.
Kannibalism som kärlek
De flesta känner nog en intuitiv motvilja när de hör sådana berättelser, men jag tror att många ändå känner att det finns ett högre värde i att de som lever får fortsätta att leva. När en människa väl är död har den ingen nytta av sin kropp. Men det resonemanget verkar inte gälla människor från andra kulturer, från ställen som skrämmer och lockar på samma gång. I antropologisk litteratur har man sedan vetenskapen skapades beskrivit olika former av kannibalism. Fore-folket på Nya Guinea är en av de mest beskrivna. De drabbades under förra seklet av en sjukdom orsakad av prioner, samma typ av smittämnen som ger galna kosjukan.
Epidemin bröt ut någon gång i början av förra seklet. Någon måste ha smittats till en början på något sätt, kanske genom att äta ett sjukt djur, man har inte koll på ursprunget. När den personen dog gjorde man som man brukade när en släkting eller nära vän dog. Åt upp hen. Smittämnena finns koncentrerade i nervsystemet och eftersom främst kvinnor och barn åt av hjärnan blev de oftast smittade.
Äta upp fienden
Det finns rapporter om flera former av kannibalism från Nya Guinea förutom forefolkets rituella måltider. Den form av kannibalism som Petersson söker efter går ut på att på olika sätt straffa eller skrämma verkliga eller inbillade fiender. En människa misstänks vara häxa och dödas och äts upp för att inte kunna fortsätta med sina trollkonster. Ibland görs räder till andra byar som man är i konflikt med för att döda någon och släpa bort liket för att äta upp det.
Det borde egentligen inte vara så svårt att en gång för alla bevisa att det förekommer kannibalism annat än i nödsituationer, men ämnet är för laddat. De som utövar kannibalism lever med vetskapen om att vi andra tycker att det de gör är fel. Dessutom bryter man en massa lagar när man dödar någon och äter upp den. Petersson påpekar att den kristna kyrkan tagit berättelserna om kannibalism som intäkt för att skicka ut missionärer för att se till att hedningarna skärper till sig.
Få människor känner intuitiv solidaritet med någon som har ihjäl andra människor för att äta upp dem. Kolonialister, gruvbolag, skogsföretag och en massa andra girigbukar har ett intresse av att svartmåla de människor som har fräckheten att bo där allt det där värdefulla finns. Men om de är brutala, omoraliska sällar, kan det ju inte vara fel att köra iväg dem eller tvinga dem att anpassa sig till en västerländsk livsstil.
Moraliskt besvärligt
Det sägs i Peterssons bok. Det är dödandet som är det värsta egentligen. Att mörda går emot allt de flesta tror på. Ses som fel i de flesta kulturer. Ändå är det ätandet som skapar de starkaste känslorna. Vilket egentligen är märkligt. Vi har en massa förbud kopplade till maten. Det beror på vilken kultur vi lever i, det är bara att läsa Bibelns listor över vad man får äta och inte, men också på individuella val. Många vegetarianer känner ett intensivt äckel inför tanken att stoppa en del av ett dött djur i munnen.
Föreställningar om vad som är nyttigt styr också våra val. De flesta sådana gränser är möjliga att överträda eller flytta beroende på personliga val och influenser utifrån, men knappast kannibalism.
Det är det som gör Thomas Peterssons bok så spännande. Att få pröva ett av de absoluta kulturella förbuden mot en verklighet som få av oss har mött. De han möter är vanliga människor. Inga galningar. Snarare än att bryta mot sin kultur handlar de i enlighet med den. Framför allt är inte vi mindre beroende av vår kultur. Allt vi gör är färgat av vad vi uppfostrats till att tro och tänka. Den insikten blir plötsligt mer än ett slappt kontaterande när jag får kika in bakom de kulturella fasaderna i Vem är kannibalen?.
